Sent i går kväll fick jag beskedet: Sten Andersson är död.
Han blev 83 år.
Jag hade kontakt med honom för bara några veckor sedan. Han klagade då på sin sviktande hälsa men aldrig att jag kunde tro att döden var nära.
Han var engagerad in i det sista – framförallt för freden i Mellanöstern. Vi träffades då och då och resonerade om läget i Palestina.
Det känns konstigt att denna levande och kämpande människa inte längre finns.
Jag kan ännu höra hans glada skratt – Sten om någon använde humorn som vapen mot allehanda mörker.
Här är min minnestext på dagens ledarsida – Sten fick oss att tro på solidariteten

Valdagen blir märklig för alla socialdemokratins medlemmar och väljare som minns Sten Andersson med glädje. Ett sorgetåg går till röstlokalerna men förhoppningsvis i segervisshet.
En sak är säker: den ständige partisekreteraren (1962-82) skulle ha uppmanat oss att gå och rösta, för var det något Sten trodde på var det att politiken spelar roll.

Så här i valrörelsens mest intensiva skede har det tyvärr inte givits så mycket tid att skriva om utrikesfrågor. Det händer dock hoppfulla saker i Mellanöstern.
I går beslutade Fatah och Hamas att bilda en samlingsregering. När Hamas vann det palestinska valet i vintras ville de i första hand bilda en samlingsregering men det då sargade Fatah ville inte vara med.
Flera ledare inom EU, däribland Tony Blair och Erkki Tuomoja har aviserat en ändrad EU-hållning gentemot palestinska myndigheten. Det är på tiden.
Omvärldens bojkott har varit katastrofal.

Israel ställer krav på den palestinska nya regeringen – att den ska erkänna en tvåstatslösning, dvs erkänna Israel, upphöra med våld och släppa den israeliska soldat som togs till fånga i somras.
Rimliga krav som också borde ställas på Israel. Det israeliska murbygget är ett klart brott mot 1967 års gränser. Det israeliska övervåldet ser vi så gott som dagligen på nyheterna. Och i israeliska fängelser sitter tusentals palestinska fångar som förvägrats normal rättegång. Bland annat sitter mängder av palestinska politiker och ministrar fängslade.

I kväll meddelar dock en israelisk militärdomstol att åtminstone 21 palestinska politiker ska släppas, däribland några ministrar. Alltid något.
EU borde kräva att alla de palestinska parlamentarikerna inklusive talmannen släpps.

I dag träffas nordiska socialdemokrater i Stockholm för att diskutera EU och Mellanöstern. Bland deltagarna finns tre nordiska utrikesministrar:
Erkki Tuomioja, Finland, Jan Eliasson, Sverige, och Jonas Gahr Stoere, Norge.

Precis som jag skrivit i tidigare bloggnotiser vore det bra om Sverige, Finland och Norge tillsammans kunde driva på i Mellanösternpolitiken. Det är tre länder med lång utrikespolitisk medlartradition och kombinationen av ett Finalnd som är EU-ordförande och ett Norge som står utanför EU och ett Sverige med goda kontakter på både den israeliska och palestinska sidan bådar gott för utrikespolitiska innovationer i en av de viktigaste konflikterna i världen.
Klockan 15.00 inviger de tre ministrarna socialdemokraternas valmötesplats på centralstationen.

Gideon Levy skriver i dag i israeliska dagstidningen Haaretz om den israeliska återockupationen av Gaza – Gaza´s darkness.

”Gaza has been reoccupied. The world must know this and Israelis must know it, too. It is in its worst condition, ever. Since the abduction of Gilad Shalit, and more so since the outbreak of the Lebanon war, the Israel Defense Forces has been rampaging through Gaza – there’s no other word to describe it – killing and demolishing, bombing and shelling, indiscriminately”, börjar Levy sin artikel.

Han beskriver sedan den utomordentligt svåra situationen i Gaza.

”More than ever, Gaza is also like a prison”, konstaterar Gideon Levy.

Mina palestinska vänner brukar kalla Gazaremsan för världens största friluftsfängelse.
Den svarta humorn är ett sätt att överleva.

Jag har skrivit det i mina krönikor – tänk om Sverige, Norge och Finland tillsammans kunde trycka på i EU för en fredsprocess i Mellanöstern.
De nordiska länderna agerar faktiskt just nu väldigt bra i Mellanösternfrågan. I min förra bloggnotis skrev jag om normannen Jan Egelands och vår svenska utriksministers gemensamma debattartikel.

TT rapporterar nu att finska utrikesministern, tillika EU-ordföranden, Erkki
Tuomioja, anser att EU måste etablera kontakt Hamas, som sedan parlamentsvalet i januari bildar palestinsk regering.

”Hamas är inte samma parti som före valet,” säger Tuomioja till Financial Times Deutschland.
Han hänvisar till vad han ser som Hamas uppmuntrande, men ännu otillräckliga, steg mot måttfullhet i sitt politiska budskap.
”Vi måste kunna prata med alla som är relevanta. Det finns många sätt att ha kontakt… ingen kommer att börja med presskonferenser, säger Tuomioja vidare.

Helt rätt. Just när de moderata krafterna inom Hamas, som vill gå den politiska vägen, hade vunnit slog omvärlden till med sin förödande isoleringspolitik. Det gagnar varken freden eller demokratin.
Dialog däremot är en framtidsväg – och fortsatta påtryckningar för att Hamas ska erkänna en tvåstatslösning (vilket de gjort i flera uttalanden) och upphöra med våldet.
Samma sak ska förstås gälla för Israel som med sin ockupationspolitik och murbyggande inte respekterar tvåstatslösningen och heller inte har upphört med våldet vilket sommarens förödelse i Gaza tydligt visat.
Heja Tuomioja!

FN:s humanitära samordnare, Jan Egeland har skrivit tillsammans med Sveriges utrikesminister Jan Eliasson i dagens Svenska Dagbladet.

”Sedan israeliska armén inledde Operation Sommarregn i slutet av juni har ungefär 1,4 miljoner människor, varav över hälften barn, befunnit sig i en outhärdlig situation. De har starkt begränsad tillgång till livsuppehållande humanitär hjälp och de har ingenstans att fly från våldet”, skriver Egeland/Eliasson.

”Fattigdom, arbetslöshet och desperation växer okontrollerat. Det råder brist på rent vatten, elektricitet, mat och den mest värdefulla tillgången av alla – hopp”, fortsätter de.

De kräver bland annat att Israel omedelbart betalar ut de palestinska tull- och skattepengarna som hållits inne sedan i vintras då det palestinska valet resulterade i en Hamas-ledd regering.
Tyvärr skriver de inget om kidnappningarna av de palestinska politikerna, vilket torde vara ett solklart folkrättsbrott.
Men debattartikeln är ändå ett angeläget inlägg och en appell riktad till omvärlden så att den palestinska situationen inte glöms bort.

Gårdagens stora givarkonferens för den akuta återuppbyggnaden av Libanon gav ett bättre resultat än förväntat. Länderna lovar bistånd för ungefär 6,5 miljarder – nästan dubbelt så mycket som utlovats i förväg.
Det bådar gott. Nu gäller det också att pengarna verkligen betalas ut och att återuppbyggnaden ges möjlighet. Israel måste omedelbart häva blockaden av Libanon.
Det har nu FN-chefen krävt liksom Givarkonferensens deltagare.
Läs mer på Aftonbladets ledarsida i dag.

I dag hålls en givarkonferens i mindre skala för de palestinska områdena, främst Gaza.
Här är behovet av humanitära insatser skriande stort, enligt FN:s sändebud.
De länder som sitter på givarkonferensen har  en väldig skuld i detta – isoleringspolitiken från USA:s och EU:s sida har förvärrat en redan förfärlig situation.
Israel håller inne de palestinska tull- och skatteinkomsterna och har dessutom kidnappat mängder med palestinska politiker – ministrar, parlamentsledamöter, vice premiärministern och självaste talmannen.
Hur någon kan tro att den palestinska demokratin kan byggas genom utsvältning och fängslande av politiker är en gåta.
Måtte givarkonferensen bli starten på en omprövning av västvärldens kontraproduktiva mellanösternpolitik.

DN:s ledarsida har låtit sommarvikarien Dilsa Demirbag-Sten göra små anekdotiska betraktelser från Mellanöstern. Vinkeln är förstås given: islamismen är det stora problemet, inte Israels ockupation.
I tisdags skrev Demirbag-Sten om att hon sitter i en bil och lyssnar på ett tal av ”Hamasledaren Nasrallah”.
Redaktör Niklas Ekdal fick nästa dag rätta detta – Nasrallah är ju Hizbollahs ledare. Förklaringen var dock ”fel i redigeringen”, inte bristande kunskaper hos skribenten.
I dag fortsätter Dilsa Demirbag-Sten ösa galla över palestinier och araber.
Och hon fortsätter sprida felaktigheter.
Hon skriver:
”Under 2005 mördades 98 palestinier av andra palestinier. Det var fler palestinier som dödades av palestinier än av israelisk militär och säkerhetspolis.”
Förklaringen till varför denna anarki inom det palestinska samhället aldrig kommer fram i ljuset (en helt osann bild av medierapporteringen som tvärtom alltför ofta visar upp palestinier som bara islamska extremister som skjuter på varandra och förstör) är  enligt DN:s ledarskribent att ”Europa inte tycker om Israel”.
Sanslöst påstående.

Dilsa Demirbag-Sten anger inte källan till sin sifferuppgift. Men oavsett om den stämmer så dödade Israelisk militär 255 palestinier enligt Palestine Red Crescent Society.
Enligt en pressrelease från The Palestinian Human Rights Monitoring Group så dog det totalt 385 palestinier under 2005, av dessa var 222 dödade av israelisk armé eller bosättare. 113 dog av inhemskt vål mellan palestinier.
Siffror är alltid svårt. Men all statistik som finns att tillgå – även från andra år visar att det israeliska våldet är det i särklass största problemet.
Sen är det sannerligen inte märkligt om anarki uppstår i det palestinska samhället som aldrig får en chans att bygga upp demokrati och social stabilitet.
Ockupationsmakten ger aldrig de moderata krafterna chansen.
Det glömde DN:s ledarskribent.

Ps. Bloggaren Jinge har också reagerat på DN

I går visade nyheterna på SVT (minns inte om det var Aktuellt eller Rapport) ett reportage från det sönderbombade Libanon. Israeliska klusterbomber som inte exploderat ligger kvar på marken och barn som leker på gatorna riskerar att sprängas i bitar.
Brittiska tidningen The Guardian skriver om just detta i dag.
Enligt libanesiska tidningen Daily star misstänker vetenskapsmän att även radioaktivt material har använts i kriget. Onormalt höga halter av radioaktiv strålning har uppmätts där Israel har bombat.

När opinionsläget är svårt för det röd-gröna blocket och mediernas nyhetsrapportering är en enda klagolåt på regeringen så återstår att ställa hoppet till utrikespolitiken.
Där har den borgerliga alliansen klara problem. Dels har de under denna sommar med brinnande krig i Gaza och Libanon uppvisat ett särdeles ointresse. Dels vittnar statsministerkandidat Reinfeldt om en djup okunnighet i utrikesfrågor.

Jag fick ett intressant mejl i dag från en som alltid röstat borgerligt men som beklagar sig  över att de borgerliga, särskilt folkpartiet, aldrig tycks se något problem med staten Israels politik.
”Vad jag finner bisarrt är att så många borgerliga politiker (trots att jag röstar borgerligt) alltid försvarar denna ”demokratiska” stat – exempelvis många folkpartister, trots att Israel nästan är så långt från liberalismens idéer man kan komma”, skriver han.

Intressant.
En annan man ringde idag. Han hade Mellanöstern-bakgrund men har bott länge i Sverige. Han var djupt oroad för om det skulle bli maktskifte.
”De borgerliga lovar guld och gröna skogar för oss invandrare i Sverige men de nekar oss samma rättigheter i våra hemländer”, sade han.
Han var palestinier.