Det har varit en rafflande helg när det gäller utrikesnyheter. I fredags fick den palestinske fredsaktivisten, psykiatrikern och människorättskämpen Eyad El-Sarraj Olof Palmepriset 2010. Han kunde tyvärr inte själv närvara vid ceremonin på grund av sjukdom men hans son hämtade priset.

En mycket välförtjänt pristagare!

Annars är det demonstrationerna i Egypten som upptar mitt största intresse just nu. Det är med en blandning av skräck och fascination man så här på långt avstånd ser på när det egyptiska folket reser sig mot diktaturen. Just nu väger det mellan anarki och demokrati. De närmsta dygnen blir avgörande.

Västvärlden mumlar om att Mubarak måste öppna internet och tillåta medierna att rapportera men säger inget om att diktatorn måste lämna plats för demokrati med öppna och transparenta val. Det är pinsamt att höra EU och USA tala om Egypten som värnare av stabilitet. Jovisst en repressiv diktatur är i viss mån stabil, ingen opposition tillåts ju, men det har flutit mycket blod i denna stabilitet.

Fredspristagaren ElBaradei har återvänt till sitt hemland och försöker nu axla rollen som oppositionsledare. Det är ännu ovisst om de unga demokratikämparna ser honom som tillräckligt förankrad i det egyptiska samhället. Men kanske kan han ordna den övergångsregering som behövs och se till att allmänna och demokratiska val kan hållas?

I en intervju med BBC i går talade han klokt om att det behövs en samlingsregering med de olika delarna av oppositionen där även Muslimska brödraskapet ingår. De är inte särskilt aktiva i denna revolution och utgör egentligen bara cirka 20 procent av befolkningen. Men i takt med att västvärlden pumpat in pengar till Mubarak och ökat militariseringen samtidigt som oppositionsledare har fängslats har Brödraskapet blivit den enda folkliga motståndsrörelsen. Ungefär som Hamas i Palestina.

Det vore beklagligt om västvärlden gjorde om samma misstag som när den bojkottade palestinierna för att de röstat ”fel”, dvs röstat fram Hamas.

Om vi verkligen vill att det egyptiska folket ska få demokrati på riktigt måste USA/EU stödja möjligheten kravet på Mubaraks avgång och möjligheten att forma en opposition om den så också innehåller partier/rörelser vi inte riktigt gillar.

Det står som sagt och väger. Måtte demokratin segra denna gång!

Läs också Olle Svennings söndagskrönika i Aftonbladet: Väljer ni folket eller diktatorn?

Och Bitte Hammargrens analys i Svenska dagbladet i dag: Dags för väst att välja sida. 

Många heta debatter är det…

I går var det som vanligt S-ledarvalet och Pär Nuders icke-kandidatur som intresserade medierna. Jag medverkade i TV4 Nyheterna och gav min syn på spelet som nu pågår. Det är som sagt hög tid att komma ut från de slutna rummen (som jag bloggade om i går kväll).

I morse gällde debatten för min del islamofobin. Jag och Humanisternas Christer Sturmark möttes i SVT:s Gomorron Sverige. Det blev stundtals en het debatt. Ett så svårt ämne kräver egentligen mer tid för resonemang och nyanser. Men i det stora hela framgick våra olika ståndpunkter ganska väl. Blev lite väl skrikigt på slutet.

Debatten hade sin upprinnelse i att vi på Seglora smedja hade noterat att Fri Tanke förlag (där Sturmark är chef) startat en ny sekularistisk tidskrift – Sans – och dess premiärnummer pryds av en helsidesbild på en kvinna i burka och rubriken: En Gud för kvinnor? Ganska symptomatiskt för vår tids sekularister – den islamofoba undertexten finns där alltför ofta.

Denna iakttagelse fick Sturmark att rasa på den ständigt högljudda debattplatsen Newsmill: Helle Klein stämplar humanistisk idékritik som islamofobi.

Jag svarade på detta här: Sturmark utan sans

SVT hakade som sagt på och i morse debatterade vi live. Christer Sturmark och jag var överens om behovet av en längre och mer sansad debatt i denna fråga. Humanisterna och Seglora smedja kommer att bjuda in till en sådan framöver.

Heta debatter det senaste dygnet med andra ord!

Tydligare nej än det som Pär Nuder nu har gett i intervjun i Rapport går inte att få. Han vill inte och tänker inte bli partiledare. Det är solklart. 

Det är bra att han nu tydliggör detta och även har meddelat valberedningen så att de partidistrikt som tidigare inte tagit hans nej på allvar inte lurar sig själva… Vi har sett liknande självbedrägerier förr då många trodde att Margot Wallström skulle kunna bli partiledare.

Den senaste tidens spekulationer och konspirationer runt partiledarvalet i (S) är ett uttryck för att man inte har någon öppen valprocess. (S)-kvinnors Nalin Pekgul uttryckte sin frustration över detta i Aktuellt ikväll. Det är hög tid att de som vill vara partiledare nu träder fram och deklarerar vad de vill med sitt partiledarskap!

Valberedningens Berit Andnor sa när hon valdes att partiledarvalet minsann inte är någon skönhetstävling. Nej, men (S)-ledarvalet håller på att utvecklas till ett hemlighetsmakeri a la Påvevalet.

Och den politiska, nödvändiga, (S)-debatten har avstannat. Någon som minns Kriskommissionen?

Kom igen: Österberg, Östros, Sommestad, Palm, Dammberg, Johansson och Löfven med flera – om ni vill kandidera, berätta då det öppet och berätta varför och vad ni drömmer om att göra som ny (S)-ledare!

Kom ut ur de slutna rummen!

Om detta har jag talat i TV4 Nyheterna både kl.19 och 22 i kväll.

Det är intressant att följa spekulationsdramat runt partiledarvalet inom Socialdemokratin. S-tidningarna lanserar sina kandidater: Östran i Kalmar vill ha Pär Nuder, Arbetarbladet i Gävle vill ha Lena Sommestad, Piteåtidningen vill ha Jan Eliasson och Norrländska Socialdemokraten förordar Leif Pagrotsky.

Och ingen har väl kunnat undgå att förstå att Aftonbladets kandidat, om än mer nämnd i undertexten än rent ut, är Pär Nuder.

Av egen erfarenhet vet jag dock att det sällan blir som tidningarna vill.

Runt Pär Nuder verkar nu de mest oheliga allianser uppstå. Så kallade vänsterdistrikt som Skåne och Dalarna lär stå bakom hans kandidatur och i morse gick till och med Margareta Winberg ut och förordade Nuder i P1 morgon.

Ett av ryktena säger att Pär Nuder ska bli partiledare och Ulrika Messing partisekreterare. Det begriper jag uppriktigt sagt inte. Det skulle innebära att varken partiledaren eller partisekreterare, dvs ingen i den högsta ledningen, satt i riksdagen. Knappast trovärdigt för ett parti som gärna vill se sig som statsbärande.

Om Mona Sahlin hade avgått ett år eller halvår före nästa val hade jag förstått idén med att hämta partiledaren utanför riksdagen. Det hade åtminstone inte spelat så stor roll då valrörelsens mest intensiva skede sker utanför parlamentet.

Men att nu i mars välja en person utan riksdagsplats blir att döma sig själv till utanförskap i tre års tid. För det är trots allt i riksdagen som de väsentliga politiska debatterna förs och de avgörande besluten tas. Visst kan partiledaren stå utanför kammaren och ta intervjuerna men det är den som förmår avslöja Reinfeldts ihåliga retorik eller Borgs tomma budskap i kammaren som kan få politiskt förtroende.

Partisekreteraren kan mycket väl stå utanför riksdagen – kan tvärtom vara riktigt bra så att folkrörelse-socialdemokratin på allvar kan upprättas igen. Men att partiledaren under större delen av denna mandatperiod inte ska finnas i parlamentet har jag svårt att se någon poäng i.

Om inte Socialdemokratin ska följa Ohlys idé och bli en utomparlamentarisk rörelse?

I diskussionen om ny partiledare för Socialdemokraterna framkommer ofta epitetet ”tråkig”. Österberg är tråkig, Östros är tråkig och hur kul är Sommestad?

Men ärligt talat, har någon partiledare någonsin valts på grund av sin ”rolighet”? Hur många tyckte att Erlander var kul innan han plötsligt i TV:s barndom drog en vits? Var det någon som ansåg att Palme eller Carlsson var lustigkurrar (fast de kanske var det egentligen)? För att inte tala om Göran Persson som när han valdes hade allt annat än rolighetsskimret över sig.

Och på konkurrentsidan ser det inte mycket bättre ut. Vem kan säga något annat än att Fredrik Reinfeldt är tråkig, Skittråkig.

Men det går bra ändå. Kanske för att han faktiskt vet vad han vill med sitt politiska ledarskap? Hans sävliga tråkighet har uppenbart lyckats inge förtroende.

Socialdemokratins jakt på den där frälsaren som ska entusiasmera massorna är dömd på förhand att misslyckas. Jakten är utslag av medialisering snarare än förståelse för vad ett politiskt ledarskap egentligen går ut på.

Jag ser inga problem i att välja en tråkmåns (ofta är människor mycket mer komplexa och mångfasetterade än vad de mediala stereotyperna anger) – bara han eller hon kan tänka. Och göra politik.

I går meddelade LO:s Wanja Lundby-Wedin att hon tänker gå i pension i samband med kongressen nästa år. I sig en helt väntad utsaga och föga dramatisk. Fast medierna hugger nu på varje liten rörelse i det politiska landskapet.

TV4 intervjuade mig angående arbetarrörelsens och dess ledarbyten.

I dag diskuteras Socialdemokratins kris och framtid på Rönneberga kursgård. Att döma av rapporterna därifrån sägs en hel del klokskaper och tillgången på politiskt tänkande synes faktiskt riktigt bra.

Det är hoppfullt.

I dag har också kraven på Lars Ohlys avgång accentuerats och Jonas Sjöstedt har plötsligt deklarerat att han kan tänka sig att bli V-ledare. Intressant. Det verkar vara ett dalauppror på gång inom Vänstern och när nu Sjöstedt tagit bladet från munnen kan nog vad som helst hända.

Jag gillar annars Ohlys attityd – han ger sig inte, han vill gärna fortsätta som partiledare. Det är mer ärligt än allt mumlande som hörs från kandidater och icke-kandidater inom Socialdemokratin.

Själv ägnar jag mig åt mer långsiktigt tänkande än stundande partiledarval – nämligen åt evigheten, fniss.

Minst sex personer har dödats varav en 9-årig flicka och uppemot 18 personer skadades när en man sköt mot demokraten Gabrielle Gifford då hon höll ett politiskt möte inne på ett shoppingcenter i sin hemstad Tucson i Arizona.

Det är en förfärlig tragedi. Jag följde nyheterna hela kvällen igår med stigande olust. Ännu vet vi inte motivet bakom skotten men en sak står klar, det politiska klimatet i USA är sanslöst uppskruvat sedan Obama kom till makten. Den nystartade konservativa Tea party-rörelsen piskar upp en hatstämning mot demokraterna, mot Obama-regeringen och mot alla som vill reformera sjukförsäkringen och ha mildare flyktinglagar.

Gifford hörde till dessa liberala demokrater. Hon fick många hotelser. Hennes kontor förstördes i somras efter att hon röstat för Obamas sjukvårdsreform. Liknanade hot- och hatkampanjer har drabbat flera demokrater runtom i USA.

Sarah Palin, republikan och ledande inom Tea Party-rörelsen, hade på sin webbsida exempelvis en ”gun target map” över deltstater där demokrater som borde ”elimineras” befinner sig. Sidan plockades bort igår efter tragedin i Arizona. Men på Twitter och nätet cirkulerar flera exempel på den skrämmande militanta retorik som republikaner och Tea party-anhängare använder sig av – ofta i våldsmetaforer och med bilder på sig själva med vapen i hand.

I flera amerikanska tidningar diskuteras nu det politiska klimatet – bland annat här i New York Times.

I ett uppskruvat politiskt klimat kan psykiskt instabila personer få för sig att gå till handling. Det har vi sett bevis på i vårt eget land då utrikesminister Anna Lindh mitt under brinnande folkomröstningskampanj om EMU mördades på NK.

Det är verkligen angeläget att diskutera det politiska klimatet – inte minst i USA, men också här hemma att döma av de hätska personpåhoppen och debatterna i kommentatorsfälten under krönikor och debattinlägg på nätet. Hoten mot förtroendevalda och mot journalister har ökat på senare år.

Tragedin i Arizona borde mana oss alla till besinning.

Regissören Stina Oscarsson är ett geni. Hon och hennes gäng på Orionteatern har skapat en fantastisk show – Tombola Tragique. Ett akrobatiskt drömspel. Komiskt men skrattet fastnar många gånger i halsen för egentligen är det ganska allvarligt om ett tivoli som spårat ur, ja kanske om vårt samhälle som spårat ur…

Artisterna är super och den nyskrivna musiken framförd av Sthlm Hamsters guldbra.

Gå och se!

Fick i morse ett mejl med en hälsning från Helena och Nettan. Jag vigde dem tidigare i höstas i Katarina kyrka. Nu var de på bröllopsresa i Costa Rica. Där hade de träffat ett annat lyckligt gift par, Tobias och Fredrik – de killarna vigde jag i våras!

Helt absurt. De känner inte varandra sen tidigare men upptäckte att de hade haft samma vigselpräst. Fniss.

Världen är ibland liten.

Och livet är underbart absurt.

God fortsättning på det nya året!

Wienkonserten spelar för fullt på TV. Nyårsdagen börjar traditionsenligt. Mälaren ligger dränkt (!) i snö. Jan Malmsjö tyckte inte om att räkna ut det gamla året i stället för att låta klockorna ringa in det nya på Skansen.

Tiotalet är alltså inlett. I dag skriver jag en nyårsbetraktelse på www.svtdebatt.se – om det apolitiska tillståndet, bristen på sammanhängande visioner och fundamentalismen/extremismen som kommer i dess tomrum.

Må det nya decenniet bli ett decennium då rätten och rättfärdigheten får råda!

Gott Nytt År!