Dödens sjukhus

Av: Hans Engell, Simon Schultz van Engeland och Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet

Owińska, POLEN.

lockan 4.55 kryper vi över stenmuren. Vi sätter oss på huk på andra sidan och tittar på området. Runt omkring oss ligger allt skräp som stadsborna i åratal har kastat in på tomten.

Framför oss tronar en massiv röd tegelbyggnad.

En gatlykta ger ett blekt grönaktigt ljus och bidrar till atmosfären som skulle vara perfekt för en skräckfilm.

Men här behövs ingen fiktion.

Det var här som Hitler för första gången visade att han inte var främmande för att mörda civila, inte ens sjuka patienter.

År 1939 kom de mobila nazistiska dödsenheterna, insatsgrupperna, till Owińska. Medlemmar av Gestapo och SS tog hand om grovjobbet bakom frontlinjen. De dödade civila, judar och kommunister.

Polen var det första landet som fick stifta bekantskap med de här soldaterna som under de kommande sex åren skulle sprida skräck på alla fronter från Frankrike till Ryssland.

Sonderkommando Lange, som fick sitt namn efter SS-officeren Herbert Lange, hade specialiserat sig på att döda psykiatriska patienter.

De slet de försvarslösa människorna ur deras sängar och släpade ut dem i den närliggande skogen. De flesta arkebuserades direkt och begravdes i massgravar. Andra användes som mänskliga försökskaniner i mobila gaskammare,  föregångare till de industriella dödsanläggningar som senare skulle öppnas i Auschwitz-Birkenau.

n gren brister under våra fötter när vi närmar oss byggnaden. Annars består ljudkulissen bara av morgonens fågelkvitter och ljudet av det regnvatten som letar sig ner genom taket och byggnadens våningar för att slutligen rinna ner på i betonggolvet.

I mitten av huskroppen finns det gamla kapellet. Här faller vattnet tungt och direkt, från det välvda taket fyra meter ovanför golvet.

Det låter som inne i en droppstensgrotta.

Alla fönster i första våningen är täckta med träplankor som ska hindra nyfikna våghalsar från att ta sig in i byggnaden.

Det har inte lyckats speciellt bra.

När vi tar oss in genom ett källarfönster kan vi omedelbart se att vi inte är de första gästerna här. Ölflaskor och tomma chipspåsar ligger på golvet och väggarna är täckta med graffiti. Motiven vittnar om platsens onda historia. Det är symboler för Hitler och Satan.

enom tiderna har de här byggnaderna använts för mycket varierande ändamål. De första husen på platsen uppfördes av cisterciensermunkar på 1200-talet. År 1835 öppnades Polens första psykiatriska sjukhus här. Omkring 100 år senare tog mord och etnisk rensning vårdens och bönernas plats.

I stället för patienternas skrik ekade tramp av stövlar och militära kommandon i korridorerna. Även språket byttes ut, från polska till tyska. Och Owińska kallade inte längre Owińska utan Treskau.

Inom en månad hade alla patienter försvunnit från sjukhusområdet.

Personalen fick veta att de sjuka hade flyttats till andra institutioner. Efter kriget har omkring 28 massgravar påträffats i skogarna runt de röda byggnaderna i Owińska, skådeplatsen för en av nazisternas värsta grymheter: massmordet på psykiskt funktionshindrade och andra som ansågs obotligt sjuka och inte värdiga att få leva.

1941 var det inte längre endast tyska kommandon som skreks ut över området, utan även danska. Den danska avdelningen av Waffen SS, Frikorps Danmark, hade sina kaserner här, och blev för första gången direkt konfronterade med Hitlers sätt att föra krig.

De såg med sina egna ögon att han inte gjorde någon skillnad mellan civila och soldater. Alla skulle dödas om de inte passade in i Hitlers ariska vision.

Det var uppenbarligen ingenting som berörde den danske kompanichefen speciellt mycket.

Så skrev Per Sorensen hem till sin familj i Danmark efter ankomsten.

iergartenstrasse i centrala västra Berlin är en mysig och charmig gata. Före kriget var det ett exklusivt område med fina villor och stora trädgårdar.

På nummer fyra låg fram till krigsåren en grandios tvåvåningsvilla i nyklassisistisk stil med utsikt över parken Tiergarten, nära Rikskansliet och Potsdamer Platz.

Villan hade tillhört en judisk familj, men efter Hitlers maktövertagande 1933 övertogs den av Führerns kansli.

Det var alltså en adress med en direktlinje till Adolf Hitler själv.

akom den vackra fasaden och den vackra trädgården gömde sig T4, en av krigsårens mest fruktansvärda och ohyggliga organisationer: T4 hade huvudansvaret för det systematiska massmordet på över 260 000 personer, varav en mycket stor del var psykiskt sjuka, funktionshindrade, epileptiker eller svårt sjuka. Det var människor som enligt det nazistiska synsättet var ”Lebensunwert” – ovärdiga att leva.

T4:s offer dödades i gaskamrar och med injektioner, de blev skjutna eller svalt helt enkelt ihjäl. Allt styrdes och organiserades från villan i Tiergartenstrasse.

Byggnaden blev svårt sargad av de allierades bomber och revs senare. I slutet på 1980-talet satte man upp minnestavlor över T4:s offer på platsen.

runden för den nazistiska diktaturens utrotning av fysiskt och psykiskt sjuka människor lades direkt efter Hitlers maktövertagande i januari 1933. Ett år senare trädde lagen om skydd mot ärftliga sjukdomar i kraft och tillät tvångssterilisering av personer med ärftliga sjukdomar eller så kallade ”Erbkranker”.

Till denna kategori tillhörde bland andra schizofrena, människor med manisk depression, epilepsi, syfilis, allvarliga kroppsdeformationer, blindhet och dövhet. Dessutom kunde lagen användas mot alkoholister, långtidsarbetslösa och prostituerade, som tvångssteriliserades.

Med dessa ord motiverade Hitler dödandet av personer med fysiska och psykiska funktionshinder eller psykiska sjukdomar

ram till slutet av andra världskriget blev förmodligen fler än 400 000 människor tvångssteriliserade till följd av den barbariska lagen.

I nazisternas rasistiska världsbild var den ”friska folkkroppen” en viktig grund för utvecklingen av samhället.

Därför gällde det att skydda ”folkkroppen” mot kroniska sjukdomar och mot ”improduktiva och underlägsna” människor som enligt den nationalsocialistiska ideologin enbart utgjorde en börda för samhället och därmed inte borde tillåtas att fortplanta sig. Denna filosofi var en direkt förlängning av 1920-talets debatt i ett antal europeiska länder om rashygien och skydd mot ”ohälsosamma existenser”.

Men i Adolf Hitlers Tyskland sattes det hela in i ett mordiskt system där invalider, psykiskt sjuka och många andra svaga grupper utrotades på löpande band.

en så kallade ”dödshjälpen” legitimerades av en skrivelse som Hitler själv skickade ut den 1 September 1939 – samma dag som Tyskland angrep Polen. Hitler skrev på sitt privata brevpapper en ganska otydligt formulerad order till sin privata läkare, Karl Brandt, och chefen för sitt personliga kansli, Philipp Bouhler.

Skrivelsen som auktoriserade dödshjälp var bara fem rader lång och så allmänt formulerad att den skulle kunna tolkas i stort sett hur som helst – och så blev det också.

Brevet från Hitler blev  startskottet för dödshjälpsprogrammet Aktion T4. Mellan 1940 och 1945 dödades omkring 200 000 fysiskt och mentalt handikappade människor.

I oktober 1939 började man bygga upp en organisation med cirka 400 anställda. I april 1940 flyttade T4 till villan på Tiergartenstrasse 4. Programmets namn är en förkortning av adressen.

För att dölja övergreppen för allmänheten bildades fyra olika organisationer, som alla officiellt hade uppgifter inom social- och hälsovården. I själva verket var de ansvariga för att välja ut vilka som skulle dödas.

lla sjukhus och vårdinrättningar i Hitlers Tyskland beordrades att lämna uppgifter om patienter som led av schizofreni, epilepsi, psykiska problem, demens eller hjärnsjukdomar. Dessutom skulle anstalterna rapportera om alla psykiskt sjuka, kriminella eller andra som hade bott minst fem år på institutionerna. Även patienter som inte var tyska medborgare eller av ”tyskt blod” registrerades.

Alla dessa rapporter utvärderades av T4:s specialister och låg till grund för de dödslistor som upprättades.

De tusentals anställda på sjuk- och hälsovårdsinrättningar runt Tyskland som blev tillsagda att rapportera allt till T4 fick inte veta vad informationen skulle användas till.

Bara under år 1940 inrapporterade vårdinrättningar i Berlin cirka 6 000 patienter till dödshjälpscentret på Tiergartenstrasse.

Offren blev därefter avhämtade och skickade till någon av de sex dödsanstalterna:

n deltagare i programmet, Viktor Brack, sammanfattade tanken bakom:

För att dölja verksamheten valde man att från våren 1941 under en kortare period placera de deporterade i transitläger innan de transporterades till förintelselägrens gaskamrar. Även om man ansträngde sig för att hemlighålla vad som pågick började sanningen sippra ut.

Vårdpersonal vid institutionerna berättade för sina familjer och vänner. Ryktena löpte runt i Tyskland om att allvarligt sjuka dödades och brändes. Deras familjer fick bara en urna och ett kort meddelande om att deras anhöriga hade dött i den ena eller den andra sjukdomen.

Familjemedlemmarna till de mördade ofta kunde se något var helt fel. De påhittade dödsorsakerna var ibland helt otroliga. Till exempel sade det att människor hade dött i blindtarmsinflammation, när de i själva verket hade opererat bort sin blindtarm flera år tidigare.

I juli 1941 började vissa medlemmar i den katolska kyrkan att protestera offentligt.

Den 3 augusti höll biskop Clemens August von Galen i Münster en predikan där han talade starkt mot dödandet av sjuka och kallade det för ”mord som bör prövas av den tyska straffrätten”.

När även utländska medier började skriva om att Tyskland dödade sjuka människor blev Aktion T4 officiellt avslutad, den 24 augusti, 1941 . Då hade över 70 000 människor blivit dödade.

rots att man officiellt hade övergett den systematiska slakten av sjuka fattades under  1942 beslut att återuppta dödandet av fysiskt och psykiskt handikappade genom dödliga injektioner eller överdoser av tabletter. Vissa patienter fick helt enkelt svälta ihjäl.

Flera T4-anställda fortsatte sin mordiska aktivitet i koncentrationslägren, där de såg till att ”livsovärdiga”  dödas. Flera blev utnämnda till lägerkommendanter, andra styrde SS åtgärder mot judar och andra etniska minoriteter.

På så sätt dödades minst 20 000 personer. I de ockuperade områdena i Östeuropa mördades 10 000 på grund av sina sjukdomar.

Aktion T4 omfattade sex stora utrotningsinstitutioner, men dessutom fanns dussintals avdelningar för dödandet av barn, anläggningar där offren mördades med medicinering och inrättningar, speciellt i det ockuperade Polen, där offren blev skjutna eller dödade i mobila gaskammare.

Från oktober 1939 dödade läkare och sjuksköterskor åtminstone 5 200 barn med giftinjektioner eller lät dem svälta ihjäl.

När kriget fortsatte pressade flera myndigheter på för att tömma psykiatriska anstaltsbyggnader i den östra delen av Tyskland och det erövrade Polen för att kunna använda dem till baracker och tillfälligt boende  i samband med krigsinsatsen på östfronten. Man behövde helt enkelt utrymmen, och för att tömma byggnaderna så slog man ihjäl patienterna.

oktober 1939 inleddes massavrättningar av patienter på institutioner i den tyskockuperade delen av Polen. Snart började man experimentera med giftgas – bland annat testades Zyklon B, som senare kom att användas i utrotningen i koncentrationslägren.

Även hemma i Tyskland fortsatte mördandet. Fängelser och institutioner genomsöktes i jakten på icke arbetsdugliga och oönskade personer, som sorterades ut och mördades med giftgas i dödsfabrikerna.

Antalet ”dödskandidater” kom med tiden att breddas avsevärt, så att även sjuka utländska arbetare, inklusive gravida kvinnor från Östeuropa omfattades – och mördades.

Även efter de allierades invasion av tyskt territorium, svalt flera tusen intagna ihjäl på tyska anstalter.

Flertalet av de läkare och den sjukvårdspersonal som varit inblandade i massmordet på psykiskt och fysiskt sjuka kom aldrig att ställas till svars. De som överlevde kriget försvann ut  i samhället efter krigsslutet.

Och offren – de fick plaketter på Tiergartenstrasse, där förbrytelserna hade skett. Men det tog 25 år.

Reporter

Hans Engell

Fotograf

Rasmus Flindt Pedersen

Reporter

Simon Schultz van Engeland