Har varit ute med mina andliga trätobröder skådespelaren och författaren Per Ragnar och prästen och musikern Lars Åke Lundberg.
Som vanligt hade vi ett inspirerande middagssamtal. I kväll avhandlade vi Ignatius av Loyola eller ”varför i helvete det ignatianska blivit så populärt i vår lutherska kyrka”, som Per Ragnar uttryckte det.
Det tål att funderas på.

Jag är dock mycket inspirerade av jesuitprästen Gerhard Hughes moderna uttolkning av den ignatianska andligheten – en andlighet som inte flyr världen utan står mitt i den.

Problemet är att det inte finns så många bra moderna lutheruttolkare i vår tid. Jag saknar Gustaf Wingren i Lund. Luther som mystiker och själavårdare borde framhävas mer.

I Nacka församling drar vi nu igång en Luther-cirkel för anställda och förtroendevalda. Per Ragnar kommer till Nacka kyrka med sin föreställning Luther – död eller levande måndag 28 april. Det blir en kväll öppen för allmänheten.

Dags för en Luther-renässans!
Han har mycket att säga i vår tid av prestationsångest, världsflykt och gärningsrättfärdighet.
 

Jag har precis kommit hem från en sexdagars retreat i Ignatiansk anda på den vackra Graninge stiftsgård invid Baggensfjärden. Prästerna Ann-Cathrin Jarl, Cia Wadstein, Annika Wirén och Sara Jacobsson Grip ledde retreaten.

Det är fascinerande att gå in i den totala tystnaden. Jag har varit tyst under i stort sett sex dagar – förutom en halvtimmas samtal dagligen med min ”följeslagare” den fantastiska Ann-Cathrin Jarl (är till vardags ärkebiskopens kaplan).
Hon har följt med mig i min vandring inåt mot Gud och mig själv.
Det är alltid jobbigt att möta sig själv.
Baggensfjärden har stundtals varit mycket upprörd – vågorna har gått höga.
Så också mitt inre.
Men samtidigt har jag invid den sprakande öppna spisen i läsfåtöljen känt en sorts hållbar frid och förtröstan.

Det är intressant att vara tyst tillsammans med människor man egentligen inte känner – på något förunderligt sätt kan man dela mycket i livet under tystnad och man lär känna varandra på ett helt annat sätt än via språkets barriärer.

Den ignatianska andligheten intresserar mig mycket. Ingatius av Loyola var en häftig man, samtida med Luther fast han höll sig hela tiden lojal till den katolska kyrkan. Ändå måste han anses vara en reformator – hans nytänkande och i mycket väldigt moderna idéer om livsproblem, beslutsfattande och organisationsbygge ledde till att Jesuitorden bildades.
I dag är det ofta jesuiterna som kämpar för fred och rättvisa på olika håll i världen.
Just kombinationen av mystik och socialt ansvar är tilltalande.

För Ignatius liksom för Luther handlar det inte om att stanna kvar i någon sluten klostervärld utan om att få kraft att gå ut i världen och tjäna sin nästa. Ignatius talade om ”den kloka kärleken” – den kloka kärleken betraktar världen med aktning. Den kloka kärlekens blick försöker se det goda och vackra utan att blunda för det onda och destruktiva. Det finns alltså något i högsta grad förnuftigt i denna kärlek – en kärlek som innefattar samhällskritik.

Direkt efter retreaten åkte jag till radiohuset och blev intervjuad av Människor och Tros (P1) Tithi Hahn om varför jag nu väljer att bli präst.
Det var ovant att tala efter så många dagar i tystnad men det kändes som att det blev ett fint samtal. Om du vill lyssna så sänds det på fredag 15.03 med repris på lördag klockan 17.00.

Har kommit hem från retreaten. Breidagård är ett fantastiskt ställe – underbar miljö, vacker natur och suveränt god mat.
Att gå in i tystnaden på allvar, meditera och reflektera är nyttigt. Jag ägnade nätterna åt att läsa Pelle Bengtssons bok ”Mot enkelhetens punkt” – om den kristna mystiken inte minst utifrån Dag Hammarskjölds Vägmärken. Väldigt bra!

Jag blev trött av tystnaden. Det är som om hela kroppen och hjärnan går ner i varv och plötsligt känner man tröttheten som man trängt undan i all stress.
Dessutom har höstförkylningen slagit till. Några av mina kurskamrater var riktigt förkylda och själv känner jag mig däckad ikväll.

I samband med retreaten har vi nu haft två intensiva samtalsdagar i Uppsala med lärarna Cecilia och Helena – om själavård utifrån Ignatius av Loyolas tankar om andlig vägledning bland annat. Mycket intressant och inspirerande.
Vi har delat svåra existentiella frågor med varandra.
Det är fint att kunna dela.
Mörkret tenderar annars att bli alltför ensamt ibland.