Hillary Clinton vann Kalifornien och får anses som supertisdagens vinnare bland demokraterna. Men kampen är fortfarande väldigt jämn mellan Obama och Clinton.

– Nu tar vi tillbaka Amerika, sade Hillary Clinton till sina segerrusiga valarbetare i New York i går kväll.
Ja, måtte hon och Barack Obama ta tillbaka USA från Bush & Co i presidentvalet i november.

I kväll besökte jag moskén i Fisksätra.
Bengt Wadensjö, före detta biskop i Karlstad stift, arbetar med religionsdialogen för Nacka församling. Han introducerade mig för muslimerna i Fisksätra.

I en källarlokal i ett av hyreshusen satt vi på de vackra orientaliska mattorna som täckte golvet och resonerade om läget i Afghanistan. Flera av de muslimska männen var flyktingar från Afghanistan. De kunde inte förstå att den svenska regeringen skickar tillbaka människor till det land de flytt undan krig och kaos.

Efter en timmes resonemang om läget i världen suckade imamen och sade: Det bästa vore om Jesus kom tillbaka så att vi kunde få fred.
Sen bad han för oss alla, kristna som muslimer.
Det kändes fint.

Nästa gång vi ska träffas ska vi samtala om Palestina.

Jag tog Saltsjöbanan tillbaka till Slussen. Det är som att åka mellan olika kontinenter. Fisksätra kallas för ”lilla Kairo”. Jag älskar den orientaliska atmosfären.
Men frågan är hur vi ska skapa ETT gemensamt samhälle där alla etniska, religiösa, klassmässiga och könsstereotypa murar är rivna?

Samtal, samtal, samtal – det hör till prästens vardag. Och jag älskar det! Att få möta människor när livet bränner till vid förlust, kris eller tacksamhet över ett nyfött barn – det är fantastiskt.

I dag är det supertisdag i den amerikanska presidentvalrörelsen. Mycket spännande!

Tänk om Clinton och Obama sen kunde stå på samma valsedel för demokraterna – vilket radarpar! Läs Tommy Svenssons krönika om presidentvalet.

Och i dag har jag haft mitt första dopsamtal.

Underbart!

Har just kommit tillbaka från ett snöigt och isigt Uppsala.
Teologifestivalen var desto varmare och roligare. Ett fantastiskt möte där tusen
personer, kyrkligt aktiva, sökare, lekmän, präster, akademiker, kyrkanställda med flera träffades och förde teologiska samtal ur alla möjliga vinklar.

Strömmar av levande vatten var det övergripande temat.
Jag valde Luther-strömmen, där spännande teologer och lutherkännare som Margareta Brandby-Cöster, Göran Agrell, Bernice Sundkvist och Ola Tjörhom fungerade som ”lotsar” med inspirerande inledningar.
En sak är säker – om kyrkan kunde få lite mer lutherskt självförtroende skulle hon både bli roligare och mer befriande för nutidsmänniskan. Jo, jag menar vad jag skriver. Luther är både misshandlad och missförstådd.

Jag träffade Elisabeth Gerle (känd bland annat som fredsprästen) som visade mig omslaget till en ny antologi om just Martin Luther som en spännande utmaning och inspiratör för oss i dag. Den boken ska jag absolut läsa när den kommer ut om en månad!

Festivalens höjdpunkt var dock den gamle jesuitprästen Gerhard Hughes – vår tids mest intressanta uttolkare av den ignatianska spiritualiteten. Jag har just läst hans bok ”God, where are you?” som är en sorts självbiografi. Mycket bra!
Hans centrala tanke att det inte går att dela upp tillvaron i andligt – mänskligt/kroppsligt och hans polemik mot en religiositet som anser att Gud bara har med det övernaturliga att göra och inget med detta vårt mänskliga liv här och nu – är mycket tilltalande.
(Det finns massor att säga om Gerhard W Hughes tal men det får jag återkomma till.)

Förutom de spännande teologiska samtalen är det så roligt att träffa gamla och nya bekantskaper. Det har hälsats, kramats, skrattats, gråtits och fnittrats  i dagarna tre.
Det är så en festival ska vara.
Uppsala stift ska ha all heder för denna lysande idé att ordna en teologifestival.

Risken med församlingsprästarbetet är att man bara springer omkring på olika möten hela tiden och aldrig hinner tänka eller fördjupa sig. Fast i Nacka verkar kyrkoherden och prästkollegiet måna om det teologiska samtalet. Just nu läser vi boken ”Postmodern teologi” tillsammans och diskuterar på våra möten en gång i månaden. Kul!

I dag börjar teologifestivalen i Uppsala. Anna Karin Hammar kläckte idén och drog tillsammans med Uppsala stift igång det hela. Intresset visade sig vara enormt. Omkring tusen personer från hela landet kommer till Uppsala och ska hela helgen ägna sig åt att diskutera teologi ur olika vinklar.
Jag har valt gruppen som ska ägna sig åt vad Luther betyder för oss idag. Det ska bli spännande.

Så nu tar jag tåget till Uppsala igen.

I dag har jag umgåtts med döden hela dagen.
I förmiddags hölls begravningen av vännen och kollegan Anders Paulrud. Familjen, närmsta vännerna och medarbetarna samlades i det lilla fina skogskapellet på Skogskyrkogården. Stämningen blev förtätad. Vi såg varandra och allas vår oerhörda sorg. Vi grät mycket.

Den kolsvarta kistan. Det underbara porträttet på Anders. Bachs cellosvit framförd av cellisten Mimi Sunnerstam som spelade gudomligt vackert. Fantastisk sång av Margareta Bengtson till ackompanjemang av gitarristen Mats Bergström. Fina tal av Håkan Jaensson och Gunnar Wesslén. Gunnar Ekelöfs Orimmad sonett framfördes av Eva-Lii Mark.
Officiant var Aftonbladet-kollegan Olof Brundin.
När han läste Anders egna avskedsord i sin sista roman blev sorgen nästan outhärdlig.

Förlustens svåraste budskap är: Aldrig mer!
Det går inte att ta in att en så fantastiskt levande person som Anders inte finns längre.
Som tur är finns hans texter kvar.
De kan aldrig döden ta ifrån oss.

Nu på seneftermiddagen hade vi en minnesstund på tidningen för personal och för alla vänner och kollegor i media- och kulturvärlden. Det kom 200 personer.
Anders vars en alldeles ovanligt älskad person, som Håkan Jaensson konstaterade.
Kollegan Olle Svenning höll ett mycket fint tal liksom Anders förläggare på Bonniers, Hans Isaksson.

Jag brukade ofta diskutera litteratur och poesi med Anders. En gång var vi på restaurang och firade en kollegas födelsedag. Jag höll tal och citerade då ur en gammal diktbok av Claes Andersson. Anders som satt bredvid mig bläddrade i den och blev glad när han såg att det stod på insidan av försättsbladet: Helle Klein 1981.

– Så du läste Claes redan då, när du var 15 år. Det var bra. Jävligt bra, sa han och smackade förnöjsamt som han alltid gjorde när han åt god mat. Och så den där underbara pliriga blicken.

Här är en av mina älsklingsdikter av just Claes Andersson. Jag vet att Anders hade gillat den:

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss.
Den som inte har sorgen har intet.
Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst,
med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse.”

Tack för allt, Anders.

Som väntat fick Thomas Östros ta över som ekonomisk talesman för socialdemokraterna efter Pär Nuder.
Utmärkt.
Nu kan det bli kul med de ekonomiskt-politiska debatterna i riksdagen.
Och framförallt kanske Sahlin och hennes gäng spottar upp sig i sin oppositionsroll.
Det behövs.

Jag tillbringade förmiddagen i Älta och hälsade på prästen Malin Strindberg och diakonen Anna-Karin Johansson. Redan när jag klev av bussen blev jag välkomnad av en dam som var på väg till Älta kyrka för att hjälpa till med sopplunchen. Diakonikretsens äldre damer var samlade i köket. De gjorde så fint – dukade hela salen som annars fungerar som kyrksal.

Jag gick sen en promenad till Älta centrum där jag tog en fika. Många kom fram och hälsade på ”den nya prästen i Nacka” som de kallade mig.
Jag älskar verkligen dessa små spontana mänskliga möten. Skulle vilja vara en ”dräll-präst” som mest sitter på fiken eller går omkring på stadens gator och samtalar med människor. Fast det kanske inte kyrkoherden skulle uppskatta, fniss.

Eftermiddagen var jag på kontoret i Nacka. Mycket med det jordiska. Klippan församlingspedagogen Stefan Elmér fixade min mobiltelefon så att den kan synka med datorns mejl och dylikt. Praktiskt!
Jag har dessutom fått en gps i mobiltelefonen – perfekt för mig som har noll lokalsinne och aldrig vet var jag är. (Mina memoarer ska ju heta: Med bestämda steg åt fel håll)

Jag har bokat in samtal för olika förrättningar liksom för själavård.
Och så har jag försökt få pejl på mitt schema. Svårt att överblicka allt så här i början.
Men det känns kul att vara igång!

I morgon blir det en dag i Nacka – fullproppad med olika möten.
Vi börjar med morgonmässa i kapellet redan klockan 08.30 så det är hög tid att logga ur.

God natt!

Phu, jag är helt slut efter min första riktiga dag som pastorsadjunkt i Nacka.
Det är alltid spännande med nya arbetsplatser.
Men också intensivt med alla nya människor, nya platser, nya rutiner, nya lösenord,
nya namn, ny lokaler att gå fel i… osv.

Mitt postfack var redan helt fullt. Där fanns brev från för mig okända människor från hela landet som gratulerade och önskade mig lycka till som präst. Folk hade sänt med böcker och skivor och fina dikter. Fantastiskt!
Måtte jag kunna leva upp till det stora förtroende som så många visat mig dessa dagar efter prästvigningen. Hjälp!

Jag har fått ett fint rum i Gula villan som församlingsexpeditionen kallas.
Har knappt hunnit vara på rummet än, men jag har börjat fylla bokhyllan med mina teologiska böcker. Det känns bra.
I morgon börjar jag min dag i Älta, där prästen Malin Strindberg ska ta hand om mig.

Och ni som läst dagens tidning  (den där intervju var inte mitt påhitt men vad gör man inte för sin kära tidning, fniss) – jag har kommit igen efter influensan förra veckan!
Rösten är dock lite skrovlig än.

I eftermiddags blev jag intervjuad av radio P4 Väst om mitt val att nu bli präst. Det blev ett fint samtal med Angelique Hvalgren  – en mycket bra programledare som ställde intressanta frågor!
Jag tror det sänds i morgon bitti vid 8-tiden eller på onsdag eller nån annan dag. Vet inte riktigt.

Nu ska jag vila.

Hittade av en slump Crister Enanders fina minnesruna över Anders Paulrud.

 ”Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron”, skriver Enander om ett nattligt krogsamtal.

Just så – världens gladaste citron.

På torsdag är det begravning och på eftermiddagen minnesstund på Aftonbladet.

”Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe”, avslutar Enander.