I dag uttalade jag mig i radio Stockholm (P4) angående den ledarlösa Socialdemokratin. Allas krig mot alla pågår och samtidigt finns den gamla sjuka traditionen att en kandidat helst ska förneka att han eller hon vill bli partiledare och säga nej, nej, nej tills det blir ja och han eller hon blir ”kallad” att leda partiet.

Det systemet leder bara till hemlighetsmakeri, grumliga falangstrider, personkrig utan att den egentliga politiska riktningen diskuteras. 

Svensk Socialdemokrati skulle kunna lära av engelska Labour och se till att det nu blir legitimt att säga att man vill bli partiledare men att man då avkrävs en politisk programförklaring. Så kan flera spännande kandidater men med lite olika politisk inriktning ställa upp i öppet val där partimedlemmarna får bestämma vem som ska leda partiet.

Och framförallt kanske politik kan bli mer centralt än person?

Jag tillhör dem som nog inte trott att Sahlin skulle leda (S) i valet 2014 men däremot har jag ansett att hon behövs nu under valanalysprocessen och framförallt i framvaskandet av en efterträdare. Att hon redan nu skulle kasta in handduken kom som en överraskning.

Det är sorgligt. Och jag inte säker på att det gagnar eftervalsdebatten. Tvärtom liknar S-partiet nu alltmer den ungdomsrörelse som i decennier lidit av infekterade och hopplösa personstrider och falangstrider.

Måtte det bli något bra som kan växa fram ur detta mörker. 

Det stormar rejält i det Socialdemokratiska partiet nu. Tyvärr verkar valanalysen gå överstyr och bli till personkrig i stället. Det är mycket som påminner om ungdomsförbundets eviga personstrider.

Så trist!

I dag samlas partidistriktens ordföranden till möte på Sveavägen – inkallade av Mona Sahlin. Det vore bra om de samfällt bestämde sig för att inte göra partiet till en SSU-sandlåda.

Lugna ner er!

Faktum är att valresultatet är betydligt mindre av en entydig katastrof än vad krigsskildringarna just nu låter påskina. Ser man på det utifrån ett lokalt perspektiv har (S) till och med ökat sin makt runtom i kommunerna.

Jag skriver om detta i min söndagskolumn på Aftonbladet ledarsida idag.

Burmas frihetsledare fredspristagaren Aung San Suu Kyi är frisläppt. Juntan hävde husarresten i dag. Få tror dock att hon kommer att få verka fritt och organisera oppositionen. Men just i dag känns det som en segerns dag.

Läs Jesper Bengtssons krönika på ledarsidan i Aftonbladet i dag.

Heja kampen för ett fritt och demokratiskt Burma!

Så är rosornas krig ett faktum. Det är sorgligt.

Det som Socialdemokratin minst av allt behöver nu är uppslitande personstrider. Krisen är politisk. Sen är det naturligtvis alltid bra om det kan beredas plats för en yngre generation framöver men av de som nu föreslås i medierna är ju de flesta gamla uvar från politikens centrum sen flera år tillbaka.

Precis som kriskommissionens Ardalan Shekerabi och Anna Johansson skrev på DN debatt härom dagen är det hög tid för en rejäl omvärldsanalys. De enkla lösningarna heter alltid personoffer men vad hjälpte det efter valet 2006?

Om man inte har den politiska riktningen klar för sig spelar det faktiskt ingen roll vem som är i täten.

Mer om detta i min kommande söndagskolumn på ledarsidan i Aftonbladet.

Göteborgspolisens stormningar mot presumtiva terrorister lördag 30 oktober hör till de mer sanslösa händelserna i svensk polishistoria. Oskyldiga palestinska familjer har utsatts för övervåld, lägenheter har förstörts, vapen har riktats mot kvinnor och barn och personer har släpats iväg till häkte – allt bara för att personerna har muslimsk eller arabisk eller palestinsk bakgrund.

De visade sig vara oskyldiga och något terroristhot verkar inte ha funnits mot Göteborg.

Nu visar det sig att polisen dessutom stormade in i en moské i Göteborg där bedjande människor höll till. Dessa åtta personer togs till fånga och hölls inlåsta i flera timmar. En äldre man vädjade om att få gå hem för han behövde medicin. Men det fick han inte.

Det är sanslöst.

Lagen om kyrkofrid gäller väl fortfarande? Och i så fall borde den gälla en moské lika mycket som en kyrka.

Polisen har en lång uppförsbacke nu för att återuppbygga sitt förtroende bland allmänheten, inte minst bland människor med invandrarbakgrund i Göteborg.

I morgon åker Mona Sahlin till London. Hon är invald i ett nätverk med höga europeiska politiker som har till syfte att stödja fredsprocessen i Mellanöstern. Det är Frankrikes förre utrikesminister Hubert Védrine och förre vice ordförande för EU Chris Patten som har tagit initiativ till nätverket – ”European Eminent Persons Group” (EPG).

De träffas 11-12 november i London för att diskutera möjliga vägar för fredsprocessen i Mellanöstern. På mötet deltar förutom partiordförande Mona Sahlin, Vedriné och Patten, även Mary Robinsson, Lionel Jospin, Romano Prodi, Javier Solana och Salam Fayyad, premiärminister för den palestinska myndigheten.

Med tanke på att den så kallade fredsprocessen i det närmaste är obefintlig behövs ju alla goda initiativ som kan få den att börja leva. Men samtidigt rapporteras från Israel att nya israeliska bosättningar planeras på palestinsk mark  i Jerusalem-ormådet. 

EPG har en del att göra.

Men det är utmärkt att Sahlin är engagerad i frågan.

Miljöpartiets Maria Ferm har anmält frågan om USA:s spionage på svensk mark till KU. Det är utmärkt om riksdagen bringar klarhet i vem som visste och inte visste i denna pinsamma historia.

Jag lyssnade till Göran Greider (Dalademokraten) och Roland Poirier Martinsson (Timbro) på radion i morse. De debatterade den senaste säkerhetspolitiska skandalen – misstankarna att USA och även Israel bedrivit spaning på svensk mark utan att svenska myndigheter skulle varit informerade.

Enligt Poirier Martinsson är USA ”den goda kraften” så det eventuella illegala spionaget är inget problem.

En häpnadsväckande hållning med tanke på de folkrättsvidriga krig USA bedriver, svarade Greider.

Jag håller med Greider. Men problemet är i grunden ett annat – nämligen detta att Sverige alltsedan 11 september alltför villigt ställt upp på den amerikanska idén om ett krig mot terrorismen. Ja vi deltar till och med rent militärt i detta krig i Afghanistan – under Nato-flagg.

Det är då kanske inte så underligt att Säpo och militära underrättelsetjänsten i Sverige tycker det är helt i sin ordning att amerikanska CIA verkar på svenskt område – så naturligt att folkvalda politiker inte ens behöver informeras?

Med tanke på Egyptenaffären är det kanske inte heller så främmande för regeringsledamöter att agera lydig knähund åt USA….

Läs Ingvar Perssons ledarkrönika i dagens Aftonbladet – Vi är inbäddade i Amerikas krig. 

Läs också Maria Ferm (MP) på SVTDebatt. Miljöpartiet borde göra slag i saken och KU-anmäla justitieministern som både säger sig vara ovetande om det hela men samtidigt välkomnar USA:s agerande…

Nils Landgren höll i årets jazzfestival i Berlin. Här signerar han.

Jag har ju varit på Jazzfestival i Berlin. Supertrombonisten Nils Landgren har varit festivalens konstnärlige ledare. Han ordnade med väldigt spännande ny experimentell jazz. Det slog mig att mycket har hänt på exempelvis storbandsjazzens område – det är långt ifrån Glenn Millers kostymklädda orkester.

Sista kvällen var jag på den lilla jazzklubben A-train och hörde Magnus Lindgren och hans Batucada jazz. Sånt enormt ös! Magnus själv spelar ju som en gud – han kan lira allt från tvärflöjt till piano. Basisten Magnum Coltrane Price hör till mina absoluta favoriter också. 

Och resten av bandet var guld. Tyskarna verkar gilla svensk jazz (vad nu det är i ett band där trummisen är från Istanbul, den ena percussion-slagaren från Brasilien, den andra från Colombia osv.) och har stort förtroende för Nils Landgren.

Magnus Lindgren fick hela A-train att gunga rejält i lördags kväll. Underbart!

Liksom Magnum Coltrane Price med sina tunga basriff.