I kväll hörde jag Kriskommissionens Ardalan Shekerabi efterlysa i Aktuellt att de socialdemokratiska företrädarna, i synnerhet de som kan tänka sig ställa upp som partiledare, börjar delta i den politiska debatten.

Helt rätt. Det är hög tid att göra partiledarvalet till en politisk process. Om detta skriver jag idag på SVTDebatt.

Jag noterar att Expressens ledarsida föreslår exakt det jag skrev om igår och lanserade i radio Stockholm – att (S) borde göra som brittiska labour och låta flera kandidater tävla om att bli partiledare.

Även Svenska Dagbladets ledarsida är inne på detta.

På radion i morse debatterade Ulf Bjereld med Lasse Stjernqvist angående en eventuell språkrörsmodell. Jag håller med Bjereld om att det vore ett spännande sätt att öppna upp en patriarkal och ganska auktoritär ledarsyn i Socialdemokratin.

Men Lasse Stjernqvists invänding om att det trots allt är en statsministerkandidat som ska väljas är något att betänka.

Hur som helst är det helt nödvändigt att öppna upp Socialdemokratin och låta partiledarvalet bli en politisk process snarare än en popularitetsmätning.

Aftonbladets ledarsida skriver just om att (S) nu har chansen att bli ett mer öppet och modernt parti.

Läs också Eva Franchells krönika – Snäll o glad vinner röster. 

Jag har tidigare twittrat för Aftonbladets del och för Seglora smedjas del men nu finns jag själv på Twitter. Har bara varit i twitter-land i ett dygn men följs redan av nästan 170 personer. Häftigt.

Ska bli intressant att lära sig mer av Twitter-livet.

I dag uttalade jag mig i radio Stockholm (P4) angående den ledarlösa Socialdemokratin. Allas krig mot alla pågår och samtidigt finns den gamla sjuka traditionen att en kandidat helst ska förneka att han eller hon vill bli partiledare och säga nej, nej, nej tills det blir ja och han eller hon blir ”kallad” att leda partiet.

Det systemet leder bara till hemlighetsmakeri, grumliga falangstrider, personkrig utan att den egentliga politiska riktningen diskuteras. 

Svensk Socialdemokrati skulle kunna lära av engelska Labour och se till att det nu blir legitimt att säga att man vill bli partiledare men att man då avkrävs en politisk programförklaring. Så kan flera spännande kandidater men med lite olika politisk inriktning ställa upp i öppet val där partimedlemmarna får bestämma vem som ska leda partiet.

Och framförallt kanske politik kan bli mer centralt än person?

Jag tillhör dem som nog inte trott att Sahlin skulle leda (S) i valet 2014 men däremot har jag ansett att hon behövs nu under valanalysprocessen och framförallt i framvaskandet av en efterträdare. Att hon redan nu skulle kasta in handduken kom som en överraskning.

Det är sorgligt. Och jag inte säker på att det gagnar eftervalsdebatten. Tvärtom liknar S-partiet nu alltmer den ungdomsrörelse som i decennier lidit av infekterade och hopplösa personstrider och falangstrider.

Måtte det bli något bra som kan växa fram ur detta mörker. 

Det stormar rejält i det Socialdemokratiska partiet nu. Tyvärr verkar valanalysen gå överstyr och bli till personkrig i stället. Det är mycket som påminner om ungdomsförbundets eviga personstrider.

Så trist!

I dag samlas partidistriktens ordföranden till möte på Sveavägen – inkallade av Mona Sahlin. Det vore bra om de samfällt bestämde sig för att inte göra partiet till en SSU-sandlåda.

Lugna ner er!

Faktum är att valresultatet är betydligt mindre av en entydig katastrof än vad krigsskildringarna just nu låter påskina. Ser man på det utifrån ett lokalt perspektiv har (S) till och med ökat sin makt runtom i kommunerna.

Jag skriver om detta i min söndagskolumn på Aftonbladet ledarsida idag.

Burmas frihetsledare fredspristagaren Aung San Suu Kyi är frisläppt. Juntan hävde husarresten i dag. Få tror dock att hon kommer att få verka fritt och organisera oppositionen. Men just i dag känns det som en segerns dag.

Läs Jesper Bengtssons krönika på ledarsidan i Aftonbladet i dag.

Heja kampen för ett fritt och demokratiskt Burma!

Så är rosornas krig ett faktum. Det är sorgligt.

Det som Socialdemokratin minst av allt behöver nu är uppslitande personstrider. Krisen är politisk. Sen är det naturligtvis alltid bra om det kan beredas plats för en yngre generation framöver men av de som nu föreslås i medierna är ju de flesta gamla uvar från politikens centrum sen flera år tillbaka.

Precis som kriskommissionens Ardalan Shekerabi och Anna Johansson skrev på DN debatt härom dagen är det hög tid för en rejäl omvärldsanalys. De enkla lösningarna heter alltid personoffer men vad hjälpte det efter valet 2006?

Om man inte har den politiska riktningen klar för sig spelar det faktiskt ingen roll vem som är i täten.

Mer om detta i min kommande söndagskolumn på ledarsidan i Aftonbladet.

Göteborgspolisens stormningar mot presumtiva terrorister lördag 30 oktober hör till de mer sanslösa händelserna i svensk polishistoria. Oskyldiga palestinska familjer har utsatts för övervåld, lägenheter har förstörts, vapen har riktats mot kvinnor och barn och personer har släpats iväg till häkte – allt bara för att personerna har muslimsk eller arabisk eller palestinsk bakgrund.

De visade sig vara oskyldiga och något terroristhot verkar inte ha funnits mot Göteborg.

Nu visar det sig att polisen dessutom stormade in i en moské i Göteborg där bedjande människor höll till. Dessa åtta personer togs till fånga och hölls inlåsta i flera timmar. En äldre man vädjade om att få gå hem för han behövde medicin. Men det fick han inte.

Det är sanslöst.

Lagen om kyrkofrid gäller väl fortfarande? Och i så fall borde den gälla en moské lika mycket som en kyrka.

Polisen har en lång uppförsbacke nu för att återuppbygga sitt förtroende bland allmänheten, inte minst bland människor med invandrarbakgrund i Göteborg.

I morgon åker Mona Sahlin till London. Hon är invald i ett nätverk med höga europeiska politiker som har till syfte att stödja fredsprocessen i Mellanöstern. Det är Frankrikes förre utrikesminister Hubert Védrine och förre vice ordförande för EU Chris Patten som har tagit initiativ till nätverket – ”European Eminent Persons Group” (EPG).

De träffas 11-12 november i London för att diskutera möjliga vägar för fredsprocessen i Mellanöstern. På mötet deltar förutom partiordförande Mona Sahlin, Vedriné och Patten, även Mary Robinsson, Lionel Jospin, Romano Prodi, Javier Solana och Salam Fayyad, premiärminister för den palestinska myndigheten.

Med tanke på att den så kallade fredsprocessen i det närmaste är obefintlig behövs ju alla goda initiativ som kan få den att börja leva. Men samtidigt rapporteras från Israel att nya israeliska bosättningar planeras på palestinsk mark  i Jerusalem-ormådet. 

EPG har en del att göra.

Men det är utmärkt att Sahlin är engagerad i frågan.