I dag på min lediga dag har jag klippt mig (äntligen!) och hälsat på mina gamla föräldrar.
Det är vår i luften även om det just nu mulnar på. SMHI har ju hotat med snö till helgen igen. Hm.

I dag skriver jag om mellanöstern och de nygamla vindar som verkar blåsa inom svensk socialdemokrati – bort från Göran Perssons hopplösa hållning och åter till Olof Palme/Sten Andersson/Anna Lindh-linjen.

”Äntligen en dag för oss tvivlare”, började min prästkollega Ylva sin utmärkta predikan i dagens högmässa i Nacka.

Bibeltexten handlade om Tomas Tvivlaren som vägrar tro att Jesus har uppstått – han vill själv först se spiksåren i Jesu händer…
Ylva pratade bra om vikten av att tvivla för det är då man tar sin tro på allvar.
”Och vår värld behöver inte en enda tvärsäker människa till”, sade hon och ifrågasatte den blinda tron som inte ifrågasätter.

Jag började annars min lediga söndag med att delta i radiopanelen i Godmorgon Världen (P1), där mina panelkollegor Göran Greider, Dala-Demokraten, och Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, också deltog. Trevligt som vanligt.

Sen höll jag föredrag för Nackas socialdemokrater om vikten av att värna folkrörelsedemokratin i kortsiktighetens och konsumismens tid.

Nu har jag skrivit min måndagskrönika till Aftonbladet.
Dags att vila lite innan en ny intensiv vecka börjar.

På återseende.

I kväll är det dags för den globala klimatmanifestationen, Earth hour – miljontals människor runtom i världen kommer att släcka ljuset där de bor eller arbetar mellan klockan 20.00 och 21.00.

”Earth Hour är en kraftfull symbolhandling som visar att vi kan åstadkomma stora förändringar genom relativt små gemensamma medel. WWF uppmanar alla att göra en insats och släcka ner en timme på lördag”, säger Lasse Gustavsson, generalsekreterare på WWF i Sverige som ligger bakom aktionen.

En som engagerat sig är Kungen. Hovet kommer ikväll att mörklägga fasader, trappor och valv på Stockholms Slott, Drottningholms slott och Ulriksdals slott.

Gör som Kungen, släck ljuset en timma i kväll!

Jag vaknade till kulturradions intervju med Karin Magnusson i morse. Karin klarade den förstås mycket bra.

Reaktionerna på utnämningen av Karin Magnusson och Åsa Linderborg till ny ledning på Aftonbladets kulturredaktion är överväldigande positiva.

Jag har i dag läst DN, SVD, Expressen, Metro och Stockholm city och ledarduon (Åsa-Karin som Expressens kulturredaktion döpt den till) beskrivs i nästan euforiska termer.
Kul!

Också kommentarerna i bloggvärlden är mycket uppskattande.
Det bådar gott för dessa härliga kultur-brudar framöver.
Och som deras chef känner jag mig väldigt stolt.

I dag är en historisk dag. Jag har i samförstånd med min chefredaktörskollega Jan Helin i dag utsett Karin Magnusson och Åsa Linderborg till ny ledning för Aftonbladets kulturredaktion.

Det känns såååå roligt. Karin (som om en timma sänder sitt kulturprogram Magnusson i P1) hör till Sveriges vassaste kulturjournalister med gedigen erfarenhet från kulturjournalistik inom radio och tv.
Hennes känsla för vinklar, grepp, hennes journalistiska driv  och oerhörda kunskap inom framförallt samtidskulturen passar oss perfekt. Hon har ett genuint kulturintresse och en bra känsla för mixen mellan allvar och humor, mellan det tunga seriösa och det lite lättare materialet. Och hon har hjärtat till vänster.

Åsa behöver egentligen ingen närmare presentation för Aftonbladets läsare – hon är ju Sveriges i särklass bästa kulturskribent och publicist och med ett oerhört patos för kultur- och samhällskritiken. Hon har skrivit för oss sedan 2003. Hon kommer i sin ledarroll fortsätta skriva och bilda opinion.

När Håkan Jaensson och Anders Paulrud för 21 år sedan tog över ledningen för kulturredaktionen innebar det i sig något banbrytande – det var nyhetsjournalisterna som sattes att driva kultursidorna. Håkans arbete som kulturchef har verkligen satt avtryck i svensk kulturjournalistik.
Nu är det dags för en ny, kvinnlig epok – Karin och Åsa som tillsammans med redaktionen ska vidareutveckla, förvalta och förnya den aftonbladska kulturjournalistiken.
Den 27 mars 2008 känns som en stor dag.
Välkommen i gänget Karin och Åsa!

I kväll är det premiär för Nacka församlings Internationella café.
Temat för kvällen är Israel/Palestina-konflikten – hur ska freden och försoningen kunna bli verklighet?
Lennart Nilsson ska berätta om Fredens Oas, byn där judar och palestinier lever tillsammans. Kristina Hellqvist ska berätta om sina erfarenheter från sin tid som följeslagare i Betlehem och om kyrkornas roll i Mellanöstern.

Varmt välkommen till Nacka församlingshem (bredvid kyrkan, Finntorp centrum)
klockan 19.00 i kväll!

Påskdagen började i flödande solljus i morse. Mälaren låg vackert glittrande när jag begav mig till Nacka kyrka.
Högmässan blev fin med alla medverkande och fullt av folk i kyrkbänkarna.

Mina kära kyrksystrar Cia och Anne var där liksom tidningskollegan Mats med dotter, vilket gladde mig mycket.
Kyrkoherde Carls mor och fru hade bakat kakor och bullar till kyrkkaffet efteråt – jättegott!

Ser att den där Ulla Johansson, en för mig okänd debattör men som nu och då gör sina utfall mot mig och andra troende, har ännu en av sina spyor i dagens tidning.
För ett år sedan skrev hon stort i Expressen där hon i princip anklagade mig för att ha kristnat hela arbetarrörelsen – som exempel gav hon Göran Perssons och Wanja Lundby-Wedins vittnesbörd om sin kristna tro.

Ja, ja det är surrigt värre.
Men också surriga ateister får väl ha sin tro… i det här fallet är den lika blind som den religiösa fundamentalismen.

Lägenheten är städad, påskdagens buffé förberedd och predikan färdigskriven.
I morgon klockan 11.00 håller jag högmässa i Nacka kyrka tillsammans med kyrkoherde Carl, diakon Marie, Nacka kammarkör under ledning av kyrkomusiker Per med flera.

Glad påsk!

Nygräddade påskbröd. Nejlikedoften sprider sig i hela lägenheten. Härligt!

”Den 22 mars 1968 år efter Kristus bör användas som inspiration för en ny upprorisk rörelse”, skriver Olle Svenning i dagens huvudledare.

”En annan värld är möjlig”, ropar den alternativa globaliseringsrörelsen. Men rösten hörs inte särskilt tydligt och kraften skakar inte dagens maktelit. Inte ens protesterna mot massdödens Irakkrig förmår mobilisera. I den största diktaturen pyntas till OS-fest och nya förmånliga uppgörelser med västvärldens industrimagnater och politiker. Motståndets röster är ännu mycket få. Ännu vet ingen vem som ska rulla undan stenen från graven åt oss.
Vredens stora dag har inte kommit, himlen inte vikt undan. Ändå, hoppet om uppståndelsen bör bevaras, slutar ledaren.

Det är visserligen molnigt men solen sipprar trots allt fram mellan de mörka molnen denna påskaftons förmiddag.

Lars Ahlin låter Tåbb i boken Tåbb med manifestet skriva ett brev till sin älskade Kajsa om hur det är att leva ”mellan tiderna”. Det är en fin beskrivning av att leva i ett skede av samhällsomvandling – då ett samhälle övergår till att bli ett annat.

Påskaftons berättelse gestaltar just detta att leva ”mellan tiderna”, mellan den totala uppgivenheten inför det som gått förlorat och det trotsiga hoppet om vad som ska komma, mellan död och liv, mellan destruktion och skapelse.

Mälaren rör sig ute på fjärden.
Den vägrar ge upp.
Vågorna låter mig ana att något är på väg…
Livet möter oss ständigt på nytt.
Gör något av detta nu.