Jag har som vanligt tagit några usla bilder…
Här kommer några minnen från retreaten på Breidagård.

Huvudbyggnaden, där vi åt och läste tidningar. (Nej vi åt inte tidningarna)

Ida läser tidningar, nyfiken på de senaste friidrottsresultaten.

Eva-Stina är föreståndare vid Breidagård. Hon lärde oss att meditera.

Frukostdags. Längst fram står Ninnie. Glenn och Marie syns också.

Matkö. Fredrik vår kaplan begrundar vad han ska välja för frukostmat.

Gunilla och Jenny tar för sig av den härliga frukostbuffén. Allt sker i tystnad.

Mattias och Carina har valt hörnan med filen och flingorna.

Norrlands-Martin dricker sitt kaffe i tystnad. Han har just fått besked om att det snöar i hans hemtrakter. I augusti!

Min kompis Mari är inte heller någon bra fotograf, fniss. Här är jag i suddig gestalt. Så man kan känna sig efter några dagars meditation.

Mari i motljus vid frukosten. Hon är glad för snart får vi prata. Sista dagen…

Utsikten från mitt rum. Omgivningarna är rofyllda och vackra. Den lilla sjön ligger rakt nedanför slänten.

Kapellet är underbart vackert. Här mediterade vi och firade mässor.

Inom kort åker socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin till Israel/Palestina.
Det är mycket bra.
I måndags uppmanade jag henne att tala med det palestinska civila samhället och även med de moderata krafterna inom Hamas, inte bara med de gamla Fatah-gubbarna.

Har kommit hem från retreaten. Breidagård är ett fantastiskt ställe – underbar miljö, vacker natur och suveränt god mat.
Att gå in i tystnaden på allvar, meditera och reflektera är nyttigt. Jag ägnade nätterna åt att läsa Pelle Bengtssons bok ”Mot enkelhetens punkt” – om den kristna mystiken inte minst utifrån Dag Hammarskjölds Vägmärken. Väldigt bra!

Jag blev trött av tystnaden. Det är som om hela kroppen och hjärnan går ner i varv och plötsligt känner man tröttheten som man trängt undan i all stress.
Dessutom har höstförkylningen slagit till. Några av mina kurskamrater var riktigt förkylda och själv känner jag mig däckad ikväll.

I samband med retreaten har vi nu haft två intensiva samtalsdagar i Uppsala med lärarna Cecilia och Helena – om själavård utifrån Ignatius av Loyolas tankar om andlig vägledning bland annat. Mycket intressant och inspirerande.
Vi har delat svåra existentiella frågor med varandra.
Det är fint att kunna dela.
Mörkret tenderar annars att bli alltför ensamt ibland.

Efter en intensiv helg ska det bli skönt att åka på några dagars retreat.
Jag ska med mina studiekamrater till Breidagård utanför Uppsala. Det lär vara vackert där.
Det blir några dagar av stillhet, tystnad, meditation, promenader, tänkande, läsande, bön och andhämtning.
Bloggtystnaden inleds nu.
Vi ses igen i slutet av veckan.

Flera medier, däribland Expressen och Svenska dagbladet, försöker på ledarplats göra gällande att Ulrica Messing skulle har varit en blek figur som politiker.
Det är typiskt utslag för medial blindhet.

Ulrica Messing har kanske inte synts så mycket i media men desto mer har hon uträttat politiskt. Hur vore det om vissa politiska redaktörer bemödade sig att titta på det som faktiskt görs konkret i politiken – bortom TV-soffor och mingelpartyn?

Läs dagens ledare i Aftonbladet i ämnet.

Ulrica Messing har bestämt sig för att lämna sitt riksdagsuppdrag. Det meddelade hon vid en presskonferens i dag tillsammans med Mona Sahlin. Skälet lär vara privat och handla om hennes nya familjesituation.

Jag har full förståelse för behovet av att bryta upp och göra andra saker i livet. Hennes nya familjesituation gör livet också krångligare.
Ändå vill jag beklaga Messings beslut. Hon hör till den yngre generationens helgjutna politiker. Som minister har hon varit den som gjort politik medan de andra pladdrat i TV-soffor. Hon är inte alltid så medial men en genuin folkrörelse-demokrat och sådana finns det inte så många av i riksdagen.

Det blir ett stort tomrum i den socialdemokratiska riksdagsgruppen utan Ulrica Messing.
Bra att hon behåller sina partipolitiska uppdrag i partiledning och dylikt.

Om jag vore Mona Sahlin hade jag gjort Messing till partisekreterare.

Nu har jag kommit tillbaka från ett spännande möte i Kristinehamn. Kyrkoherden Stig Axelsson och hans medarbetare har där dragit igång något de kallar skärgårdsakademin. Under två dagar i augusti, inför höststarten, träffas man för att samtala om angelägna frågor – bortom beslut, planeringskalendrar och verksamhetsansvar.

Jag var inbjuden att föreläsa om kyrkans sociala roll. Det kom cirka 80 personer och samlingssalen var knökfull. Det blev ett engagerat och fint samtal om solidaritet, demokrati och tillit.
Skärgårdsakademi, finns det någon skärgård i Kristinehamn, tänkte jag på tåget dit i morse. Jovisst, kyrkan har ett sommarhem alldeles invid Vänerns strand och därutanför finns flera öar. Kyrkan har också en båt till förfogande.
Någon gång i livet vill jag bli en båtpräst…

Så där ja, nu har första veckan på PIUS i höst avverkats.
I dag hade vi en mycket spännande förmiddag med kateketikläraren Ann-Katrin Bosbach – om hur man för det svåra samtalet i ett arbetslag, om hur man ska kunna få till stånd en samtalande kultur i kyrkan.
Själv tror jag att det är Martin Bubers tankar om dialogen – mötet mellan Jag och Du – som har något att tillföra församlingslivet. Vi måste skapa en dialogisk kultur och bryta med den hierarkiska ordergivningens.

I kväll är jag trött. Inte nog med att jag behövt gå upp 5.30 på morgonen för att pendla till Uppsala – i morgon bitti, på min lediga dag, måste jag gå upp 4.30 på morgonen för att ta tåget till Kristinehamn där jag lovat tala på ”Skärgårdsakademin”.
Jag ska prata om kyrkans sociala roll.
Om jag inte stupat av trötthet.

Okej, jag har mig själv att skylla. Hade jag varit bättre på geografi hade jag aldrig tackat ja till att tala i Värmland klockan 10 på morgonen. Hm…..

God afton.

I dag har vi disktuerat bibelsyn och kyrkosyn på PIUS. Debattens vågor gick höga men stämningen i gruppen var god. Det är fascinerande så olika vi tolkar och så olika kyrkotraditioner och teologier vi bär med oss.
Kyrkan är sannerligen en mångfaldens gemenskap.

På tåget hem från Uppsala i kväll träffade jag s-riksdagskvinnan och bloggaren Maryam Yazdanfar. Hon hade varit på tjej-coach-kurs i regi av Fryshuset. Lät klart intressant.

Nu ska jag läsa en bok om ”det svåra samtalet”….

Det var roligt att träfffa alla kurskamrater och lärare igen efter sommaruppehållet. I dag ska vi ägna oss åt att diskutera våra PM i teologisk tolkning. Debattens vågor lär gå höga. Ska bli kul.

Jag ser att Kerstin Norén, rektor vid Karlstad universitet, skrivit ett inlägg i Ny teknik angående Anders Flodströms utspel om att göra fem universitet av de 14 som finns i dag. (Jag ägande ju min måndagskrönika åt att kritisera Flodström).
Norén påpekar att uppfattningen att det skulle vara en internationell trend med storuniversitet inte stämmer:

”Ett exempel på måttlig storlek men stor attraktionskraft är det vittberömda, specialiserade Stanford. Det universitetet har färre än 10 000 studenter (men oerhört mycket större forskningsresurser än något svenskt lärosäte). Storleksmässigt kan det jämföras med Karlstads universitet. I Edinburgh, en stad av Göteborgs storlek och med fem miljoner invånare i sitt främsta rekryteringsområde Skottland, finns fyra universitet med olika storlek och inriktning. Där har man inga planer på sammanslagningar.”

Intressant.