Social Distortion

Hard times and nursery rhymes

Epitaph/Cosmos Music Group

ROCK I AC/DC-biografin ”Maximal rock & roll” beskriver författarna hur gruppen under 70-talet ofta klumpades ihop med punkrörelsen. Att denna koppling inte har gått Mike Ness förbi är tydligt i ”California (Hustle and flow)”, vars sväng visar vartåt det barkar. Att Social Distortion nu med största tydlighet placerar Rolling Stones och bluesgubbar på samma inspirationspiedestal som tidigare var reserverad för Cash och Dylan är emellertid inte enbart av godo. Spridda soulstänk i exempelvis ovannämnda samt ”Can’t take it with you” utgör kvalitetssänkare i den goda helheten och gör att mer än sex års hunger inte känns stillad.

Bästa spår: ”Still alive”.

Magnum

The visitation

Steamhammer/Playground

HÅRDROCK Det uppenbart nostalgiska draget att i liveformat återvända till klassiska alster kan också ge en nytändning. Ett tydligt exempel på detta är Birminghamensemblen, som nu tycks göra det mesta rätt. Femte skivan sedan omgrupperingen tidigt 2000-tal är därför också gruppens starkaste sedan den ärofyllda mitten av 1980-talet. Bob Catley sjunger med ett nervigt tilltal som ofta gör att gitarristen Tony Clarkins kompositioner får det lyft de förtjänar. Anslaget är precis så utpräglat pampigt, kärleksfyllt och värdigt att man som lyssnare kan stå ut med ett par spår som har utfyllnadskaraktär.

Bästa spår: ”Spin like a wheel”.

Stratovarius

Elysium

Ear Music/Playground

METAL Albumtiteln är hämtad från de ärofylldas eviga paradis i den grekiska mytologin, men det torde troligvis krävas mer än gott mod och munterhet för att erbjudas en plats på de Elyséiska fälten. Utan kreativa bidrag från småtokige men begåvade exgitarristen Timo Tolkki är det nämligen tydligt hur svårt Snarkovarius har att prestera något som berör på allvar. I stället är album nummer tretton ett tjusigt inslaget power metal-paket som lovar mycket men levererar desto mindre. Snygga arrangemang och kompetenta skicklighetsinsatser har inget egenvärde – så länge det saknas riktigt slagkraftiga låtar är det himmelska utom räckhåll.

Bästa spår: ”Infernal maze”.

I många kretsar är beskedet likvärdigt med en oväntad lottovinst. Ja, så sällsynt är det. Och kanske lika emotsett.

Men det är icke desto mindre sant. Nära sex och ett halvt år efter senaste studioalbumet ”Sex, love and rock ’n’ roll” är det i januari nästa år dags för en ny fullängdare från Mike Ness och hans punkrockiga anhang.

Social Distortions blott sjunde studiomacka sedan debuten sedan debuten ”Mommy’s little monster” 1983 har döpts till ”Hard times and nursery rhymes” och släpps den 17 januari via Epitaph (distribution i Sverige via Cosmos Music Group) och föregås av singeln ”Machine gun blues” som ser dagens ljus via iTunes den 8 november.

Skivan är också den första där bandledaren ensam har axlat producentrollen. En position han tydligen har längtat efter att inneha.

– Jag älskar att befinna mig på den sidan av mixerbordet. Genom att jag har haft det övergripande avsvaret har jag kunnat fokusera på alla detaljer i arrangemangen, vare sig det handlar om musikernas prestationer, arrangemang, bakgrundssång… allt, säger Ness i ett pressmeddelande.

Den kompletta låtordningen är som följer:

1. Road zombie

2. California (Hustle and flow)

3. Gimme the sweet and lowdown

4. Diamonds in the rough

5. Machine gun blues

6. Bakersfield

7. Far side of nowhere

8. Alone and forsaken

9. Writing on the wall

10. Cant take it with you

11. Still alive