… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.