Bakåtblickartorsdag.

Jag vaknar av jag längtar till Lund. Det hör inte till vanligheterna, eftersom det är en stad jag lärt känna, älskat, förbrukat och sedan spytt galla över under loppet av bara några få år.

Men i dag vaknar jag alltså och sörjer att jag inte växte upp i Lund, att jag inte hade mina tonårsvårar där och såg Clemenstorget bli grönt som flaskorna på marken och hur allting blommade i Professorstaden och hur gruset dammade på Södra Esplanaden.

Och då kommer jag att tänka på den här gamla låten, som jag de senaste åren har lyssnat på mycket mer än vad den väl egentligen är värd lyssningar. På pappret är den nog inte särskilt bra, refrängen håller inte riktigt och verserna är väl en aning svajiga.

Kanske är det också just det som gör att den känns så råäkta. Den vibrerar av skaparglädje och framför allt av Lundatonår. Och av de där rimmen som bara fungerar i Skåne – knappt ens där – som när Maqs berättar om hur han ”börja’ först ring i Lund / på Katedralskolan / ja den var riktigt bull” och konstaterandet att det kanske inte var ”jättesmart att dissa hela sin klass / men är det nåt jag hatar är det akademiker, man”. Och miljöerna, Klostergårdens IP och Mormors Bageri och Högevallsbadet.

Man kanske rentav behöver såna låtar ibland, såna som slungar en raka vägen in i någon annans tonår. Att den samplar en magisk Curtis Mayfield-klassiker gör ingenting sämre.