Det ryktas om att Mona Sahlin ska ha träffat eller ska träffa Hamas under sin resa i Mellanöstern. Det vore väl alldeles utmärkt om hon lyssnade in alla parter, inte minst dem som faktiskt vann ett av de mest demokratiska valen i arabvärlden någonsin.

Sveriges radios P1 morgon har sökt mig och vill att jag ska kommentera detta i radion i morgon bitti. Går tyvärr inte då jag sitter på tidiga morgontåget till Uppsala…

Däremot ska jag träffa Svenska kyrkans handläggare i mellanösternfrågorna på lunchen i morgon. Ska bli intressant.

I dag kom så den nya klassen till Pastoralinstitutet – de som börjar sin första termin på PIUS. Vi ”gamlisar” som redan gått en termin skulle presentera oss. Det gjorde vi.
Och så passade vi på att bjuda in till insparksfest nästa vecka – till Studio 54 (vår klass är nummer 54) med en sång jag skrivit på melodin YMCA (Village Peoples gamla klassiker) – men med bokstäverna P-I-U-S i stället.
Jodå, vi körde rörelseschema och allt, fniss.
Det blev mycket uppskattat.

Jag har just kommit hem från Dramaten där det hölls en minneskväll till Ingmar Bergmans ära. Väldigt fint program. Dramatens fantastiska skådespelare läste texter av Bergman – många kände jag igen från Laterna Magica och från hans filmer och pjäser.

Roland Pöntinen spelade piano och Peter Mattei sjöng underbart. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Vilken röst!

På slutet tackade alla medverkanden publiken och fick varma applåder och sedan vände de sig om och applåderade Ingmar Bergman som var på bild på en stor filmduk – den där underbara bilden med Bergman i hög hatt och clownnäsa.
Det var rörande med alla skådespelare som tackade den stora regissören.

”Sebastian Bach hade återkommit från en resa, hustrun och två av barnen hade dött under hans frånvaro. Han skrev i dagboken: Gode Gud måtte jag inte förlora min glädje.
I hela mitt medvetna liv har jag levat med detta som Bach kallade sin glädje. Den räddade mig genom kriser och elände och fungerade lika trofast som mitt hjärta. I bland överväldigande och svårhanterlig men aldrig fientlig eller destruktiv.
Bach kallade tillståndet sin glädje, en glädje av Gud.
Gode Gud måtte jag inte förlora min glädje.”
Ingmar Bergman i Laterna Magica

Har haft en fin helg i vilans tecken. Skönt för huvud och själ.

I morse körde jag dock igång med panelen i Godmorgon Världen igen. Alltid kul att träffa panelkamraterna – den här gången var Per Gudmundsson från Svenska Dagbladet med. Jag har inte tidigare mött honom i någon debatt. Trevlig kille.
Barbro Hedvall från DN är alltid lika kul att munhuggas med.

I morgon kommer 27 nya studenter till Pastoralinstitutet – den så kallade höstintagningen (klass 55). Vi som redan gått en termin (klass 54) ska passa på att bjuda in de nya på insparksfest på PIUS. Vi bjuder in till ”Studio 54” – så klart – allt i discots tecken.
Kan bli kul.
Håller på att skriva låtar….

DVD:n från vårens utsparksfest, där jag ingick i festkommittén och hade skrivit en mängd sketcher och sånger, är visst en uppskattad film bland kurskamrater och lärare.
Roligt minne att ha från tiden som präststudent men bör censureras, fniss.
(I synnerhet min Thåström-immitation)

I kväll är det Sopranos igen – underbart!
Och sen börjar en ny pendlings-vecka till Uppsala.
I morgon kväll har jag fått äran att bevista Dramatens minnesgala med anledning av Ingmar Bergmans bortgång.
God afton.

Jag har som vanligt tagit några usla bilder…
Här kommer några minnen från retreaten på Breidagård.

Huvudbyggnaden, där vi åt och läste tidningar. (Nej vi åt inte tidningarna)

Ida läser tidningar, nyfiken på de senaste friidrottsresultaten.

Eva-Stina är föreståndare vid Breidagård. Hon lärde oss att meditera.

Frukostdags. Längst fram står Ninnie. Glenn och Marie syns också.

Matkö. Fredrik vår kaplan begrundar vad han ska välja för frukostmat.

Gunilla och Jenny tar för sig av den härliga frukostbuffén. Allt sker i tystnad.

Mattias och Carina har valt hörnan med filen och flingorna.

Norrlands-Martin dricker sitt kaffe i tystnad. Han har just fått besked om att det snöar i hans hemtrakter. I augusti!

Min kompis Mari är inte heller någon bra fotograf, fniss. Här är jag i suddig gestalt. Så man kan känna sig efter några dagars meditation.

Mari i motljus vid frukosten. Hon är glad för snart får vi prata. Sista dagen…

Utsikten från mitt rum. Omgivningarna är rofyllda och vackra. Den lilla sjön ligger rakt nedanför slänten.

Kapellet är underbart vackert. Här mediterade vi och firade mässor.

Inom kort åker socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin till Israel/Palestina.
Det är mycket bra.
I måndags uppmanade jag henne att tala med det palestinska civila samhället och även med de moderata krafterna inom Hamas, inte bara med de gamla Fatah-gubbarna.

Har kommit hem från retreaten. Breidagård är ett fantastiskt ställe – underbar miljö, vacker natur och suveränt god mat.
Att gå in i tystnaden på allvar, meditera och reflektera är nyttigt. Jag ägnade nätterna åt att läsa Pelle Bengtssons bok ”Mot enkelhetens punkt” – om den kristna mystiken inte minst utifrån Dag Hammarskjölds Vägmärken. Väldigt bra!

Jag blev trött av tystnaden. Det är som om hela kroppen och hjärnan går ner i varv och plötsligt känner man tröttheten som man trängt undan i all stress.
Dessutom har höstförkylningen slagit till. Några av mina kurskamrater var riktigt förkylda och själv känner jag mig däckad ikväll.

I samband med retreaten har vi nu haft två intensiva samtalsdagar i Uppsala med lärarna Cecilia och Helena – om själavård utifrån Ignatius av Loyolas tankar om andlig vägledning bland annat. Mycket intressant och inspirerande.
Vi har delat svåra existentiella frågor med varandra.
Det är fint att kunna dela.
Mörkret tenderar annars att bli alltför ensamt ibland.

Efter en intensiv helg ska det bli skönt att åka på några dagars retreat.
Jag ska med mina studiekamrater till Breidagård utanför Uppsala. Det lär vara vackert där.
Det blir några dagar av stillhet, tystnad, meditation, promenader, tänkande, läsande, bön och andhämtning.
Bloggtystnaden inleds nu.
Vi ses igen i slutet av veckan.

Flera medier, däribland Expressen och Svenska dagbladet, försöker på ledarplats göra gällande att Ulrica Messing skulle har varit en blek figur som politiker.
Det är typiskt utslag för medial blindhet.

Ulrica Messing har kanske inte synts så mycket i media men desto mer har hon uträttat politiskt. Hur vore det om vissa politiska redaktörer bemödade sig att titta på det som faktiskt görs konkret i politiken – bortom TV-soffor och mingelpartyn?

Läs dagens ledare i Aftonbladet i ämnet.

Ulrica Messing har bestämt sig för att lämna sitt riksdagsuppdrag. Det meddelade hon vid en presskonferens i dag tillsammans med Mona Sahlin. Skälet lär vara privat och handla om hennes nya familjesituation.

Jag har full förståelse för behovet av att bryta upp och göra andra saker i livet. Hennes nya familjesituation gör livet också krångligare.
Ändå vill jag beklaga Messings beslut. Hon hör till den yngre generationens helgjutna politiker. Som minister har hon varit den som gjort politik medan de andra pladdrat i TV-soffor. Hon är inte alltid så medial men en genuin folkrörelse-demokrat och sådana finns det inte så många av i riksdagen.

Det blir ett stort tomrum i den socialdemokratiska riksdagsgruppen utan Ulrica Messing.
Bra att hon behåller sina partipolitiska uppdrag i partiledning och dylikt.

Om jag vore Mona Sahlin hade jag gjort Messing till partisekreterare.