Han drömde om att bli forskare.
Han brann för molekylärbiologi.

Men drömmen dog med Jim.

Han hade bara en termin kvar på universitetet när han hittades död i en skogsdunge i Kista, en lördagskväll i juli förra sommaren.

Jim Moberg, 21, dog av heroinförgiftning.

Hur kunde det ske? Vad hände längs vägen mot Jims död?

Jims pappa Arne Moberg kan inte släppa tanken – att myndigheterna, socialtjänsten och polisen, svek sina uppdrag.

Bara sex dagar innan Jim försvann för alltid beslutade socialen att inte utfärda tvångsvård.

Och efter Jims död lade polisen ned utredningen som kunde ha lett till att hans langare dömdes för narkotikabrott.

– Min känsla är att Jim inte var värd någonting. Att han inte var värd att lägga något arbete på, säger Arne Moberg.

Aftonbladet har tagit reda på vad som hände de fyra sista åren i Jim Mobergs liv. Vi har granskat myndigheternas agerande utifrån journaler, rapporter, anmälningar och andra dokument från polis, socialtjänst, sjukvård, beroendevård, skola och universitet.

Det här är berättelsen om Jim.

JIMS LIV OCH BARNDOM

Sorgen är utan slut.

Det har snart gått 16 månader sedan den där högsommardagen i juli 2014, då Jim Moberg hittades död i en skogsdunge i Kista i norra Stockholm.
Han blev bara 21 år.
Jim dog av heroinförgiftning.

Nu vill Arne Moberg berätta om vad som hände Jim. Hans syfte är att ruska om, väcka debatt och bilda opinion.

– Det är väldigt viktigt att narkotikafrågan inte tillåts dö. Det är en icke-fråga i dag, säger Arne Moberg.

Den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige har ökat kontinuerligt sedan 1987. Sedan 2011 är förändringen dramatisk – och antalet personer som dött av narkotika har ökat från 467 då till 765 förra året.

– Jag vill inte bara lyfta Jims död, utan även andras. Det är enormt tragiskt att detta får fortgå, säger Arne Moberg.

Det år som Jim dog var dödsfallen i narkotika tre gånger fler än i trafiken.

Sedan Jims död är det tomt i 30-talshuset i villaidyllen Enskede i Stockholm. Även om två hundar samt en pytteliten valp, alla av blandras, och en kolsvart katt gör sitt allra bästa för att fylla tomrummet – och tävlar om en plats i skinnsoffan och om husses uppmärksamhet.

Här – i barndomshemmet – växte Jim upp tillsammans med pappa Arne, 65, mamma Tina, 47, och sin 24-åriga storasyster.

Det mesta i hans rum ser ut som när han levde. Sängen med det zebrarandiga överkastet. Den zebrarandiga mattan. Bänkpressen. Schackbrädet i beige och grön onyx. Faktaböckerna om reptiler och kurslitteraturen i biologi som trängs i bokhyllan.

Väggarna pryds numera av porträttbilder av Jim i alla åldrar.

På ett uppförstorat fotografi står Jim med vatten upp till midjan i sjön Igeltjärn – brett leende och med en avlång regnbågsöring mellan händerna som han hade fångat. Bilden är tagen under en fiskesemester i Rättvik i Dalarna den 6 juli 2014 med barndomsvännerna.

– Han var överlycklig på fiskeresan. Det sa hans kompisar. De hade fiskat och gått i skogen, berättar Arne.

Det var Jims sista semester.

Fyra dagar senare var han död.

Jim Moberg var intelligent och analyserande. Han hade mycket lätt för att lära, var duktig i skolan och hjälpte gärna sina kompisar med läxorna.

– Han var duktig på att förklara. Han var ruggigt bra, säger Arne.

Jim tog studenten från naturvetenskapliga programmet på Kärrtorps gymnasium i Stockholm med höga betyg – 17 MVG och resten VG. Kemi, fysik, biologi och matte var favoritämnena.

– Han var jätteomtyckt och inte egoistisk. En snäll kille, juste, en riktigt bra kompis.

Enligt Arne var Jim både skör och enormt stark. Lugn och tillbakadragen. En lite tyst kille, ”som inte tog för sig”.

– Han var en väldigt fin kille som hamnade snett.

Jims stora intresse var naturen. En passion han delade med sin pappa sedan barnsben.

– Vi var jämt ute i skogen och naturen när han var liten. Och på fågelskådning.

De var bästa kompisar, far och son.

– Vi stod varandra väldigt nära. Vi hade en väldigt stark och djup relation till tonåren.

Efter studenten – hösten 2011 – började Jim studera kandidatprogrammet i biologi på Stockholms universitet. Han ville bli molekylärbiolog. Han ville forska. Arne bedömer att sonen hade alla förutsättningar att lyckas.

– Han hade blivit en utmärkt forskare.

FRÅN NATUR TILL HEROIN

Vad hände?

Vad hände med den skötsamme, högpresterande killen?
Arne vet inte. Han har inga svar.

Det började med alkohol.

Två gånger – 2010 och 2011 – omhändertogs Jim av polisen enligt LOB, Lagen om omhändertagande av berusade personer. Han hade precis fyllt 18, första gången.

Det var på Jims 20-års dag som familjen fick veta.

– Han var påverkad på sin födelsedag. Han erkände att han hade tagit heroin. Jag förstod att det var jätteallvarligt, säger Arne Moberg.

Det var den 12 oktober 2012.
Allt rämnade.
Då hade missbruket pågått en tid.

Jim var ju en hemmakille.

– Han satt nästan alltid hemma, var sällan ute och festade. Han verkade aldrig påverkad eller drogad, inte ens av alkohol.

Vet du varför han började ta heroin?
– Han tyckte det var skönt. Avkopplande. En flykt från verkligheten.

Senare framkom att Jim prövat heroin redan som 16-åring.

I november 2012 grips Jim omtöcknad av droger och med narkotika i fickan sedan han somnat på ett tunnelbanetåg sent en vardagseftermiddag i Stockholm.

I det första polisförhöret säger Jim att det vita pulvret är ”kristalliserade proteiner” som han tillverkat i skolan och behöver till en labbrapport. Analysen visar att det är 0,25 gram heroin och åtta narkotikaklassade tabletter.

I det andra förhöret erkänner Jim narkotikainnehav men säger att han brukar narkotika för att ”bedöva en nervsjukdom i benen”.
Och tar heroin för att ”lyxa till det”.

”Nervsjukdomen”, förklarar Arne, var restless legs, en påfrestande neurologisk åkomma som Jim led av sedan han var barn.
– Det kröp i benen på honom. Han kunde inte sova ibland utan låg bara i sängen och vred sig.

Vintern passerar.
– Vi kämpade på själva här hemma. Han lovade mig att det var en engångsföreteelse. Jag litade på Jim. Det var en balansgång. Men jag var orolig.

I mars 2013 döms Jim för narkotikabrottet – till villkorligt och samhällstjänst i 50 timmar.

En vårdag i april ertappas Jim hemma på sitt rum när han injicerat heroin. På sängen ligger inplastade heroinbollar.
– Jag kände – vi klarar inte det här längre.

Arne larmar socialförvaltningen i Enskede–Årsta–Vantör i Stockholm.

Jim var sprutnarkoman, men såg inte ut som en sådan.

Han var visserligen mager och såg ”nedgången ut”, enligt socialens journal. Men han klarade av sina studier, hade välordnade hemförhållanden och ett socialt umgänge.

Jim tyckte att han hade ”full koll”.
– Han trodde att han kunde hantera det, men det kunde han inte, säger Arne.

I maj 2013 inleder socialtjänsten en utredning enligt LVM, Lagen om tvångsvård av missbrukare. Vid en läkarundersökning på Beroendeakuten uppvisar Jim dock inga tecken på missbruk. Inga stickmärken. Inga spår av droger.

Jim ter sig ”helt opåverkad”, enligt läkarjournalen. Han förnekar missbruk. Därför avslutar socialförvaltningen LVM-utredningen.

På sommaren gör Jim sin samhällstjänst på en kyrkogård. Han får köra gräsklippare och är barnsligt glad.

– Han kom hem och sken som en sol. Han var jättelycklig. Han såg det som något positivt.

KAMPEN FÖR ATT JIM SKA SLUTA

Men Jim har inte slutat med narkotika.

En gång i månaden fick han studiebidrag på 2 700 kronor.

– Det var då han gick och köpte droger. Då köpte han några heroinbollar, berättar Arne.

En boll delade Jim upp i fyra doser.

I december 2013 kommer han akut till beroendekliniken Capio Maria med sin pappa.

– Då påminde jag honom och sa ”Tänk vad vi hade det härligt när du var liten och vi åkte ut i skogen”. Då svarade han ”Och nu är jag en sån här”. Sedan grät han.

Jim säger till läkaren att han injicerat heroin dagligen de senaste 30 dagarna, att han druckit en hela starksprit om dagen i tre dagar och att han röker cannabis.

Ändå är han debutant på kliniken.

Arne menar att Jim kunde ”bre på”.

Enligt Jim så har missbruket pågått länge och kontinuerligt. Han har injicerat heroin nästan dagligen i två års tid. Han har stickmärken på underarmarna och händerna. Kanyl, spruta och kokkärl från Sprututbytet.

Och i blodet: Heroin, hasch, bensodiazepiner samt 1,19 promille alkohol.

Ändå ter sig Jim nästan nykter, enligt läkarjournalen. Han ger en god formell och emotionell kontakt och talar obehindrat och adekvat.

Jim säger att han vill sluta missbruka, men är osäker på om han klarar av det.

En vinterdag i januari 2014 skriver Jim en uppsats om ormar och ormgift på engelska på universitetet med titeln ”The influence of reptile venom and their delivery system in evolution”.

Månaden därpå – i februari – ertappas Jim när han ska spruta i sig heroin hemma på toaletten. Arne ingriper fysiskt för att hindra honom. Polisen larmas och gör en anmälan om LVM till socialen. Jim säger till poliserna att han var 16 första gången han tog heroin.

Och att han inte vill sluta.

Jim uteblir från två möten med socialförvaltningen i Enskede–Årsta–Vantör. I mars 2014 startar därför socialen – för andra gången på tio månader – en utredning om tvångsvård enligt LVM.

Jim beordras till läkarundersökning på Beroendeakuten. Han säger att han ”testat allt utom LSD”. Att han injicerat heroin tre gånger i veckan, de senaste två åren.

Och att han har svårt att sluta.

Jim är heroinberoende och har ett alkoholmissbruk, men vill inte bli uppknuten till en beroendemottagning.

I läkarintyget till socialen skriver läkaren den 20 mars 2014:
• Att Jim har dålig sjukdomsinsikt och dålig insikt i beroendeproblematik.
• Att han utsätter sin fysiska hälsa för fara ”med risk för överdosering och blodsmitta”.
• Att han riskerar att slås ut från arbetsmarknad och normala relationer.
• Att Jim behöver vård för att kunna bryta sitt beroende, men att det inte kan ske på frivillig väg eftersom han saknar sjukdomsinsikt.

Läkaren förordar därför tvångsvård enligt LVM.

Dagen efter tentar Jim i mikrobiologi.
Och får det väl godkända betyget C.

Jim har nu 153,5 högskolepoäng – och bara 26,5 poäng kvar till sin kandidatexamen i biologi. Den sista terminen ska han läsa i Uppsala. Hans plan är att därefter studera mastersprogrammet i molekylärbiologi.

– Han var helt fokuserad på skolan, säger Arne.

Det är början av april 2014 när Jim säger till sin socialsekreterare att han missbrukat heroin tio dagar den senaste månaden. Att han tagit heroin minst tre gånger i veckan sedan han var 18 år – i tre års tid. Att han vanligen injicerar heroinet. Att han även testat metadon, Subutex, kokain, amfetamin, cannabis och andra opiater (än heroin).

Detta säger han vid en ASI-intervju – ett ”instrument” i missbruksvården.

Men Jim anser varken att han har problem eller behöver hjälp.

Socialsekreteraren delar inte denna uppfattning, utan skriver i journalen att Jim har ”ett påtagligt problem med narkotika och behov av hjälp”.

Tre månader senare ska hon ändra sig.

– Jim var så vältalig och kunde skärpa till sig direkt, så han kunde manipulera socialtjänsten, säger Arne Moberg.

För att slippa tvångsvård måste Jim lämna urinprover. I april och maj 2014 lämnar han tre. De är negativa.

Nu börjar Jim glida undan. Han ”missar” ett urinprov, uteblir från avtalade möten med socialen, hör inte av sig enligt överenskommelse och säger nej till samtal på beroendemottagningen.

I familjen råder kaos, Jims sista år.

– Det var ju en kamp för oss föräldrar. Det var ingen lek, säger Arne.

– Månaderna innan han dog var allt riktigt turbulent.

Märktes det aldrig att han var narkotikapåverkad?
– Väldigt sällan. Han blev lite kaxigare. Sturskare. Inget konstigt.

Under våren grips Jim igen – misstänkt för ringa narkotikabrott.

– Det kände jag inte till, säger Arne.
– Jag levde i villfarelsen att han var ren.

Men den 27 maj 2014 beslutar åklagaren att inte väcka åtal.
Någon anmälan kommer aldrig till socialen.

SOCIALTJÄNSTEN SLÄPPER JIM

Föräldrarna kämpar hela tiden för att få Jim drogfri.

Arne lyckas ordna ett praktikjobb till Jim på en forskningsstation på Öland över sommaren 2014. Jim ska få gå en praktikkurs i ”taxonomisk entomologi” – vetenskapen om insekterna – för att lära sig sortera insekter i 35 olika grupper och skilja ”de minsta nattsländorna från käkfjärilar”. Efteråt finns chans till arbete. ”Det är en gräddfil in i forskarvärlden”, skriver forskningsledaren till Jim.

– Jim var jätteglad och ville verkligen åka, säger Arne.

– Men socialen satte stopp. Han skulle ju lämna urinprov varje vecka. Så Jim tvingades tacka nej. Han var oerhört besviken. De förstörde allting.

Jim Moberg uppfyllde flera kriterier för tvångsvård, enligt Stockholm kommuns egna riktlinjer för LVM. Han var sprutnarkoman och hade injicerat kontinuerligt, nästan dagligen i två års tid. Eftersom han var ungdom skulle bedömningen vara strängare.

Ändå gör socialtjänsten helt om en dag.

Och beslutar att avsluta LVM-utredningen – utan insats.

Den kortfattade motiveringen lyder att ”det ej kan anses vara styrkt att missbruket är av den omfattningen att LVM är tillämplig”. Beslutet fattas trots att socialen – enligt egen utsago – har stora svårigheter att bedöma omfattningen av Jims missbruk.

I de medicinska journalerna – från läkare, sjukhus och kliniker – framgår dock hur omfattande, allvarligt och långvarigt Jims drogberoende var.

Ändå drar socialen slutsatsen att han slutat missbruka. Han studerade ju.

Och några spår av droger i urinen hade man ju inte hittat. Heroin kan spåras i urinen i tre dygn.

Beslutet fattades den 4 juli 2014. Men då hade Jim inte lämnat urinprov på två månader.

Jim hann aldrig få beslutet från socialen. Sex dagar senare försvinner han och kommer aldrig mer hem.

JIM FÖRSVINNER

DAG 1: Torsdagen den 10 juli 2014.
Klockan är runt tio på förmiddagen när Jim går hemifrån för att lämna urinprov för första gången på nio veckor, enligt överenskommelse med socialen.

Han är klädd i sina röda gympaskor, blå jeans, en blå T-shirt med vita stjärnor på och en svart keps.

– Sedan skulle han komma hem. Men han hade glömt nycklarna.

Själv var Arne ute och filmade fåglar.

Jim var noga med att meddela om han var borta, men vid 16-tiden hade han inte hört av sig.

– Vi ringde hur många gånger som helst. Det var första gången han försvann. Vi blev oroliga.

DAG 2: Fredagen den 11 juli 2014.
Klockan 8.45 fredag morgon ringer Arne Moberg till Södermalmspolisen i Stockholm. Han förklarar att Jim är heroinmissbrukare, att han aldrig tidigare försvunnit och begär att polisen ska pejla Jims mobil.

Arne ringer tillbaka ”men fick höra att jag var en överkänslig och överbeskyddande förälder”.

Klockan 11.09 ringer han och ber polisen efterlysa Jim. Citypolisen upprättar då en anmälan om försvunnen person, men gör ingen efterlysning eller telefonpejling.

– De svarade att han var vuxen.

Arne kontrollerar med fyra storsjukhus om Jim finns där.

Klockan 19.01 efterlyser polisen Jim.

Klockan är 23.06 när polisen – efter påtryckningar från familjen – pejlar Jims mobil. Den spåras till ”en tårtbit” i Kista i norra Stockholm. Strax före midnatt börjar Arne, mamma Tina, hennes syster samt fem kamrater till Jim att leta efter honom med hjälp av pannlampor.

DAG 3: Lördagen den 12 juli 2014.
De letar hela natten, i fem timmar.

På morgon ber de polisen att på nytt pejla Jims mobil och får justerade anvisningar om var de ska leta.
De letar hela morgonen.
Och hela dagen.

– Jag ringde 23 gånger och bad polisen hjälpa till att leta efter Jim, säger Arne.
– Vi kände oss mer och mer desperata.

Klockan är sju på kvällen när familjen hittar honom.
Jims livlösa kropp hängde på mage över en stenbumling.

– Han såg ut som om han blivit ”dumpad”.

Arne minns ögonblicket med fasa.
– Jag kände på Jim, då var han alldeles kall.
– Jag skrek, säger Arne.
– Sedan höll jag om honom och grinade.

Tina kollapsade och omhändertogs av ambulanspersonalen. Hon fick en lugnande spruta.

Intill Jims kropp låg en tom spruta och en påse med då okänt innehåll.

– Men han hade ingen tändare och ingen kopp – och bältet satt kvar i byxorna. Så han kunde inte ha gjort det själv, säger Arne.

Även Jims mobil, mobilskydd, hörlurar, id-kort och Visa-kort återfanns.
En vecka senare fick föräldrarna tillbaka tillhörigheterna.

– Men polisen hade aldrig öppnat hans mobil. Den var helt död.

Arne läste då av Jims mobil. Stegräknaren visade att Jim hade gått 1 200 steg – samma dag som han försvann. Och samtalslistan visade att han hade ringt det sista samtalet klockan 11.43.

Stegräknaren hade stannat 17 minuter senare – klockan 12 på torsdagen.
– Det borde ha varit dagen han dog, säger Arne.

Polisens beslut plågar honom än i dag.

Eftersom Arne Moberg var missnöjd med hur polisen hade skött eftersöket av Jim, så upprättades en anmälan om tjänstefel till Rikspolisstyrelsen. Men chefsåklagaren vid Särskilda åklagarkammaren beslutade i september 2014 att inte inleda någon förundersökning.

PAPPANS KAMP MOT MYNDIGHETERNA

Klockan 19.40 samma kväll som Jim hittades gjorde polisen i Västerort en anmälan om dödsfall och skrev ”Dödsfall utan misstanke om brott”.

– Polisen lade ned ärendet omgående – innan obduktionen var klar, säger Arne Moberg.

Enligt brottsrapporten den 24 juli 2014 så ”kunde man inte anta att brott hade begåtts”. Därför inledde polisen ingen förundersökning.

Obduktionen visade att Jim dog av heroinförgiftning, enligt Rättsmedicinalverkets rapport den 29 augusti 2014. Och hans död klassades som olycksfall, enligt dödsorsaksintyget.

Men enligt Arne Moberg så måste det föreligga ett brott bakom sonen Jims död.

– När slutade det att vara ett brott att langa dödliga doser heroin? Jag vill att den person som sålde den dödliga dosen heroin till Jim ska lagföras för det, säger han.

Arne begärde därför att polisen skulle inleda en förundersökning om brott, men fick nej.

– Langarens telefonnummer finns i Jims mobil. Det var det sista samtalet Jim ringde. Det hade varit enkelt för polisen att söka upp honom och ta in honom till förhör, men polisen gjorde ingenting, säger han.

Arne bestämde sig därför för att själv försöka spåra innehavaren av telefonnumret.

– Jag kollade upp honom, jag fick namnet av en åklagare. Några veckor efter att Jim hade dött så hade den här personen gripits för ett annat narkotikabrott, säger han.

Arne informerade polisen.
– Jag gav polisen telefonnumret till den som jag misstänkte var langaren.

Då upprättade Västerortspolisen en anmälan om grovt vållande till annans död och narkotikabrott den 15 augusti 2014. Men förundersökningen lades ned.

– Polisens skrev i beslutet att brott inte gick att styrka. Men Jim hade ju telefonnumret i sin mobil. Så varför lyckades inte polisen spåra langaren?

Arne begärde att beslutet skulle överprövas, men polisen bedömde att utredningsmaterialet var otillräckligt som bevis. Åklagarmyndigheten i Västerort fann i augusti i år att polisens bedömning var riktig och att beslutet skulle kvarstå.

Den 32-årige mannen – som enligt Arne sålde heroinet som dödade Jim – dömdes i december förra året för tre andra narkotikabrott till villkorlig dom och dagsböter efter tre veckor i häkte. Två av dessa begick han i juli 2014, kort tid efter Jims död.

Arne Moberg är djupt besviken.

– Jag kommer aldrig att släppa det här. När jag bestämmer mig för något, så ger jag mig aldrig, säger han.

Pensionären Arne Moberg ser det nu som sin mission att väcka opinion.

– De här langarna måste bort från gatan. Narkotikahandeln håller på att löpa amok. När polisen lägger ned narkotikaärenden så gynnar de ju langarna som kommer undan. Mitt syfte är att få stopp på det här, säger han.

Men enligt Västerortspolisen i Stockholm så är det juridiskt omöjligt att koppla överlåtelsen av heroinet som dödade Jim till en särskild person. Michael Palmqvist, då chef för utredningsgruppen av narkotikabrott i Västerort, säger:

Michael Palmqvist förklarar att även om Jims mobil visade på kontakt mellan Jim och den person som Arne hävdar är langaren så är det inte säkert att det var just den narkotika som Jim avled av.

– Ska man påvisa att någon sålt narkotikan som Jim dog av så måste vi veta vem som sålde just den narkotikan och det blir i det närmaste omöjligt att bevisa, säger han.

Arne ville ju att ni skulle hämta in den här personen till förhör gällande Jims död.
– Då måste vi ha något att beslå den personen med, annars skulle vi kunna hämta in vem som helst. Vi hade kunnat spana. Men vad hade den spaningen lett till i utredningen av Jims död? Ingenting. Vi hade kanske hittat nya bevis i andra narkotikabrott.

Michael Palmqvist fortsätter:
– Det är klart att polisen kan spana och speja och lägga ned mycket mer tid, men då blir andra medborgare lidande och vårt rättssystem skulle fallera. Vi har inte de resurserna. Jag tror att många inte förstår hur mycket tid och resurser det tar att spana på en enda person. Vi talar om hundratals timmar per vecka.

SOCIALTJÄNSTEN ANMÄLER SIG SJÄLV

Socialförvaltningen i Enskede–Årsta–Vantör hade ett uppdrag:
Att försöka få Jim Moberg drogfri och att han skulle överleva.

Efter Jims död anmälde den sig själv, enligt Lex Sarah, till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

I sin självrannsakan kom socialförvaltningen fram till att LVM-utredningen hade stora brister. Det hade inte framkommit vilka antaganden man gjort och vad dessa grundats på när man avslutade LVM-utredningen utan insatser.

I Lex Sarah-anmälan framkommer att personalen hade begränsad erfarenhet av och kunskap om den typ av drogmissbrukare som Jim var: Mycket ung, med socialt välordnade förhållanden, god hemsituation, socialt nätverk, universitetsstudier och ingen kriminalitet.

Den erfarenhet personalen hade av narkomaner var ”i huvudsak relaterad till personer med annan missbruksbakgrund och beroendebild än den avlidne” samt ”annan problembild, personlighetsläggning och livssituation”.

Jim passade inte in i socialens bild av en missbrukare.

Socialförvaltningen drog därför felaktiga slutsatser om Jims missbruk, delvis utifrån hans sociala situation:
Att Jim hade ”klarat av att upprätthålla en socialt välfungerande livssituation genom både akademiska studier och kamratrelationer”.

Socialen uppger i Lex Sarah-anmälan att följande resonemang och erfarenhet låg till grund för beslutet:
”Opiatmissbrukare blir snabbt beroende och kan inte kontrollera sitt missbruk och därför inte upprätthålla studier och arbete eller lämna flera negativa provsvar”.
Premisser:
1. Jim klarade sina studier.
2. Han hade lämnat tre negativa urinprover.

Därför drog socialen slutsatsen att Jim inte kunde ha ett missbruk som var så omfattande att det krävde tvångsvård.

Bilden av Jim Moberg, 21, stämde inte överens med den av en sprutnarkoman.

Var det därför han lyckades lura alla?

JIM BEGRAVS

Jim Moberg begravdes den 6 augusti 2014 på södra Skogskyrkogården i Stockholm.

– Det var säkert två hundra kompisar och släktingar på begravningen, berättar Arne.

Varje dag besöker han och Tina graven.
– Annars mår jag inte bra.

På Jims gravsten finns en ingraverad DNA-spiral som ska symbolisera hans intresse för molekylärbiologi. Samt orden ”För alltid i våra hjärtan”.

I dag – efter deras enorma förlust – säger Arne Moberg:

DETTA LEDDE JIMS DÖD TILL

En månad efter Jims död – i augusti 2014 – gjorde socialförvaltningen i Enskede–Årsta–Vantör i Stockholm några förändringar för att minska risken för felbedömningar vid LVM-utredningar:
• En biträdande enhetschef tillsattes.
• Denna person går varje vecka igenom samtliga aktuella LVM-utredningar för att säkerställa att alla ställningstaganden och grunden för dessa är dokumenterade.

Gunilla Ekstrand, avdelningschef för individ- och familjeomsorgen vuxna, undertecknade Lex Sarah-anmälan. Men hon vill inte svara på Aftonbladets frågor, utan skriver i ett mejl den 16 oktober 2015:
”Vi kommer inte att uttala oss i det enskilda fallet.
Generellt kan jag säga att vi alltid arbetar på att utveckla vårt arbete och vårt kunnande gällande personer med olika former av missbruk. Dödsfall bland våra brukare är alltid en tragedi och särskilt om det handlar om en ung person. Vi valde att göra en Lex Sarah för att vi ville granska oss själva, och bli granskade, för att ta reda på vad vi behövde förbättra. De åtgärder och förbättringar som vi identifierade i vår granskning är helt eller delvis genomförda.”

Den 1 juni i somras kom beslutet från Inspektionen för vård och omsorg. IVO bedömde att risken för allvarliga missförhållanden nu var färdigutredd och att socialförvaltningen hade identifierat orsakerna till missförhållandena samt tagit fram åtgärder för att avhjälpa bristerna.

15 MÅNADER EFTER JIMS DÖD

Det är tidigt på morgonen, onsdagen den 14 oktober.
Klockan är sju när polisen slår till mot flera adresser i Husby i nordvästra Stockholm.

Husby ligger Järva-området. Dit hör även Tensta, Rinkeby, Akalla, Hjulsta och Kista.
En öppen narkotikahandel och en alltmer omfattande kriminalitet har kommit att prägla olika centrum i Järva.

Tillslaget i Husby gjordes av Operation Fenix. Det är en polisinsats mot den systemhotande kriminaliteten i Järva och som bildades i april 2014.

Ett 70-tal poliser deltog i aktionen. Polisen hade spanat länge innan. Åtta personer i åldern 20–30 greps, alla misstänkta för grova narkotikabrott och grova vapenbrott. De ska tillhöra kärnan av den öppna narkotikahandeln i Husby.

Polisen beslagtog tre skarpladdade vapen samt narkotika på flera adresser.

Kort tid efteråt greps ytterligare fyra personer, misstänkta för narkotika- och våldsbrott.

Sedan april 2014 har 19 skjutningar skett i Järva i Stockholm.

Vad är resultatet av Fenix hittills?
Polisen har beslagtagit 26 pistoler, 6 hagelgevär, 3 automatvapen 1,5 kilo kokain, 40 kilo cannabis, 4 hekto heroin, två cannabisodlingar, mängder av narkotikaklassade preparat, 4,8 kilo guld, 3,5 miljoner kronor i kontanter samt förverkat 80 bilar, skrivna på bilmålvakter.

518 förundersökningar har inletts, varav 299 gått till åklagare.

– Det har blivit jobbigare att vara kriminell i Järva, säger Jacob Ekström, ställföreträdande insatschef för Fenix.
Han uppger att Fenix gjort skillnad i Tensta, Rinkeby, Husby – och Kista.
Det var där – i en skogsdunge i Kista – som Jim Moberg, 21, hittades död i heroinförgiftning, tidigt en kväll i juli förra sommaren.