I dag på Pastoralinstitutet fick vi lyssna till Madeleine Dahl som har deltagit i det Ekumeniska följeslagarprogrammet som Kyrkornas världsråd driver i Israel/Palestina.
Hon höll en lysande föreställning utifrån sin erfarenhet av att vara följeslagare i Betlehem under tre månader förra året.
Som följeslagare hjälper och stödjer man människor på plats som vill verka för fred och rättvisa med kontakter på både israeliska och palestinska sidan.
En stor del handlar om att rapportera brott mot mänskliga rättigheter och vittna om hur vardagen på Västbanken och Gaza ser ut.

Följeslagarna gör ett fantastiskt jobb! Deras vittnesbörd från ockupationens helvete är ovärderligt.
Det behövs internationell närvaro men Israels regering vägrar låta FN-trupper komma dit. Efter den andra Intifadans utbrott tog kyrkorna sitt ansvar och bildade följeslagarprogrammet.
I Sverige stöttar Sida det, vilket innebär att svenskar kan åka ned och försöka bidra till en rättvis fred och sedan komma hem och vara vittnen och bilda opinion.
Det är superbra.

I dag har vi introducerats i några av de olika block som Pastoralinstitutets undervisning består av: homiletik (predikokonst), kateketik (lärande/undervisande) och liturgik (prästen som gudsjänstledare).
Lärarna Tina Johansson, Ann-Katrin Bosbach och Helena Inghammar har lockat med spännande introduktioner om prästen som förkunnare, prästen i ett lärande och prästen som gudstjänstledare.
I veckan fortsätter det sen med prästen som själavårdare, prästen som ledare och prästen som tolkande teolog.
Rollerna är många.
Men människan är förhoppningsvis en.
Det gäller att försöka finna sitt eget jag – jag som präst – i allt det här.

Just i kväll är jag för trött för att tänka.
Pendlarlivet suger.
Gick upp 05.30 i morse.
En prövning kan man kalla det.

Men spännande är det…
I morgon kommer en föreläsare som ska berätta om kyrkornas arbete i Mellanöstern – om följeslagarprogrammet på Västbanken som jag skrivit om flera gånger på ledarsidan genom årens lopp.
Ska bli intressant.
God natt.

Phu, jag har nu gjort min första dag som prästkandidat på Pastoralinstitutet i Uppsala.
Huvudet är fullt av intryck. Vi är 22 studenter med skiftande bakgrunder, från hela landet och i olika åldrar. Känns mycket spännande.
Det blir dock långa dagar för oss från Stockholms stift som måste pendla till Uppsala varje dag. Jag måste gå upp 05.30 på morgonen för att hinna ta tåget vid sjutiden och sen lär jag inte komma hem förrän vid 18-tiden på kvällen.
Ja, ja jag är van vid långa dagar.
Dock är inte tidiga morgonar något för en gammal kvällstidningsmurvel…

När jag nu påbörjat mina heltidsstudier lär mitt bloggande inte bli så flitigt. Men jag ska försöka upprätthålla bloggen så gott det går. Det kan dock dröja någon dag eller så mellan inläggen.
Du kan alltid läsa ledarsidans texter under tiden.
I dag har jag skrivit om Systerskapet som segrade.
Dags för Guldbaggegalan!

I morgon börjar livet som student på Pastoralinstitutet i Uppsala.
Det blir till att pendla varje dag, suck.
Måste upp tidigt i morgon bitti så det är dags att logga ur.
På återseende.

Oj, vilken vinter det plötsligt blev. Det var knappt att jag kom fram till Radiohuset i morse för medverkan i Godmorgon Världens panel. Men det gick och vi förde en frejdig diskussion om Sahlin, socialdemokratin och Telia. Mina medpanellister var Göran Greider och Carl Rudbeck.
Trevligt.
Nu ska jag skriva min måndagskrönika.
På återseende.

Det finns inget bättre än bra TV-dokumentärer. I kväll rycktes jag med av tjejbandet Calaisa som på vinst och förlust drog till USA, Nashville och lyckades charma det stora skivbolagets direktör och fick ett skivkontrakt. Riktigt rörande. Och kul!
Dessutom gillar jag deras musik skarpt. Härliga tjejer!

Dags att logga ut. I morgon bitti är jag med i Godmorgon Världen-panelen. Ska bli roligt för det var ett tag sedan.
Bara jag lyckas ta mig till Radiohuset – det snöstormar i Stockholm just nu.
På återseende.

Så är det klart: Hillary Clinton ställer upp som presidentkandidat.
Häftigt.
Här offentliggör hon sin kandidatur.

I går på Go´kväll på TV var Mona Sahlin gäst – hon fick berätta om vilka hon skulle vilja bjuda på middag. Hon ville se Bruce Springsteen, Chiles president Michelle Bachelet, Zlatan och Hillary Clinton som sina gäster.

Tänk om Mona Sahlin kunde bli statsminister i Sverige, Ségolène Royal premiärminister i Frankrike, Helle Thorning-Schmidt statsminister i Danmark och Hillary Clinton president i USA – spännande progressivt systerskap!

I dag skriver skådespelaren Rikard Wolff fint i Expressen om vad Mona Sahlin betytt för de homosexuellas rättigheter i Sverige.
Läs artikeln här.

Nu lanserar Aftonbladet ”nya bloggportalen” – där kan du följa tusentals bloggar, kolla vilka ämnen som mest debatteras och få statistik över de mest besökta inom olika ämneskategorier.
Glöm inte att anmäla din egen blogg på Bloggportalen.

Det är rätt märkligt. I ett slag håller svensk socialdemokrati på att utvecklas till ett matriarkat. Med Mona Sahlin som partiordförande, Marita Ulvskog som partisekreterare, Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande och Carin Jämtin som huvudstadens starka s-ledare så har verkligen det gamla gubbiga partiet förvandlats.
Läs ledarsidans Lena Askling som fick en intervju med Mona Sahlin.