”Don’t call it a comeback” sa LL Cool J:s en gång i tiden på mästerliga ”Mama said knock you out”. Nähä. Okej men nu borde det väl ändå vara läge för att göra just det.

Hypearbetet inför raplegendarens GOAT 2 är i full fart och vad bättre sätt att göra det på än att dundra ut en helt ny låt och video till I’m Nice.

Härligt för en NY-hiphopvurmare är att Coola James som alla damerna gillar får sällskap av Wu tang-rapparen Raekwon och rapparna Murda Mook och Ron Browz på låten som kom rykande färsk från pressarna nu i dagarna.

Låten kan du lyssna på här:

och för att ta det tillbaka till den något äldre skolan så rekommenderar jag följande.

”Boom! Explosieeeeens” 

Men man får absolut inte glömma denna, med den rappare jag på rak arm skulle lägga upp direkt i min topp tre över bästa rappare någonsin, Keith Murray.

Ja nu när vi ändå talar om trollen så gjorde Keith Murray och LL låten Incredible tillsammans. Kanske inte en favorit men härlig video i bästa 90-talsstil.

”Starvin like Marvin for a Cool J song”. 1985 var året.

Ja den här är väl ett måste i sammanhanget.

…Eminem! Låten är väl vid det här laget inte purfärsk, men det är rekordet från Guiness rekordbok.
De har nämligen suttit och räknat alla ord i den drygt sex minuter långa låten. 1 560 ord senare – runt 4:25 minuter in klämmer han ur sig 97 ord på 15 sekunder – var låten slut och rekordet satt.

Andra rappare som slagit rekord är Jay Z som tagit flest listettor på USA:s albumlista med elva plattor. Li’l Wayne har, inte helt oväntat, rekordet för flest hitlåtar på US Hot 100 (64 stycken).

Okej, så jag försökte skriva det här inlägget i lördags när det fortfarande var relevant, men jag var på resande fot utan min dator och det gick inte att embedda grejer i Wordpress-appen på iPaden och ja … ni vet. Det bara strulade, hela skiten, och jag tappade lusten. Åt pannkakor i stället.

Men vi kör ut det här nu i stället. Det jag hade skrivit var något gnälligt om att jag inte var i Göteborg och alltså inte kunde se Snoop Doggs konsert på Liseberg, men att jag i alla fall tröstade mig med denna tre timmar långa, magiska g-funk-mix av Dj Finest som snurrade på Liseberg innan spelningen.

Så nu kan jag väl säga något om att jaja, man missade ju spelningen men det var ju tydligen kaos ändå och recensionerna var ju rätt ljumna och även om Snoop Dogg aldrig kommer tillbaks igen så kommer den här mixen leva tills någon tar ner den. Jag har den ständigt snurrandes den här helgen i alla fall – G-funk passar ju så bra till den här TRYCKANDE kaosvärmen.

Mixen är, som man säger, ”hostad” av Göteborgsrapparen Parham, och vid 48.05 och någon minut framåt lägger han en härlig vers.

Jaha. Hur var Snoop Dogg då?

Supersvängiga The Coup har intagit Stockholm!

Gruppen som är mest kända för sina starka politiska texter och svängiga livespelningar gör ett par spelningar på Hotell Lydmar i Stockholm, precis samma ställe som lirade på senast, 2013. Undertecknad hade turen att gå förbi där i går och har du chansen så rekommenderas det VARMT att se dem när de spelar idag.

Självklart lyckades jag inte mer än vingla fram ett par suddiga bilder innan min telefon tyckte att den gett tillräckligt med batteri över dagen och tog ledigt resten av kvällen. Därav är det här det enda jag har:

Inte mycket som syns av varken frontmannen Boots Riley, den fantastiskt skönsjungande Silk-E, trummisen Hassan Hurd, den skönt rökande gitarristen Grego Simmons eller parkourhoppande basisten JJ Jungle. INGET av det får ni! Om ni inte drar dit ikväll eller till Urkult på torsdag vill säga.

Och skulle ni göra det så är det svårt att inte smittas av Boots Rileys oändliga spexande och skuttande på scen, eller när Silk-E kör loss helt och hållet med en röst som inte är av guds nåde.

Ett axplock av låtarna som kördes: ”5 million ways to kill a CEO”, ”Shoyoass” och ”My favorite mutiny”. Dock så saknade åtminstone jag sängkammardängan med världens bästa låttitel ”Letshaveababybeforebushdosomethin’crazy”. Ur ett rent fan-perspektiv hade det varit fett att få höra ”Pimps” eftersom det var med den låten jag en gång upptäckte gruppen. Men sammantaget höll de ihop det bra och körde skönt synkat och välrepeterat.

The Coup började släppa material redan 1991 med EP:n med det fantasikittlande namnet ”The EP”. De flesta låtarna följde med över till 1993 års ”Kill my landlord”, enligt det fantastiska Wikipedia.
De är inte ensamma om det, men få andra akter kombinerar svängig partymusik med så genomgående politiska texter. Hur politiskt? Enligt vår vän Wikipedia igen så är Boots Riley den enda artist som bekräftats ha granskats lite närmare av amerikanska säkerhetstjänsten, visar dokument från wikileaks.

Svensk hiphop är, som ni kanske vet eller inte vet (nu vet ni) stort som fan i vårt kära broderland i öster. Märkligt nog är det dock väldigt få norska rappare som lyckats nå över till vår sida gränsen.

Vi har såklart Ken Rings polare Tommy Tee som i Sverige kanske mest är känd för samarbetet med  hässelbysonen Ken på ”2 legender utan pengar”, som bland annat resulterade i en av svensk hiphops absolut hårdaste hiphopvideor någonsin:

Men det där var ju på svenska tänker ni. Så sant. Så vi slänger upp en till låt, en av mina favoritlåtar (props till Marius för tipset!) som kommit från Norge. Inte här håller de sig till modersmålet, men oj oj oj vilket skönt beat Fredfades & Ivan Ave kör loss på.

Alla oslosvenskar har nog en halv hatkärlek till Jaa9 och OnklP:s dänga ”Partysvenske” och tidigare i år följde de upp 2013 års ”Diskoteket er stengt” med låten ”Hvem faen 2” där Cezinando gästar.

OnklP är en av Norges största rappare och har tillsammans med Oslo Ess gjort samarbetet ”De fjerne slektingerne”. Just raprock är väl ingen personlig favoritgenre men det svänger ju!

Annat nytt som fått lite shine i Norge är Store P:s platta ”Regnmannen” som kom i februari. Hajar du inte vad han gaggar om? Det är lugnt:

”Og ikke bekymre deg, vi her i Norge skjønner heller ingenting av hva han sier”, säger min norske hiphopkälla Marius.

Oslo-rapparen Kaveh har släppt en del grejer som blivit rätt bra spelade, bland annat ”Medisin”  som han följde upp med barnkörer och calypsoplinkplonk i ”Fyller deg med gledje”.

Go tur!

Action Bronson framstår ofta som den mest obrydda rapparen i världen.

Han lägger han sina rader på ett helt självklart och avspänt sätt rent raptekniskt.

Han har släppt ett mixtape med den något märkliga, allmänt smälla-på-tangentbordet-aktiga titeln ”Bon Appitite …. Bitch !!!!!!!!!!”

Och han har ett eget matprogram med världsmästarnamnet ”Fuck, that’s delicious”.

Men det här tar kanske ändå priset. På en spelning i Ottawa gick han plötsligt av scenen men fortsatte rappa, sådär som artister ibland gör, ni vet, när de vill ner och hälsa på publiken lite. Men han går långt bort från scenen. Väldigt långt.

Hela vägen till en bajamaja. Där går han in, och kommer strax ut igen.

Hela tiden rappandes.

Och visst, det kan ju vara planerat och superkonstruerat, men vi säger väl att han bara behövde gå på toa och var sitt vanliga obrydda jag, va?

DJ:n och producenten Statik Selektah har smetat ihop en ny låt. Den har ett klassiskt, stabilt hiphopbeat med stråkinslag, men det mest imponerande är den digra gästlistan.

New York-gourmén Action Bronson, Eminems gamla vapendragare Royce da 5’9″ och The Roots-frontmannen Black Thought har samlats för att spotta rim. Läge att lyssna!

Det är inte direkt supervanligt, men visst förekommer det att rapbattles slutar i slagsmål. Det har till och med hänt i Sverige, även om det var några år sedan och det videomaterialet är duktigt bortstädat från internet.

I helgen gick, så att säga, skiten ner i under en rapbattle mellan amerikanerna Math Hoffa och Dizaster. Dizaster, som flera gånger varit i Sverige och battlat (med visserligen väldigt hårda ord, men utan att slåss) säger kaxigt ”Jag borde slå dig i ansiktet nu”, får till svar ”gör det” och … gör det.

Se kaoset på filmen här nedan (här kan med fördel något slags varning utfärdas för känsliga tittare, det är inte blodigt eller direkt grafiskt, men ändå våld).

Math Hoffa har tidigare själv boxats under en rapbattle, närmare bestämt med rapparen Serious Jones, vilket i sin tur föranledde att Dizaster ville möta honom.

Snurrigt? Ja, det är ganska snurrigt.

Och onödigt.

Snoop Dogg har ju slunkit än hit, än dit de senaste åren. Först uppgav han att hans nya namn var Snoop Lion och att han skulle syssla med reggae, innan han släppte det mediokra albumet ”Reincarnated” (kritiker.se-länk pga har inte lyssnat noga själv pga allergisk mot reggae).

Sen hette han plötsligt Snoopzilla, efter idolen Bootsy Collins, och började göra funk med Dam Funk. EP:n hette ”7 days of funk” och var även den medioker, enligt recensentkåren (undertecknad lyssnade dock oproportionerligt mycket på den med stöd av mottot ”är det funk så är det bra”).

Därför är det ju lite spännande att han nu snurrar 180 grader och går tillbaka till hiphopen. Han har slagit sig i lag med den KLASSISKA hiphopgruppen Souls of Mischief, upphovsmän till bland annat ”93 ’til infinity”, och tillsammans har de gjort helt supervanlig, gammelskolad och ganska bra hiphop.

”There is only now” heter låten, klick-klick (b-sidan är också mastig).

Vilka genrer hoppas vi att Snoop Dogg ska testa härnäst? Soul skulle kunna bli spännande. Pop ganska roligt. Och hårdrock möjligtvis helt hilarious.

Då kör vi lite battlenytt!

Rapparen Shazaam – ­­som nyligen släppte ”#MIDA$”  tillsammans med rapkollegan Crackson – siktar på Australien. Den 11 juli går han upp mot regerande australiska battlerapchampen Dunks i Adelaide.

Skulle Shazaam, eller John Landenfelt som han egentligen heter, ta hem segern blir han den första rapparen utanför Nordamerika att ta hem titeln. Och bara för att modersmålet är ett annat så är det inget som talar för att han på förhand skulle bli uträknad. På meritlistan står ett antal vinster både mot svenska och internationella battlerappare.

Därtill var han med och startade svenska battlerapligan Basementality Battles för några år sedan. Har du några timmar över kan du ju ta en kik här nedanför: