Började morgonen med panelen i Godmorgon Världen. Mina meddebattörer var
Per Wirtén från Arena och Susanna Popova från Dagens story.
Kul som vanligt.
Vi diskuterade alltifrån skolpolitik till miljöpartiets och socialdemokraternas allt tätare samarbete.

Det blev en smått surrealistisk start i radiohuset för vi gick som vanligt till den studio vi brukar sända ifrån. Efter ett tag började vi undra varför ingen kom och hämtade in oss till sändning. Det fanns överhuvud taget inte en själ där vi satt men ändå kunde vi höra via en radio som stod på att programmet sändes. Hm. Var sitter de?
Plötsligt kom producenten springande. De hade varit tvungna att byta studio för att Romanpristävlingen pågick…
Vi kom rätt till slut.

Sen har jag ägnat mig åt att skriva min måndagskrönika.
Det blir en reflexion utifrån mitt besök i moskén i Fisksätra härom kvällen och om Carl Bildts och Beatrice Asks så kallade terroristbekämpning.

I dag har jag hållit dop för första gången.
En underbar liten Bianca döptes i Nacka kyrka.

Därefter gick jag med en blomsterbukett till Danvikshem och uppvaktade en dam som fyllde 100 år. Fantastiskt!

Så har min lördag sträckt sig från mötet med en nyfödd till kaffe o kaka med en hundraåring.
Prästjobbet är fascinerande.
Liksom journalistiken innebär prästeriet möten med människor i livets olika skeden.
I dag har det handlat om glädje och tacksamhet för livet.

I morgon bitti är det dags för panelen i radions Godmorgon Världen (P1).
Sen blir det krönikeskrivande för måndagens tidning.
Och på eftermiddagen kalas för min man som fyller år.

Min sabbat inträder på måndag.

I dag är jag ledig.
Ska dock medverka i Axess samtals-TV om religionernas återkomst i kväll tillsammans med landshövdingen Mats Svegfors och teologiprofessorn Werner Jeanrond.

Läs dagens huvudledare om regeringens flyktingpolitik som splittrar familjer
och Åsa Petersens fredagskrönika.

I morgon döper jag barn.

Både Folkhälsoinstitutet och Bris (Barnens rätt i samhället) visar i rapporter att den psykiska ohälsan bland de unga ökar. Framförallt tjejerna mår dåligt.
Det är inga nya uppgifter men likväl alarmerande.

Prestationsångest, ensamhet, förtryckande skönhetsideal, stress osv är baksidan av vår tids starka individualisering. Precis som i dokussåporna på TV blir du en vinnare eller en förlorare – och du har hela tiden enbart dig själv att skylla.
Mobbingen på skolorna breder ut sig.

I Bris-rapporten finns utdrag från de samtal och mejl som kommer från desperata tonåringar. Skrämmande läsning.

Hur barnen och de unga mår är ett tecken på hur hela samhället mår.
Vi är friska men är inte särskilt lyckliga. Vad beror detta på?
Välfärdsfrågorna måste rymma också de mer psykiska och själsliga dimensionerna.

Om detta har jag just i dagarna blivit inbjuden att tala för Föreningen Sveriges Socialchefer på ett symposium i Uppsala i höst.
Det känns som ett angeläget tema.

I dag har jag ägnat mig åt att förbereda dopet som jag ska ha i Nacka kyrka på lördag.
Jag har skrivit doptal, gått igenom psalmerna och övat liturgin.
Det ska bli spännande och roligt.

Jag har också bokat in och planerat ett begravningssamtal plus en mängd möten med olika delar av Nacka församling och kontraktet.
I går träffade jag diakonerna – ett härligt gäng kvinnor med stort socialt patos. Jag har sagt det många gånger förr: diakonin hör till kyrkans bästa och mest angelägna verksamheter. Tänk om det kunde skapas mer teologi ur den diakonala erfarenheten…

Nu ska jag snart träffa RFSU:s generalsekreterare, Åsa Regnér för att få höra om senaste nytt inom sexualpolitikens område. Svenska kyrkans biskopar har nyligen gjort ett bra biskopsbrev angående HIV/AIDS-problematiken – till skillnad från katolska kyrkan vars fördömande av preventivmedel faktiskt leder till spridning av AIDS runtom i världen.
Påvens Ja till livet, leder således till döden. Absurt!

Oj vilket ös. Jag har just kommit hem från en fantastisk konsert med soul-drottningen Angie Stone som sjöng så att taket nästan lyftes på Berns salonger.
Vi stod tätt och gungade och klappade och sjöng och bara lät Angie förföra oss med sin musik och underbara röst.

Något lomhörd bär jag med mig ett stycke himmelrike efter en magisk kväll som denna.

God natt.

Hillary Clinton vann Kalifornien och får anses som supertisdagens vinnare bland demokraterna. Men kampen är fortfarande väldigt jämn mellan Obama och Clinton.

– Nu tar vi tillbaka Amerika, sade Hillary Clinton till sina segerrusiga valarbetare i New York i går kväll.
Ja, måtte hon och Barack Obama ta tillbaka USA från Bush & Co i presidentvalet i november.

I kväll besökte jag moskén i Fisksätra.
Bengt Wadensjö, före detta biskop i Karlstad stift, arbetar med religionsdialogen för Nacka församling. Han introducerade mig för muslimerna i Fisksätra.

I en källarlokal i ett av hyreshusen satt vi på de vackra orientaliska mattorna som täckte golvet och resonerade om läget i Afghanistan. Flera av de muslimska männen var flyktingar från Afghanistan. De kunde inte förstå att den svenska regeringen skickar tillbaka människor till det land de flytt undan krig och kaos.

Efter en timmes resonemang om läget i världen suckade imamen och sade: Det bästa vore om Jesus kom tillbaka så att vi kunde få fred.
Sen bad han för oss alla, kristna som muslimer.
Det kändes fint.

Nästa gång vi ska träffas ska vi samtala om Palestina.

Jag tog Saltsjöbanan tillbaka till Slussen. Det är som att åka mellan olika kontinenter. Fisksätra kallas för ”lilla Kairo”. Jag älskar den orientaliska atmosfären.
Men frågan är hur vi ska skapa ETT gemensamt samhälle där alla etniska, religiösa, klassmässiga och könsstereotypa murar är rivna?

Samtal, samtal, samtal – det hör till prästens vardag. Och jag älskar det! Att få möta människor när livet bränner till vid förlust, kris eller tacksamhet över ett nyfött barn – det är fantastiskt.

I dag är det supertisdag i den amerikanska presidentvalrörelsen. Mycket spännande!

Tänk om Clinton och Obama sen kunde stå på samma valsedel för demokraterna – vilket radarpar! Läs Tommy Svenssons krönika om presidentvalet.

Och i dag har jag haft mitt första dopsamtal.

Underbart!

Har just kommit tillbaka från ett snöigt och isigt Uppsala.
Teologifestivalen var desto varmare och roligare. Ett fantastiskt möte där tusen
personer, kyrkligt aktiva, sökare, lekmän, präster, akademiker, kyrkanställda med flera träffades och förde teologiska samtal ur alla möjliga vinklar.

Strömmar av levande vatten var det övergripande temat.
Jag valde Luther-strömmen, där spännande teologer och lutherkännare som Margareta Brandby-Cöster, Göran Agrell, Bernice Sundkvist och Ola Tjörhom fungerade som ”lotsar” med inspirerande inledningar.
En sak är säker – om kyrkan kunde få lite mer lutherskt självförtroende skulle hon både bli roligare och mer befriande för nutidsmänniskan. Jo, jag menar vad jag skriver. Luther är både misshandlad och missförstådd.

Jag träffade Elisabeth Gerle (känd bland annat som fredsprästen) som visade mig omslaget till en ny antologi om just Martin Luther som en spännande utmaning och inspiratör för oss i dag. Den boken ska jag absolut läsa när den kommer ut om en månad!

Festivalens höjdpunkt var dock den gamle jesuitprästen Gerhard Hughes – vår tids mest intressanta uttolkare av den ignatianska spiritualiteten. Jag har just läst hans bok ”God, where are you?” som är en sorts självbiografi. Mycket bra!
Hans centrala tanke att det inte går att dela upp tillvaron i andligt – mänskligt/kroppsligt och hans polemik mot en religiositet som anser att Gud bara har med det övernaturliga att göra och inget med detta vårt mänskliga liv här och nu – är mycket tilltalande.
(Det finns massor att säga om Gerhard W Hughes tal men det får jag återkomma till.)

Förutom de spännande teologiska samtalen är det så roligt att träffa gamla och nya bekantskaper. Det har hälsats, kramats, skrattats, gråtits och fnittrats  i dagarna tre.
Det är så en festival ska vara.
Uppsala stift ska ha all heder för denna lysande idé att ordna en teologifestival.