Under min vistelse på Graninge fick jag beskedet att min vän och mångårige kollega på tidningen, kulturjournalisten och författaren Anders Paulrud hade gått bort.
För oss som följt hans sjukdom på nära håll kom döden inte som någon överraskning. Ändå går det aldrig att vara beredd.
Saknaden och tomheten efter denna fantastiska människa och skribent är stor.

Han brukade ofta komma  in på mitt rum på Aftonbladet.
– Med dig kan man tala allvar, sa han och tittade på mig med sin pillemariska blick och log.
Och så samtalade vi om allitfrån det politiska läget, det senaste inom litteraturen men också många gånger om hans pilgrimsvandringar, om det han kallade ängeln, någon Gud trodde han nog inte på och kyrkan hade han inte mycket till övers för (men han kom till Farstas södersledskyrkan när jag predikade även om han då redan var mycket sjuk) och så naturligtvis om mat – han var en utsökt gourmet-kock.

Ett av mina bästa recept fick jag av Anders som fick höra att jag skulle bjuda några väninnor på middag – han gick till rökrummet  på tidningen och kom tillbaka med en fint komponerad middag med förrätt, varmrätt, mellanrätt och efterrätt – allt med utsökta vintips förstås.
När vi talade allvar, som han sa, skrattade vi ofta väldigt mycket.

Just så vill jag minnas Anders – en allvarlig man som alltid hade nära till skrattet, en glad gamäng som var en av mina bästa grubbelvänner på tidningen – en gudabenådad skribent som lärt mig att ta vara på orden.
Tack för allt, Anders.

(Läs Håkan Jaenssons fina text i dagens tidning. Läs också en av Anders Paulruds sista texter på kultursidorna – Livet är viktigare än döden)