I dag skriver jag om ”De nykonservativa på intåg i politiken”. Göran Hägglunds kursändring mot den gamla värdekonservatismen har noterats och fått sitt uttryck i hans uppgörelse med de kulturradikala.

Bakom detta finns bland andra hans nyanställde talskrivare Fredrik Haage.

När jag skrev min bok ”Längtan efter mening – om vänstern och den nykonservativa utmaningen” (Atlas 1999) stötte jag på denne man i samband med Konservativa sällskapet och dess tidskrift Contextus.

Känns som att de konservativa formerat sina styrkor på dessa tio år och nu tagit språnget in i partipolitiken genom Kristdemokraterna. Det borde inte bara bekymra vänstern utan faktiskt liberalerna. OM det nu finns några socialliberaler kvar i svensk politik?

I dag är det tio år sedan syndikalisten Björn Söderberg mördades utanför sitt hem i Stockholmsförorten Sätra. Hans kamp mot nynazisternas försök att infiltrera fackföreningsrörelsen blev hans död.

En av de skyldiga nazisterna, Hampus Hellekant,  frigavs i februari 2007 efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff. Under fängelsetiden hade han studerat med goda resultat och sökte sig direkt efter frigivningen till Sveriges ledande medicinska universitet. Att Hellekant försökt bli läkarstuderande har uppmärksammats i medierna.

Att han fortsatt hålla kontakt med den nynazistiska rörelsen och håller på att kartlägga journalister och poliser är mindre uppmärksammat. Tidningen Arbetaren har gjort ett bra grävjobb i sitt senaste nummer.

Chefredaktören för tidskriften Expo, Daniel Poohl, skriver också bra i dag på Expressens kultursida.

En sak är säker: kampen mot nazismen är sannerligen inte över utan måste oförtröttligt fortgå.

Vi ger oss aldrig.

I dag ägnade jag mig åt konst. På Nationalmuseum finns just nu en utställning av den tyska 1800-tals romantikern Caspar David Friedrich. Fantastiska tavlor. 

Men kanske ett tidens tecken? Jag filosoferar i min måndagskrönika över de nykonservativa strömningarna som tycks på frammarsch åtminstone genom Göran Hägglunds (KD) kursändring mot värdekonservatismen.

Här kan du läsa ledarsidan Katrine Kielos om det pinsamma valet av Obama som fredspristagare.

Och Olle Svennings lysande söndagskrönika om Berlusconi.

I dag publicerar vi i papperstidningen del två av ledarsidans seriestripp: Vilgot på arbetslinjen. Varje söndag högs upp på sidan två i Aftonbladet!

God afton.

Barack Obama!? Öh, jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper hur norrmännen tänker. Visserligen tändes hoppet hos de flesta av oss när Obama blev vald som president och han har absolut bidragit med att sätta punkt för den förödande Bush-eran.

Men vad har han i praktiken gjort för freden? Krigen i Irak och Afghanistan pågår för fullt och går allt annat än åt rätt håll. Krisen i Mellanöstern är värre än någonsin.

Tidningen Haaretz skriver i dag om irritationen i Obama-administrationen på det israeliska krypskyttet mot Barack Obama.

Förhoppningsvis stärks Obama av priset så att han kan genomföra både sjukvårdsreformen i sitt eget land och framhärda i att ställa krav på att de israeliska bosättningarna helt måste upphöra att byggas om fredsförhandlingar ska påbörjas mellan Israel och Palestina.

Frågan är dock om verkligen den enda kvarvarande supermaktens president är i behov av ett fredspris? 

Mer om detta på ledarsidan i morgon.

Det är en fantastisk höstmorgon med sol och klarblå himmel efter en regnig natt.

Redaktionen samlas. Olle ringer från Italien och är inte så glad över att vi slår ett slag för Tony Blair som EU-president. Han har för nära kopplingar till Berlusconi.

Utvecklingen i det annars så underbara landet Italien är förfärlig och den samlade europeiska högern där de svenska moderaterna ingår låter bara Berlusconi hållas. Mer om detta i Olle Svennings text på söndag.

Läs Eva Franchells fredagskrönika om det kapade politiska språket.

Sen måste jag be om ursäkt för ett missförstånd. I går när jag såg presentationen av litteraturpristagaren tyckte jag det var Peter Englund själv som utropade ”Äntligen!” när han kom ut ur dörren. Jag skrev om det i går kväll i en bloggnotis.

Det visade sig dock, som läsare så riktigt påpekat, att det var den gode Gert Fylking som sin vana trogen utropade det, dock inte till namnet på pristagaren utan redan till den ständige sekreterarens entré. 

Det är humor det med.

Svenska Akademiens nye ständige sekreterare Peter Englund var riktigt rolig när han öppnade dörren kl. 13.00 i dag för att meddela litteraturpristagaren och ropade: Äntligen!

Det är humor.

Jag kan nog inte riktigt utbrista ”Äntligen!” över namnet Herta Müller men att döma av Aftonbladets litteraturkritiker Jenny Tunedal verkar det vara en spännande författare.

I morgon delas Nobels fredspris ut.

Jag hoppas på att kunna utbrista: Äntligen!

Många har med rätta upprörts över polisens agerande i fallen Johan. ”Förtroendet har raserats” skriver vi i dag på ledarplats.

Sveriges radios Ekot-redaktion kan nu avslöja att polisens internutredare har dolt flera av de skador som 24-årige Johan Liljeqvist hade efter det våldsamma polisingripande som ledde till hans död förra året. Det framgår av tidigare sekretessbelagda handlingar, som Ekot tagit del av.

Det är en orimlig ordning att poliser ska utreda polisers felaktiga handhavanden.

Göran Rosenberg skriver som vanligt läsvärt i en kolumn i Dagens Nyheter i dag: Israels mjuka makt, om antisemitismen som politiskt vapen.

Rosenberg skriver om Goldstone-rapporten som jag skrev om i min måndagskrönika förra veckan.

”… och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att beömta den med. Än mindra utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen”, skriver Rosenberg.

”Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel”, fortsätter han.

När staten Israels försvarare hela tiden stämplar varje berättigad kritik mot den förda israeliska politiken som antisemitism urholkas detta viktiga begrepp vilket är djupt beklagligt. Det borde den liberala pressen här i Sverige också betänka när den slentrianmässigt slungar ut anklagelser om att Aftonbladet skulle stå för antisemitism när vi publicerar artiklar om Mellanösternkonflikten.

”Vad finns då kvar att ropa när varjen kommer”, avslutar Rosenberg sin kolumn.

Ja vad ska Sydsvenskan ropa då?

Jag började dagen i TV4 Nyhetsmorgon klockan 7.15. Det var så klart den rödgröna oppositionens budgetar som skulle diskuteras. 

Roligast var dock när vi upptäckte att både jag och Peter Wolodarski (DN) hade klätt oss i lila skjorta och att TV4:s Niklas Svensson hade hängt på sig en lila slips… 

Programledarna kunde inte låta bli att kommentera det. Kolla in den lila trion här.

Ekots lördagsintervju i helgen med Thomas Bodström blev en studie i konsten att göra politiska piruetter och att med väldigt många ord varken säga bu eller bä eller både ock.

Socialdemokraterna verkar ha svårt att hantera det uppenbara problemet med stora aktiebolagskoncerner som tjänar miljonbelopp på skattefinansierade verksamheter som skola, vård och omsorg och låter vinsterna gå till aktieägarna istället för till verksamheterna.

Stockholms oppositionsborgarråd, Carin Jämtin (S), har varit föredömligt tydlig och vill att Sverige ska ha vinstbegränsningsregler för friskolor precis som man har i Norge och Danmark, Framförallt ska kravet vara att vinstpengarn ska återinvesteras i verksamheterna i stället för att delas ut till aktieägare.

I den sociala ekonomin där kooperationen ingår finns idén om att man mycket väl kan ha olika välfärdsproducenter men att skolor och vårdinrättningar ska drivas av non-profit-företag. Så fungerar det på många håll i Europa. Men i Sverige gick vi ganska naivt in i den stora privatiseringsfällan…

Bodström som just blivit styrelseledamot i friskolekoncernen Pysslingen försöker i Ekots intervju sitta på båda stolarna – å ena sidan vill han kritisera alltför stora aktieutdelningar, å andra sidan vill han inte göra något åt dem…. det blir en goddag yxskaftspolitik.

Jag skriver om det i en krönika i dagens tidning – Vad menar du, Bodström?

En som också verkar ha kommit snett i debatten är justitieminister Beatrice Ask som föreslår att föräldrar ska betala skadestånd om deras barn gjort något fel.

”Hon låter som en klassmamma för hela nationen”, skriver vi på ledarplats i dag.