När Blondinbella fick sin son beskrev hon sin lyckligt rosaskimrande bebisvardag i bloggen och berättade glatt om hur bra förlossningen hade gått och hur mysigt hon tyckte det var att ha en liten familj. Bebben sov, amningen funkade och alla mådde bra. Helt fantastiskt tycker jag, som blir superinspirerad när människor mår bra och gillar sina liv.

Men alla reagerade inte så. Många blev djupt upprörda över att hon beskrev sin vardag som så härlig och anklagade henne för att överdriva, ljuga och visa upp falska fasader. Och det tycker jag är ett intressant fenomen. Jag märker nämligen även i andra sammanhang att många blir upprörda över att människor framställer sina liv som orimligt bra. Och jag blir så nyfiken på  hur dom avgör det.

För tänk om det faktiskt är möjligt att vara lyckligare än du kan förställa dig?  Tänk om det går att trivas med sitt liv bortom vad du tror är rimligt? Tänk om det trots allt är helt realistiskt att ha det riktigt riktigt bra?

Lek med den tanken en stund.