Kollegorna i Nacka uppmärksammade mig i morse vid fikat på understreckaren i Svenska Dagbladets kulturdel. Filosofen Johan Lundborg skriver med anledning av att Ingemar Hedenius skulle ha fyllt 100 år i år.

Lundborg inleder med att slå fast att Hedenius bok ”Tro och vetande” slog ner som en bomb då den kom 1949 och att den sen under 1950-talet kom att prägla det mesta av kulturdebatten.

”Då Aftonbladets politiske (jo vi kvinnor i maktpositioner blir alltid tilltalade med maskulin ändelse, min anmärkning) chefredaktör och tillika prästen, Helle Klein, som ung inte endast gick med i SSU utan också ville gå med i Kyrkans ungdom satte hennes mamma ”Tro och vetande” i händerna på henne – ett motgift av bästa märke. Sådan nimbus hade Hedenius skrift fått”, skriver Lundborg.

Roligt att denna lilla händelse uppmärksammas men Lundborg beskriver det som om det skedde då när boken kom. Nu är jag inte fullt så gammal. Jag gick med i SSU och Kyrkans Ungdom i början av 1980-talet.

Och Hedenius bok hjälpte inte.

Jag är nu prästvigd.

Och min kära mor går gärna i kyrkan då och då.

Det gjorde för övrigt även Ingemar Hedenius som inte alls var så andligt torftig som han ibland beskrivits i kyrkliga sammanhang. Han spelade tvärflöjt i flera gudstjänster och hade ett påtagligt andligt intresse.

Att han krävde intellektuell redbarhet och hederlighet av kyrkans företrädare var bara bra!

Min farfar, Oskar Klein, som var teoretisk fysiker, debatterade i tidningarna under 1950-talet om just tro och vetande med Ingemar Hedenius. Farfar menade att det inte alls behöver vara någon motsättning.

I kväll ska jag läsa tidningsklippen som min far har sparat åt mig.