Rubriken är titeln för ett seminarium på ABF på Sveavägen i morgon klockan 13-16.
Medverkande är Pär Nuder, Mona Sahlin, Nisha Besara och Håkan A Bengtsson.
Arbetarrörelsens tankesmedja och ABF Stockholm utlovar ett svar på frågan.
Där ser man.

Arrangörerna har väl förmodligen också tänkt sig att partiledarvalets två huvudkonkurrenter är Mona och Pär. Nu ser det nog inte riktigt ut så att döma av den senaste tidens diskussioner, där inte minst Carin Jämtin seglat fram som en favorit.
Likväl är frågeställningen om vad socialdemokratin vill spännande.
Och de inbjudna debattörerna är alla väl värda att lyssna på – särskilt ledarsidans Nisha Besara, förstås.

Själv ska jag ägna mig åt begravning i Farsta strand.
Kanske är det kristna temat ”genom död till liv” något för socialdemokratin att begrunda?

Utanför Domkapitlet (se förra bloggnotisen) träffade jag Sören Ekström. Det var många år sedan sist. Under min aktiva tid som ung i kyrkan och kyrkopolitiken var Ekström  generalsekreterare och blev sen också chefredaktör för Kyrkans tidning.
Han påminde mig om att jag slog hans rekord. Ekström var nämligen en gång i tiden chefredaktör för Västerbottens Folkblad och då den yngste chefredaktören i svensk press.
Sen blev jag chefredaktör för Örebro-Kuriren och därmed yngst (25 år).
Ja, ja. Roligt att träffa en legendar inom kyrkan så här en torsdag eftermiddag i Gamla stan. Goda minnen väcks till liv.

Phu, vilken dag!
Jag började morgonen med att inleda vid prästernas medarbetarsamling i Söderledskyrkan i Hökarängen. De är fantastiska personer allihop med skiftande bakgrunder och erfarenheter. Vi samtalade om vad det är att vara kyrka i dag på 2000-talet. Jag spånade lite utifrån det jag tror är vår tids stora fråga – hur bygga gemenskap utan att det förtrycker individen, hur få ihop ett samhälle som håller på att slitas sönder i segregation och sociala spänningar, hur finna ett ”vi” utan att det blir ett murbyggande gentemot ”de”? Hur kan kyrkan vara en gemenskapare, en tillitsbyggare – en sorts infrastruktur för hoppet?
Ja vi berörde många olika teman i vårt gemensamma samtal – identitetsfrågor, vad det är att vara profetisk, balansen mellan ”egenart och öppenhet” för att använda lundateologen Gustaf Wingrens ord… med mera.
Jag återkommer med all säkerhet i bloggen till detta.

Efter två timmars reflekterande tillsammans med prästerna i Farsta tog jag tunnelbanan in till Gamla stan, till Storkyrkans och domprostens hus. Det var dags att träffa Domkapitlet.
Vi var tre blivande präster som fick samtala med domprosten Åke Bonnier och en förtroendevald ledamot, Berit Nordmark (kd). Det var både roligt och givande. Kändes också kul att få träffa andra blivande präster som jag förhoppningsvis kan dela tågvagn med när pendlandet till Uppsala börjar i januari.

Denna dag som hängt som ett ok över mig visade sig bli en mycket inspirerande dag.
Nu ska jag vila huvudet lite.
I kväll ska jag avtacka en av mina medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion – Hanna Richter – som bestämt sig för att gå vidare inom tidningen.
På återseende.

I bland är det inte helt lätt att försvara kvällstidningsjournalistiken. Men de senaste veckorna måste jag erkänna att jag har varit väldigt stolt över Aftonbladet. Dels har tidningen kört en mycket bra och angelägen serie om mobbing. Tillsammans med Bris och Lärarförbundet driver Aftonbladet kampanjen Bryr du dig?
Dels driver tidningen miljöfrågorna hårt – numera inte bara på ledarplats utan även på nyhetsplats. Över 300.000 medborgare har undertecknat Aftonbladets klimatupprop. Häftigt!
Och så är jag förstås extra stolt över att min medarbetare på kulturredaktionen, Anders Paulrud, har belönats med Wahlströms & Widstrands litteraturpris.
Stort grattis, Anders!

Valet att göra klart min prästutbildning röner viss medial nyfikenhet.
Kyrkans tidning publicerade en intervju med mig i förra veckan (finns inte på nätet) och i dag fick jag Kyrkpressen (en kristen finlandssvensk tidning) som också har intervjuat mig.
Och så ringde de från TV-programmet Gokväll. Nästa torsdag vill de ha mig med i Norrköpings-studion…

Redan tidigare har Upsala Nya Tidning skrivit om mitt kommande år på Pastoralinstitutet och magasinet Laura (för kvinnor över fyrtio) har i sitt nästa nummer en intervju med mig. TV4:s Malous von Sivers gjorde en längre intervju också nyligen.
Jag som trodde att jag drog mig undan det mediala.
Prästämbetet är visst hett…

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) verkar vara särskilt förtjust i Folkets hus.
I kvällens Aktuellt nämnde han återigen resor till Folkets hus som ett av skälen till sina många taxiresor.
Med tanke på att de borgerliga lade ned de flesta Folkets husen i Stockholm under sitt styre förra gången (och socialdemokraterna har inte precis varit några hängivna understödjare av mötesplatserna under sin regeringstid) så frågar sig vän av ordning  vilka Folkets hus herr Odenberg åkte till? Åkte han till och från Norra Bantorget eller?

Annars är det riktigt sympatiskt med en moderat som så gärna håller till i Folkets hus….

I dag är det Åsa och Nisha som står för huvudinnehållet på ledarsidan.
Ledaren – Dags att gå Leijonborg?
Krönikan – Moderaterna sänker biståndet bakvägen
Bra rutet, tjejer!

I dag har jag tillbringat dagen i Söderledskyrkan invid Hökarängens centrum. Det var roligt att återse alla medarbetare som nu känns som ”kollegor”.
På morgonkvisten diskuterade jag kyrkan och reklamkampanjer tillsammans med informatören Christin. Vi resonerade om svårigheten att finna ett språk som berör, kanske upprör, men inte utesluter.
Alla världar (kyrkan, politiken, medierna osv) har sina språk, sina koder, sina jargonger och kulturer. Å ena sidan kan det gemensamma språket skapa samhörighet och förstärka gemenskapen genom igenkännandet, å andra sidan kan orden bygga murar och utesluta människor från gemenskapen.
Svårt.

Diakonen Lena Ljungström, som samordnar alla diakoner i församlingen, berättade sedan för mig om sin syn på diakonins roll. Hon har varit med och byggt upp diakonicentret Kornet som jag skrivit mycket om i tidigare bloggnotiser.
Hennes arbete med barn och ungdomar till missbrukande föräldrar och med unga människor som mist en anhörig är imponerande.
Hon har själv en gedigen erfarenhet från socialtjänst och missbruksvård.
(Sen visade det sig att vi har gemensamma bekanta från vår ungdoms engagemang i Kyrkans Ungdom – kul!)

Dagen avslutades med att jag fick vara med prästen Kristina Lutborg på ett begravningssamtal. Mycket lärorikt och intressant. Här tror jag att kyrkan har en av sina viktigaste uppgifter – att möta människor vid livets stora skiftningar, såsom död och födsel.
Jag märkte att samtalet fyllde flera funktioner, dels som en sorts intervju för att prästen ska kunna fånga något av den person som griftetalet ska handla om, dels som information till den anhörige om hur begravningsakten går till och en inbjudan till delaktighet (välja musik/psalmer, bibeltexter och böner).
Men kanske framförallt som själavård – samtalet kan bli förlösande för den som befinner sig i sorgen. Han eller hon kan öppna upp och börja reflektera om sitt eget liv.

Nu måste jag förbereda ett tal som jag ska hålla för prästerna i Farsta församling på deras medarbetarkonvent i morgon bitti. Kyrkoherde Anders ville att jag skulle reflektera över kyrkans roll i dagens samhälle. Kul.

I morgon ska jag träffa Domkapitlet efter lunch. Nervöst. Får se om de godkänner mig som prästkandidat…
Det här blev långt – men det blir det när man varit en dag i Farsta församling, för där händer det mycket.
God afton.

I dag har jag varit hela dagen på diakonicentret Oasen i Hässelby gård.
Fantastiskt insprirerande.

Chefsdiakonen Cecilia Matton har samlat ett gäng på fem diakoner, alla med mycket olika bakgrunder. Där finns Christer som började som veterinärassistent men sedan blev sjukskötare inom psykvården, Karin som studerade teologi och tänkte bli präst men inte kände sig hemma i rollen som förkunnare utan valde diakonin, Ingrid som under lång tid har arbetat som tandläkare inom folktandvården, varit chef och aktiv i hem och skola, Karin som är socionom och Lisbeth som är kantor. Cecilia själv är specialpedagog.
Det är fascinerande med diakonin för den samlar så oerhört mycket livserfarenhet och erfarenhet från samhällets olika delar. Jag tror att prästutbildningen har en del att lära här. Risken är att teologerna blir för ”smala”. Faktum är att diakonerna tycks ha betydligt mer gedigen själavårdsutbildning än prästerna.

Just i mötet mellan präst och diakon,där tror jag den mest spännande teologin kan skapas. Frågan är hur detta möte gestaltas i gudstjänst och predikan?
Skulle önska att det gjordes exempelvis ”Hässelby-teologi” och ”Farsta-teologi”…

Efter att ha fått lyssna en hel dag på dessa spännande diakoner växer frustrationen inom mig – varför är kyrkan så dålig på att berätta!? Det är ju en otroligt viktig och angelägen social verksamhet som pågår i princip dygnet runt i församlingarna men det man informerar om är gudstjänsterna, predikoturerna och möjligen körverksamheten.
Okej, jag överdriver lite.
Men jag skulle önska att diakonerna skrev debattartiklar, gav ut böcker och höll föredrag – deras vittnesbörd om samhällets skuggsida måste in i samhällsdebatten!

– Det är såna stora maskor i samhällets skyddsnät så man undrar om detta är Sverige. Och samhället blir bara hårdare och hårdare, berättar Cecilia.

Det behövs mer diakonal vrede på tidningarnas debattsidor.

Nu lämnar jag söderförort och tar mig till Hässelby där Diakonicentret Oasen ligger.
Stockholms stift anordnar en utbildningsdag där för oss präststudenter.
Det ska bli spännande. Diakonin hör till det bästa kyrkan har.

I går lämnade Anders Milton sin stora psykiatriutredning till regeringen.
Här kan du läsa dagens ledare i Aftonbladet – Ont i själen.

”Människor kan ha ont i själen, på samma allvarliga sätt som vi kan ha ont i kroppen. Ett samhälle som struntar i det skadar sig självt”, slutar ledaren.