Hur långt kom nazisterna i sina försök att bygga en atombomb? Dokumentärfilmaren Andreas Sulzer menar att svaret på den frågan finns 60 meter under marken i en liten österrikisk by.
Är Hitlers hemliga atombombsfabrik gömd i tunnlarna?
Av: Simon Schultz van Engeland och Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet
SANKT GEORGEN AN DER GUSEN, ÖSTERRIKE
Hitlers avtryck i historien är inte så lätta att se i den österrikiska byn Sankt Georgen an der Gusen. Den lilla gruppen av hus, de flesta av dem målade i ljusa pastellfärger, är utspridd bland böljande kullar nära Donau.
Husen omger ett torg, där huvudattraktionen för byns 3 775 invånare är krogen Gasthaus Marktstub’n.
Det är dit den österrikiske filmaren Andreas Sulzer tar med oss till när vi kommer till byn. Han vill att vi ska smaka på regionens stolthet: ”Das echte Wienerschnitzel vom Kalbskaiserteil” med tillhörande potatissallad.
Det är som att kliva in i ett lätt gulnat fotoalbum från 1970-talet. Möblerna är tunga och inredningen bjuder på ett imponerande utbud av färger, från stolarnas klarröda klädsel till de solblekta gula gardinerna. Stället ser ut precis som man som turist kan föreställa sig att ett österrikiskt gasthaus ska se ut.
Att Hitlers smutsigaste hemlighet ska ligga gömd här, under den idylliska lilla byn, det verkar i det närmaste onaturligt.
Men Andreas Sulzer är övertygad om:
• Att Hitlers största och mest hemliga vapenfabrik är gömd i marken, rakt under oss.
• Att svaret på hur långt nazisterna kom i arbetet med att bygga en atombomb är begravd tillsammans med tusentals vittnen – de lägerfångar som tvingades att gräva de kilometerlånga underjordiska tunnlarna.
et är allmänt känt att det finns omkring åtta kilometer långa underjordiska tunnlar under byn. De här tunnlarna, som nazisterna gav kodnamnet ”Bergkristall B8”, användes för av bygga Messerschmidt-flygplan.
Under de senaste fem åren har Sulzer blivit allt mer säker på sin sak. Han är övertygad om att de kända ”Bergkristall”-tunnlarna endast är en liten del av hela anläggningen.
– När vi analyserar förhållandena under marken här kan vi se att det finns upp till fyrtio kilometer med tunnlar som har legat gömda sedan andra världskriget, säger Sulzer.
Delar av ”Bergskristall”-tunnlarna öppnas för allmänheten en gång per år. När vi är där är de låsta.
Myndigheterna har låtit fylla igen ungefär sex kilometer av den åtta kilometer långa ”Bergskristall”-tunneln med betong på grund av risken för att den ska störta ihop.
Andreas Sulzer fick, efter att ha försökt i flera år, ett särskilt tillstånd för att komma in så långt in i tunneln som det i dag är möjligt att gå.
– Jag hade med mig min geigermätare med mätte upp cirka 2,4 mikrosievert. Normalt värde är 0,1. Vi talar om en strålning som är 30 gånger högre än normalt. Myndigheterna säger att det är på grund av naturlig strålning. Det är ju absurt, och det har bara gjort mig ännu mer nyfiken.
akten på bevis har lett Andreas Sulzer till arkiv i Tyskland, USA och Ryssland, där han i underrättelserapporter och dokument har hittat ledtrådar som pekar mot att nazisterna hade många ljusskygga projekt på gång i Sankt Georgen an der Gusen under andra världskriget.
Det hela började 2011, när Andreas Sulzer förberedde en dokumentär om den österrikiska vetenskapsmannen Viktor Schauberger. Sulzer fick reda på att Schauberger under andra världskriget tvingades att arbeta för nazisterna i ett topphemligt vapenprojekt.
Senare hittade han, med hjälp av Schaubergers familj, några personliga anteckningar som forskaren hade skrivit medan han arbetade för SS.
I anteckningarna beskrev han hur han arbetade med kärnforskning.
Jag ville se om det fanns någon sanning i det Schauberger skrev i sina anteckningar, och om vi kunde få svar på hur långt nazisterna nådde i sitt arbete med att utveckla en atombomb. Andreas Sulzer
Till Andreas Sulzers stora förvåning upptäckte han att forskningen påstås ha ägt rum i ett hemligt laboratorium i Sankt Georgen an der Gusen, som ligger bara några kilometer från Sulzers födelsestad Linz – som är också den stad där Adolf Hitler växte upp.
Och han upptäckte att det vid sidan om koncentrationslägret Mauthausen också hade funnits ett annat koncentrationsläger i samma storlek i området, ett koncentrationsläger som knappt är omnämnt i historieböckerna.
Till det här okända lägret fördes ett större antal specialutbildade koncentrationslägerfångar än något annan läger.
– Vi vet från dokument att fångar som var utbildade kemister, fysiker och metallarbetare överfördes till Gusen-lägret, säger Sulzer.
En av dem var den franske motståndskämpen Jacques Bergier, utbildad kemiingenjör. Han hade sedan 30-talet arbetat med den berömda kärnfysikern Andre Helbronner.
Betydelsen av alla ledtrådar blev tydlig för Andreas Sulzer när han hittade uppgifter om SS-generalen Hans Kammler, som under krigets slutskede ledde praktiskt taget alla Hitlers mest hemliga vapenprojekt under jord.
– Jag fick veta att Hans Kammler hade gömt sin mest känsliga anläggning under marken här i Gusen. I dokumenten kan vi se att han har fått hemliga leveranser till Gusen, leveranser som var så hemliga att han personligen tog hand om dem. De här leveranserna kom från andra underjordiska anläggningar i Tyskland och Polen. På samma sätt kan vi se att han hade flera personliga möten med Hitler, säger Andreas Sulzer.
Hans Kammlers öde efter kriget är okänt, men mycket tyder på att han stannade i Gusen till maj 1945.
Det är svårt att inte gripas av Andreas Sulzers entusiasm och stora kunskap. Historiska fakta och teorier sprutar ut ur hans mun med samma hastighet som projektilerna från de MG42-kulsprutor som var en stapelvara i många tyska bunkrar under andra världskriget.
Han scrollar snabbt mellan de historiska dokumenten på sin iPad. Det är som bitar i stort pussel där det enda som kan fylla hålen finns gömt i det tunnelsystem som Andreas Sulzer hävdar är gömt här, under marken som vi står på.
I Sulzers dokumentärfilm ”Die Suche nach Hitlers Bomb” – ”Jakten på Hitlers bomb”, som den tyska kanalen ZDF visade 2015, får hans teori understöd av en geolog han har arbetat med. Med georadar undersökte de vad som döljer sig djupt nere i jorden.
dokumentären gestaltas dramat av skådespelare som springer runt i underjordiska tunnlar och skäller fram order på kommandotyska. Speciellt den amerikanske skådespelaren Bill Oberst Jr, som tidigare mest setts i B-skräckfilmer med titlar som ”Abraham Lincoln vs. Zombies” och ”Nude Nuns with Big Guns”, fyller väl ut rollkostymen som SS-generalen Hans Kammler.
Filmen är välproducerad, och de färgstarka teorierna ackompanjeras av yttranden från en rad internationella historiker som specialiserat sig på Hitlers kärnkraftsprogram. Bland andra den tyske professor Rainer Karlsch, som har skrivit boken ”Hitlers Bomb” och den brittiske professor Mark Walker, som har skrivit boken ”Nazi Science: Myth, Truth, and the German Atomic Bomb”.
Filmen slutar ungefär där Andreas Sulzer i sin jakt på Hitlers hemligheter stöter på en tegelvägg, nere i ett stort hål i marken vid slutet av en skjutbana.
Tre meter ner vi kan se trappan och det som, enligt Andreas Sulzer, är ingången till det enorma system av tunnlar som han anser är gömt här.
Den slutgiltiga svaret får han vänta på. Myndigheterna har inte gett Andreas Sulzer tillstånd att gräva vidare.
Varför tror du att ingen har hört talas om den här anläggningen?
– Antagligen för att det finns farliga saker där.
Men varför skulle myndigheterna inte berätta för allmänheten om eventuella risker?
– Det är en bra fråga. Kanske är det så att de saknar resurser och behöver hjälp från internationella experter. Så skulle det ju vara om det finns massförstörelsevapen här.
– Det är mycket märkligt, mycket märkligt, säger han och skakar på huvudet.
Myndigheterna har undersökt området och dragit slutsatsen att det inte finns någonting under marken, men den studien ger Andreas Sulzer inte mycket för.
– De har bett mig att dela min forskning med dem. Jag har gett dem delar av mitt material, men de kommer inte att få allt förrän de tillsätter en internationell panel av oberoende experter. Jag tror att myndigheternas experter säger vad de blir tillsagda att säga.
Under andra världskriget användes skjutfältet av SS. I dag är det en skjutbana för sportskyttar.
Gernot Halmdienst, som äger marken och är chef för skjutbanan, visar oss runt. Han tycker att myndigheterna borde ge Andreas Sulzer tillstånd att gräva vidare.
Det är viktigt att allmänheten får veta vad som finns där nere. Gernot Halmdienst
Han vet av egen erfarenhet att underjorden här döljer mera än vad allmänheten känner till i dag.
På 1960-talet utforskade han och hans kompisar de underjordiska tunnlarna som myndigheterna i dag har fyllt med betong. Då såg han med egna ögon att det berömda ”Bergskristall”-systemet inte bara består av de åtta kilometer som allmänheten känner till. Det finns flera våningar med tunnlar som ligger ovanpå varandra.
Andreas Sulzer backar snabbt upp hans påstående genom att visa en bild, som visar en klippvägg fylld med öppningar till tunnlar.
På bilden ser man tre nivåer, men Andreas Sulzer tror att det kan finnas så många som fem nivåer baserat på de geologiska undersökningar som gjordes i samband med dokumentären.
H
an visar ett flygfoto över alla de platser där han har låtit göra underjordiska analyser, och där han tror att de dolda tunnlarna sprider sig, som en nazistiskt spindelnät under den lilla staden. En påminnelse om Hitlers mordiska storhetsvansinne, som kan täckas med jord, men som aldrig kan utplånas. Precis som bunkrarna vid Nordsjön i Danmark är dessa tunnlar byggda för att tåla bombattacker. De är gjutna i betong och har visat sig var ytterst kostsamma att få bort.
Frågan är om alla dessa onda monument måste tas bort, eller om de ska stå kvar som en påminnelse om en historia som aldrig får upprepa sig.
Gernot Halmdienst och Andreas Sulzer tvekar inte. Allt måste fram i ljuset.
Dokumentärfilmaren ger inte upp, trots myndigheternas ovilja att hjälpa honom.
– Vi har bara börjat. Det är många som har kontaktat oss efter att den tyska versionen av dokumentären visades. Så vi har många nya ledtrådar att följa. Sakta börjar vi pussla ihop allting, till slut kommer vi att veta vad som hände här i Gusen.
Dokumentären ”Jakten på Hitlers bomb” kommer att ha internationell premiär i höst.
Jag kan inte säga att de tillverkat en atombomb här i Gusen, men vi har bevis för att forskade kring kärnvapen här. Andreas Sulzer
– Hur långt de kom med forskningen, det är frågan. Svaret på det tror jag att vi kan hitta nere i tunnlarna, säger Andreas Sulzer.
Gusenbunkern ovan och under jord – dra markören från sida till sida
ulzers upptäckter och film har orsakat tumult i hemlandet Österrike.
Han har förbjudits att fortsätta sin utgrävning och platsen där han tror att de hemliga tunnlarna finns är nu ett skyddat historiskt område, där endast myndigheterna får tillstånd att gräva.
En panel av experter som valts ut av myndigheterna har gått igenom Sulzers forskning och studerat områdena kring Sankt Georgen an der Gusen.
I en 114-sidig rapport avvisar de alla Andreas Sulzers påståenden och avslutar: ”Det finns inga väsentliga uppgifter som tyder på att tunnelsystemet är större än vad som redan är känt för allmänheten. Det finns heller inga spår av raket- eller nukleära laboratorier.”
Slaget är dock inte ännu förlorat för Andreas Sulzer. Expertgruppen, som la fram sin kritiska rapport vid en presskonferens 2015, får nämligen kritik från flera håll.
Efter presskonferensen granskade en grupp journalister från det österrikiska public service-bolaget ORF både Andreas Sulzers uppgifter som expertgruppens rapport.
Under sina utgrävningar har Andreas Sulzer hittat flera föremål, bland annat en SS-stålhjälm.
Det är dock inte hjälmen som har skapat den största uppståndelsen, utan ett litet runt metallföremål. Enligt flera experter, som uttalar sig i dokumentären, kan det här föremålet härröra från en partikelaccellerator och därmed tyda på att nazisterna haft ett kärnlaboratorium i området.
Detta förkastade expertgruppen totalt. De skrev även i rapporten att de konsulterat experter från det berömda forskningscentret CERN, som studerat metallföremålet och kommit fram till att det var en del av en motor.
När journalisten Rainer Keplinger från ORF ringde CERN förnekade de att de haft någon som helst kontakt med de österrikiska myndigheterna gällande den här frågan.
– Det betyder ju inte att expertgruppens utredning är undermålig, men det får en att undra, säger Rainer Keplinger till Ekstra Bladet.
En annan som undrar är den österrikiske professorn i historia Stefan Karner.
Han tror inte att expertgruppens undersökning har varit tillräckligt noggrann, och han är inte ensam.
– Det finns en betydande grupp av experter som tvivlar starkt på resultaten av denna studie. Dessa tvivel grundar sig på offentliga och privata dokument, markundersökningar, muntliga källor och handgripliga fynd. Det är mycket som pekar på att marken under Gusen på intet sätt utforskats fullt ut, skriver Stefan Karner till Ekstra Bladet.
Stefan Karner, som är chef för Hannah Arendt-institutet i Dresden, anser att det behövs en ny studie, en ny genomgång av alla spår som Andreas Sulzer har samlat in och som jämför dessa med de uppgifter som finns i arkiv runt om i världen.
Det är också anledningen till att professorn anser att en internationell grupp av oberoende experter bör tillsättas.
En sådan grupp blev faktiskt sammansatt hösten 2015 på begäran av regeringschefen i Oberösterreich. Gruppen skulle bland annat bestå av Stefan Karner själv, chefen för det österrikiska motståndsrörelsearkivet och chefen för landsarkiven i Oberosterreich.
– Herr Sulzer har förklarat sig redo att ge gruppen obegränsad tillgång till alla hans dokument. Tyvärr har gruppen ännu inte sammankallats, förmodligen på grund av att de regionala arkiven i Oberosterreich har bytt chef, skriver professorn.
– Jag vet inte vad som gömmer sig i marken, men en sak är säker och det är att myndigheterna inte har gjort något för att undersöka om Andreas Sulzer har rätt. Det finns fortfarande ett behov av åtgärder. För att nå klarhet borde detta utredas inom en snar framtid, till att börja med av den internationella expertgruppen.
Myndigheternas officiella rapport dömer ut Andreas Sulzers teorier och arbete som helt godtyckligt och inkonsekvent. Det är dock inte så hans samarbetspartners på den respekterade tyska tv-kanalen ZDF uppfattar det.
När de gick in i projektet hade Andreas Sulzer redan gjort en stor del av sin forskning. Därför har ZDF dubbelkollat alla hans uppgifter. Enligt historikern Stefan Brauburger, som leder ZDF:s historiska redaktion, var de nöjda med resultatet.
– Andreas Sulzer är en mycket hängiven, erfaren och grundlig forskare, skriver han till Ekstra Bladet.
Stefan Brauburger har läst den officiella rapporten och tycker, precis som Stefan Karner, att en oberoende, internationell utredning behövs.
En närmare titt på rapporten visar att viktiga uppgifter har tolkats mycket snävt. Och erkända tekniska undersökningar som kan ge nya insikter, har utelämnats helt. Stefan Brauburger
– En närmare titt på rapporten visar att viktiga uppgifter har tolkats mycket snävt. Och erkända tekniska undersökningar som kan ge nya insikter, har utelämnats helt.
– På ZDF, har vi i åratal letat efter de hemliga underjordiska anläggningar som vi vet att nazisterna byggde. Det är där våra intressen sammanfaller med Andreas Sulzers. Vi vet att de här anläggningarna existerar. De finns också på många andra ställen än i Österrike, och vi tycker att det nu är hög tid att hitta dessa underjordiska världar, så att de kan öppnas och granskas.
DÖDEN UNDER JORDEN
I augusti 1943 bombade britterna nazisternas raketfabriker i Peenemünde i norra Tyskland. Det visade på en enorm svaghet i de nazistiska produktionsanläggningarna och därför beslutade Hitler, Speer och Himmler att fabrikerna måste flyttas till säkrare platser.
Lösningen blev att placera dem djupt under jord i stora tunnlar och hallar som grävdes och byggdes av koncentrationslägerfångar.
Medan de nazistiska styrkorna drevs tillbaka till östfronten och segern gled Hitler ur händerna fortsatte nazisterna att satsa enorma resurser på att bygga gigantiska underjordiska fabriker.
De som fick betala det högsta priset var de koncentrationslägerfångar som arbetade ihjäl sig i tunnlarna.
Arbetet med tunnlarna i ”Bergskristall”-systemet, och kanske också arbetet med den ännu oupptäckta anläggning som Andreas Sulzer söker efter, dödade över 20 000 koncentrationslägerfångar.
Medellivslängden i Gusen-lägret var, enligt historiker, fyra månader. Med en dödlighet på cirka 98 procent var lägret ett av de värsta.
Därom vittnar ett uttalande från en överlevande lägerfånge, som bland annat hade suttit i Auschwitz-Birkenau.
– Alla dessa andra fruktansvärda läger, de var paradis jämfört med Gusen, sade rabbinen Yechezkel Harfenes efter kriget.
Källor: US Holocaust Museum och Rudolf Haunschmied.
ETT UNIKT NORDISK SAMARBETE
Den här artikeln är en av fem delar i serien ”Hitlers hemligheter”.
Vi har sänt ut Ekstra Bladets bästa historiska reportrar och en prisbelönt fotograf på reportageresa till Tyskland, Polen och Österrike för att berätta historien om nazisternas hemligaste platser.
Artikelserien är en del i ett nytt nordiskt samarbete mellan Aftonbladet, Ekstra Bladet (Danmark) och Verdens Gang (Norge).
Vi kommer att ge ut ett antal unika, digitala berättelser varje år. Som Plus-prenumerant kan du glädja dig att ta del av kvalitetsjournalistik från de största och mest populära mediehusen i Norden.
