Nu sitter jag på tåget hem igen från Växjö.
Omkring 600 personer kom till stiftets diakonala dag och lyssnade först på prästen och musikpedagogen Leif Nahnfeldt och sen under eftermiddagen på mig.
Mitt pass hölls på S:t Sigfrids folkhögskola. Vi fyllde en hel gymnastiksal plus en stor sal i en annan byggnad. Mitt tal framfördes via videolänk till dem som inte kunde få plats i gymnastiksalen.
Surrealistik känsla – särskilt när publiken i den andra salen ställde frågor. Det var som att tala i två världar samtidigt fast man bara såg den ena…
Det diakonala intresset verkar hur som helst vara stort i Växjö stift. Kul!

Nu är jag trött.
I morgon är det samverkanspraktik i Västerled – konfirmandarbete hela dagen.
Sen hem och skriva krönika till Aftonbladet.
Och en krönika till Engelbrekts församlingsblad.
Pust.

Sitter på ännu ett av alla dessa tåg som jag numera tillbringar livet på.
I dag är jag på väg till Växjö, där jag ska tala inför diakonins stiftsdag – för kyrkans socialarbetare helt enkelt.
Mitt tema är: ”Frälsning är att bli människa”.
Rubriken har jag tagit från kyrkofader Irenaeus.
Gillar skarpt detta skapelseteologiska perspektiv i en tid av människo- och skapelseförakt och elitisering i samhället.

I går kväll när jag skulle hem och sprang på bussen vid Liljeholmen skrek busschauffören: Å är det inte Helle Klein? Du är en fantastisk skribent!
Och sen när jag gick av gjorde han tummen upp i fönstret i sin förarhytt och körde iväg.

Jag gick hem trött men glad.
Jag hade mött en ängel i Stockholms lokaltrafik.
Tack!