Det har varit en jättebra vecka på PIUS. Lektionerna har framförallt handlat om själavård vilket är intressant. I dag hade vi dessutom en spännande föreläsning av läraren Maria om barn med neuropsykiatriska funktionshinder – ADHD, Damp, OCD, Thouretts syndrom med mera.
Mycket lärorikt!

Vi är nu lediga fram till onsdag.
Och jag drar tidigt i morgon bitti till Barcelona för att vila kropp och själ.
Tack gode Gud för att flygstrejken just tog slut i Danmark.

På återseende.

SKTF:s brighta ordförande Eva Nordmark uppmärksammar mig på Marit Paulsens fadäs när hon i dag kommenterade varför Cecilia Malmström inte kan bli ordförande för folkpartiet.

Malmström kan inte bli partiordförande för att hon har två små barn.
”Däremot tycker Marit det är helt okay att Jan Björklund kan bli det. Han har visserligen två små barn, men ändå…”, skriver Nordmark, förbundsordförande och förälder till två barn.
Pinsamt, Paulsen.

I bland är livet märkligt. I dag mejlade min bror i Simrishamn att han träffat en herre vid namn Thord Månsson, pensionerad präst i Skurup.
Som ung teolog gjorde jag min första prästpraktik i Lunds stift – i Skurups församling, där Thord var en av prästerna. Min handledare var prosten Claes Isberg.
Det var en rolig och lärorik tid. Ystad Allehanda gjorde reportage.
Det är över tjugo år sedan.

Men Månsson mindes mig som praktikant, enligt brorsan.
Han är nu 77 år.
Och min bror installerade en solpanel i hans hus.
Världen är liten.

Har fått en inbjudan från regeringens Globaliseringsråd. Till hösten ska rådet genomföra ett antal seminarier om globaliseringen ur olika perspektiv.

”Denna inbjudan går till ett urval av Sveriges tyngsta opinionsbildare. På listan finns Globaliseringsrådets medlemmar, framstående journalister, representanter för riksdagspartierna och dess ungdomsförbund, företagsledare, forskare, tankesmedjor och intresseorganisationer m.fl.”, börjar brevet från regeringskansliet.

Oj, oj här har spindoktorerna tänkt till. Tala om smicker. Jag är utvald. Jag är tung (har ändå gått ned tre kilo den senaste månaden) och framstående.
Självklart kommer jag på höstens första möte.

Ärligt talat så verkar det bli ett spännande seminarium med den genomtänkte Göran Rosenberg på temat: Föder globaliseringen extremism?

Den här veckan är en inspirerande vecka på PIUS för den handlar mycket om själavård som jag är extra intresserad av. Läraren Cia Wadstein är dessutom guldbra så det är bara att sitta och insupa klokskaper hela dagarna. Och brottas med hur samtal om svåra livsfrågor kan föras.

I kväll har mina studiekamrater fest men jag åkte hem och tog hand om mina gamla föräldrar istället. I morgon är det upp klockan 5.30 som gäller igen. Jag undrar just hur pigga mina kamrater kommer att vara….

I dag lärde jag mig förresten av de blivande prästerna från de mer nordliga stiften (Härnösands och Luleå stift) vad drinken Pajala Sunrise är.
Ett glas vodka med en skiva falukorv.

Det är humor.

Jag skrev i måndags en krönika där jag ifrågasatte livets ord-pastorn Ulf Ekmans bibelsyn och luthertolkning – Se upp för Ekmans ekumenik, hette den.

Ulf Ekman har hört av sig med ett inlägg.
Eftersom ledarsidan inte är en allmän debattsida och vi inte har utrymme för inlägg som handlar om att folk inte håller med våra åsikter så har vi sagt nej till att publicera pastorns inlägg där.
Men jag vill trots allt låta den intressanta debatten gå vidare och här i bloggen finns ju mer utrymme för dialog.

Här följer därför Ulf Ekmans inlägg som han skickade till mig idag:

Helle Klein är uppenbart irriterad. Hon gillade inte min artikel om ekumenik och sekularisering i SvD Brännpunkt, 2007-04-22. Jag hade inte precis väntat mig några hallelujarop från Aftonbladet. Klein är en av många som ivrigt följer den sekulariserade tidsandan, och bekvämt hoppar över vad bibeln egentligen lär och samtidigt strör lite bibelcitat omkring sig. Speciellt störd är hon över att jag tycker det är betänkligt att präster bejakar samkönade äktenskap och att de dessutom tycker att deras åsikter är reformatoriska. Låt mig därför upprepa vad jag skrev i SvD, nämligen att reformationen handlade om att återvända till bibeln i en tid då mänskliga åsikter och traditioner hade resulterat i avarter och missbruk. Man ville återvända till källorna, till skrifterna och till fornkyrkans sätt att läsa och förstå dem – inte vända sig bort från dem. Att använda ordet ”reformation” för förändring i största allmänhet, oavsett om förändringen är i linje med Guds ord eller ej, är att tömma detta ord på dess egentliga innehåll. Man kan inte gärna, med hänsyftning till 1500-talets reformation, påstå att samkönade äktenskap är en del av någon form av andlig befrielse. Här vill Klein stödja sig på Luther men Luther skulle vända sig i sin grav om han fick höra Kleins teser.  Moderna teologer som fjärmar sig från bibeln älskar att använda sig av ord som ”reformation”, ”evangelium” och ”kärleksbudskapet”, nu tömda på sitt ursprungliga innehåll. Allt för att rättfärdiga sina sekulariseringssträvanden. Det är i denna sång Klein stämmer in. Det har hon ju frihet att göra. Däremot har hon inte rätt, menar jag, att hävda att detta skulle vara en autentisk kristen tro. Hon tycker i sin krönika att jag läser Luther som ”en viss potentat läser bibeln”. Oj, då! Det jag säger står i vilket standardexemplar i kyrko- eller teologihistoria som helst! Om nu Klein så ivrar för Luther så skulle jag rekommendera mer läsning, inte minst om hans syn på bibeln.
Det är väl ingen tvekan om vad Klein är ute efter, nämligen att permanenta en liberal, kanske socialistisk och definitivt inomvärdslig omtolkning av evangeliet, där man i princip kan tro eller tycka vad som helst, bara man inte är bibeltrogen. Då är det klart att hon ser rött när det idag växer fram en ny sorts enhet bland kristna som går rakt över samfundsgränserna. Dessa har det gemensamt att man tror på Skrifterna, på Jesu försoningsdöd, på Andens övernaturliga liv och på trosbekännelsens innehåll som historisk verklighet, inte enbart poetisk symbolik. Det kanske rimmar illa med Kleins teologi, men har dock utgjort den kristna trons kärna i 2000 år och lär fortsätta göra det, trots ivriga försök från en del håll att förändra det.

Ulf Ekman
Pastor, Livets Ord.       

Jag fick ett mejl från den alltid så kloka Bengt Göransson, före detta kulturminister (s).
Han gör följande analys av vad som skapade folkpartiledaren Leijonborgs fall:

”Jag läser, ser och hör kommentarerna till Lars Leijonborgs avgång. Den
naturligaste förklaringen av alla till att han tappat förtroendet möter
jag dock ingenstans:

Var det inte på valnatten när han entusiastiskt sa att den var hans livs
lyckligaste eftersom alliansen kunde bilda regering som han föll? Han sa
så när en tredjedel av hans partivänner förlorat sina platser i skilda
församlingar. I den sannolikt behärskade glädje de kände just då antog de
kanske att partiledareen mera tänkte på sin egen upphöjelse än på deras
nederlag. När han så för några veckor sedan upprepade att valförlusten i
höstas varit hans livs lycka, torde loppet ha varit kört. Satsa på dig
själv är inte alla lägen det motto som ens de mest hängivna liberaler
omfattar, i varje fall inte när det är andra på satsar på sig själva.

Bengt Göransson”

Mona Sahlin har varit föredömligt tydlig i palestinafrågan på senare tid. När president Abbas (Abu Mazen) var på Sverigebesök träffade hon honom och krävde att Sveriges regering gör som Norges – erkänner den nya palestinska samlingsregeringen.
Mycket bra.

Jag ser att den unga begåvade s-tjejen Jytte Guteland bloggar om Abbas-besöket.
(Tack för tipset Åsa)

På Pastoralinstitutet i Uppsala är Mellanösternfrågan i ropet. Några av studenterna åkte till Jerusalem i påskas. Engagemanget för en rättvis fred och ett stopp på den israeliska ockupationen är starkt.
Det är hoppfullt.

Jag passade på att gå inom studentbokhandeln i Uppsala (mycket bra!) och köpte boken ”Mötet med den splittrade människan – om själavård i postmodern tid”.
Spännande.

För att bryta av med teologi och prästeri läser jag just nu Leif Zerns suveräna bok om Jon Fosses dramatik – Det lysande mörkret.
Jag har sett några Fosse-pjäser men Zerns bok gör att jag vill se och läsa allt av honom. Det är en dramatiker som behandlar nutidsmänniskans brottning med tomhet och ensamhet med klar inspiration från både filosofi och mystik.
Oerhört bra.

Vad vore livet utan böcker?
(Fast min man klagar – vi har inga fler väggar för bokhyllor och mina boktravar på golvet håller på att växa till svårartade höjder….)

När man skriver i kontroversiella ämnen – som exempelvis om frågan om homoäktenskap (varför nu det ska anses kontroversiellt?) får man räkna med reaktioner.
Jag blir bara så trött på alla dessa män som anser sig ha rätt att vräka ur sig de mest onyanserade spyor via mejl.
Som denna herren exempelvis:

”Hejsan Helle,

brukar använda din krönika som kräkmedel ibland, men dagens alster slår alla tidigare rekord.

Dock är det bra att bli påmind ibland om villken homosexförespråkande extremsocialistisk blaska AB är med dig vid det politiska rodret.
Lyckligtvis får dina krönikor endast effekt på de redan frälsta, och din kunskaper vad gäller bibeln och religionshistoria framstår som pinsamma för var och en som har elementär utbildning i ämnet. Men vad annat kan man vänta sig att en hatfylld socialist på extremkanten.

Mvh
/Jerry”