+

Lordi

Babez for breakfast

RCA/Sony

HÅRDROCK Varsågod – ett praktexempel på hur man kan kasta bort den potentiellt lukrativa karriär som schlagervinsten med ”Hard rock hallelujah” la grund för. För fyra år efter nämnda braksuccé är allt som gjorde bandet till en underhållande kuriositet som bortblåst. Det måste påpekas, album nummer fem är aningen starkare än monsterfloppen ”Deadache ”(2008). Men blott marginella uppryckningar hjälper föga, då mycket här låter som ett bakfyllerossligt b-Kiss med horribelt infantila texter som inte ens skulle kunna plocka en charmpoäng om den så stod på huvudet framför dem. ”This is heavy metal”? Skulle inte tro det.

Bästa spår: ”Babez for breakfast”.

+++

Therion

Sitra Ahra

Nuclear Blast/Warner/ADA

SYMFONIMETAL Som vanligt så handlar mycket om rondör och omfång. Det finns gott om uppblåsta wagnerismer, känslostormar som aldrig tycks mojna och ambitioner som sträcker sig långt bortom det egentligen möjliga. Och på så sätt är ”Sitra Ahra” ett typiskt Christofer Johnsson-verk. Influenser hämtas från en musikhistoria som omfattar närmare 150 år och detta tillåter kompositionslån från såväl klassiska tonsättare som dess mer högljudda heavy metal-lärjungar, medan det i ”Cu Chulain” används melodier från ”Jesus Christ superstar” till ett bärande refrängfundament. Som sådan är skivan en konsekvent intressant och absorberande lyssning, även om bombasmbyggena i längden kan bli en smula andefattiga.

Bästa spår: ”After the inquisition: Children of the stone”

+

Freedom Call

Legend of the shadowking

Steamhammer/Border

POWER METAL Man kan inte direkt påstå att jag och Nürnberggruppen är några såta vänner.

Snarare att vi kommer överjävligt dåligt överens. 

Så har det varit ända sedan vi först presenterades runt 2001, med hälsningsfrasen ”Crystal empire”, och så har det dessvärre fortsatt vid följande möten (”Eternity”, 2002, en konsert på KB i Malmö runt samma tid, ”Circle of life”, 2005, samt ”Dimensions”, 2007).

Denna frostiga relation tinas inte heller upp av det färska kontaktförsöket.

Lite objektiv grundläggarfakta först:

• ”The legend of the shadowking” är en konceptplatta om kung Ludwig II av Bayern, som tydligen kände Richard Wagner. Han dog av drunkning 1886 och hade då suttit på tronen i 22 år.

• Låtarna heter saker som ”Kingdom of madness”, ”Tears of Babylon” och inte mindre än tre olika stycken namedroppar trollstavssvingaren Merlin i titlarna.

• Det går fort, ibland. Det är lite mer sansat, ibland. 

• Det är tralligt och muntert – mest hela tiden.

Ja, ni förstår varthän det barkar.

Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag har gett skivan, liksom gruppens tidigare verk, ett flertal chanser i en närmast desperat önskan att förstå vad som är grejen. Men varje försök renderar ändå samma slutsats:

Med vänner som Freedom Call behöver power metal inga som helst fiender.

Bästa spår: ”Resurrection day”.