Gåtfulla labyrinten
under Ugglebergen

Av: Simon Schultz van Engeland och Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet

Rzeczka, POLEN 

D

et är kallt inne i berget. Vattnet rinner nerför de råa stenväggarna. Från en liten högtalare hörs ljudet av tyckluftsborrar och ilskna militära kommandon på tyska. Det är en del av utställningen, som visar hur runt 5 000 koncentrationslägerfångar för 70 år sedan tvingades att slita livet ur sig här, 30 meter under jorden.

Djupt under Ugglebergen i det sydvästra hörnet av Polen byggde de det som skulle ha varit Hitlers största bunker. Med hackor, hammare och dynamit kämpade de sig in i bergen.

Nazisterna brukade välja platser med berggrund av sandsten för sina underjordiska anläggningar. Men här tvingades koncentrationslägerfångarna att arbeta sig genom den hårdare bergarten gnejs.

Det tog längre tid och kostade fler fångar livet, men det hårdare berget gav också bättre skydd mot luftangrepp.

Så resonerade nazisterna när de valde Ugglebergen för sitt mest storslagna bunkerprojekt, som de kallade Riese, tyska för ”jätte” eller ”koloss”. Ett mycket passande namn för anläggningen, vars egentliga syfte aldrig avslöjades.

D

imensionerna och de resurser som satsades på anläggningen tyder på att att det var ett projekt som hade högsta prioritet hos Führern.

Hela Riese skulle enligt planen bli 200 000 kvadratmeter stor, ungefär som 1 618 villor på 120 kvadratmeter. Cirka 40 000 kvadratmeter skulle vara under jord.

Under hösten 1944, när anläggningen var långt ifrån färdig, hade det enligt Hitlers arkitekt Albert Speer redan förbrukats mer betong än vad som användes till att bygga skyddsrum i hela Tyskland.

För hela anläggningen skulle det enligt uppgift gå åt 359 100 kubikmeter betong. Det är dubbelt så mycket som användes för att bygga Führerhauptquartier Wolfsschanze, Hitlers militära högkvarter i nordöstra Polen.

Under hösten 1944 hade Riese redan kostat svindlande 150 miljoner Reichmark, vilket motsvarar runt 190 miljarder svenska kronor i dagens penningsvärde.

Som jämförelse kostade Führerbunkern i Berlin 1,3 miljoner Reichmark.

O

rdern att bygga Riese gavs 11 september 1943. Det var 25 dagar efter att det brittiska flygvapnets Operation Hydra hade utdelat ett förödande slag mot de nazistiska raketfabrikerna i norra Tyskland.

596 brittiska bombplan släppte den 17 augusti 1800 ton bomber över Peenemünde. Fabrikerna förstördes, och en stor svaghet i det nazistiska produktionsmaskineriet blottades.

Därför beslöt Hitler, rustningsministern Albert Speer och SS-chefen Heinrich Himmler att vapenfabrikerna måste flyttas till säkra platser. Lösningen blev att gömma dem djupt nere under jorden i stora tunnlar och hallar.

Detta gällde även Hitlers högkvarter.

Führerbunkern i Berlin befästes ytterligare. Vid Hitlers egendom Berghof i de bayerska alperna byggdes en underjordisk skyddsbunker.

D

en ödsliga området i Ugglebergen är perfekt för en hemlig anläggning. Bergen och tallarna gör att Riese är svår att upptäcka från luften.

Det enda problemet var att Riese låg så långt borta från civilisationen att det var svårt att etablera kommunikationslinjer, då kablar dessutom var en bristvara.

Kontakten med omvärlden är fortfarande dålig i området. När vi kommer fram till Riese har vi ingen mottagning på mobiltelefonen.

Av säkerhetsskäl får vi en gul plasthjälm på huvudet innan vi kan gå in i tunneln.

Om vi hade varit tillbaka i 1944, så det inte hade hjälmen inte gjort mycket nytta. Det första som möter oss inne i den mörka tunneln är mynningen på ett MG42-maskingevär.

Geväret fick smeknamnet ”Hitlers cirkelsåg” eftersom det fick människokroppar att falla isär i bitar.

Med upp till 1 500 skott i minuter hade geväret en mycket högre skotthastighet än amerikanska Browning och brittiska Vickers, som båda kunde avlossa cirka 600 skott i minuten.

R

iese består av 500 meter tunnlar och hallar. Det största rummet har tio meter i takhöjd. På andra ställen måste vi huka oss för att komma fram.

Vaktutrymmet är det enda som är nästan komplett. Här är väggarna täckta med betong.

Resten av anläggningen har  förfallit och ser i dag mer ut som en gruva än en bunker.

Riese-projeketet hann inte bli klart innan de sovjetiska styrkorna nådde området i maj 1945.

Sedan dess har forskare, amatörhistoriker och lokalbefolkning spekulerat kring varför nazisterna ansträngde sig så mycket för att bygga under Ugglebergen 1943–45, när de redan hade fullt sjå med att hålla ihop det sönderfallande Tredje riket.

E

ftersom hela projektet klassificerades som konfidentiellt finns det inte så mycket nedtecknat.

Handlingar som skickas till Hitler och förhör som gjordes efter kriget, med bland andra Albert Speer, har gett viss information om den planerade storleken och kostnaden. De ursprungliga ritningarna till Riese har aldrig hittats, vissa historiker tror att nazisterna förstörde dem.

1991 blev den tyska historikern Franz Seidler kontaktad av en äldre herre vid namn Siegfried Schmelcher.

Under hade världskriget hade Schmelcher, som var arkitekt, varit ansvarig för de ”führerhögkvarter” som Hitler lät uppföra över hela Europa.

Nu var den 80-årige arkitekten döende och hade en sista önskan: Att hans kunskap inte skulle gå förlorad.

Under kriget hade Siegfried Schmelcher sammanfattat sin kunskap om Führerns högkvarter i två rapporter, som han gav till historikern.

Historikern höll sitt löfte till den gamle arkitekten. Nio år senare utkom boken ”Die Führerhauptquartiere. Anlagen und Plan valp im zweiten Weltkrieg” där alla führerhuvudkvarter beskrivs, inklusive Riese.

U

tgående från Siegfried Schmelchers dokument och intervjuer med arkitekten Leo Muller, som var Schmelchers ställföreträdare, kommer Franz Seidler fram till att monsterbunkern i Ugglebergen troligen var tänkt att blir en kombination och Führerhögkvarter och vapenfabrik.

Men det fortfarande finns många obesvarade frågor och det har fått en flora av vilda teorier att blomstra.

Riese ska enligt vissa spekulationer ha varit platsen där nazisterna utvecklade så kallade ”Wunderwaffe” – mirakelvapen – som kärnvapen, flygande tefat och tidsmaskiner.

Särskilt populär är teorin om ett vapen som kallades ”bell”, ett topphemligt supervapen format som en stor kyrkklocka som kunde upplösa allt levande inom en 200 meters radie. Ett vapen som man dock aldrig har hittat ett endaste spår av.

I

dag är sju underjordiska anläggningar kända, sex av dem ligger i Ugglebergen. Den sjunde finns under den närbelägna slottet Ksiaz, som nazisterna kallade Fürstenstein.

De sju tunnelsystemen består tillsammans av nio kilometer korridorer och underjordiska rum.

Fyra av dem är nu delvis tillgängliga för allmänheten.

Tre har ännu inte grävts ut eller är vattenfyllda.

Enligt flera historiker var tanken att de sju strukturerna skulle kopplas ihop och tillsammans bilda ett gigantiskt komplex.

F

örutom ”Wunderwaffe”-teorierna finns många myter om dolda skattkammare.

Simon Kudlinski, guiden som visar oss runt i Osowka-komplexet, har vuxit upp med dessa historier om gömt naziguld.

Förra året i september hamnade en av dessa skrönor i världspressens fokus, då två skattjägare hävdade att de hade hittat ett tåg i en gömd tunnel inte långt från Riese. Det började genast spekuleras om att tåget skulle vara fyllt med naziguld.

Och plötsligt var Simon Kudlinski extra upptagen med att visa turister och journalister runt i Osowka-komplexets tunnlar.

Ä

ven den danske våghalsen Lasse Spang Olsen åkte till Polen för att göra ett inslag för Danmarks Radio om ”guldtåget”. Efter att ha besökt platsen sade han sig vara säker på att det fanns ett tåg under marken. Han trodde dock inte att skattjägarna kunde förvänta sig att hitta guld.

Nu har polska forskare avfärdat spekulationerna om att det skulle finnas ett tåg gömt i underjordet. Och flödet av turister börjar avta.

Inne i Osowka kan vi se att att de stora hallarna och tunnlarna lätt skulle kunna rymma både tåg och stridsvagnar

Finns det ett tåg gömt i närheten av Riese? Och är det i så fall lastat med guld – eller med hemliga dokument?

Det är bara två av de obesvarade frågor som följer i spåren av Hitlers monsterbunker.

R

iese är inte bara en av de största underjordiska konstruktioner som nazisterna byggde under andra världskriget. Den är också en av de mest mystiska.

Till och med de sansade och sakliga historikernas teorier väcker många fler frågor än de ger svar.

Utgående från tillgängliga källor är det mest sannolika nog att Riese var tänkt att bli en  kombination av führerhögkvarter och vapenfabrik.

Riese skulle ha varit i det närmaste ointaglig, byggd 30–60 meter under Ugglebergen, med korridorer och rum klädda i armerad betong.

Men utgående från den gamle arkitekten Scmelchers hemliga dokument verkar det som om bunkern inte bara var tänkt att skydda Hitler och vapenproduktionen, resten av det nazistiska ledarskiktet och deras närstående skulle också få plats. Totalt skulle anläggningen kunna inhysa 28 000 personer.

Med 200 000 kvadratmeter totalt, 40 000 av dem djupt under jorden, skulle de inte behöva trängas.

Men hur länge skulle man kunna förse så många människor med mat och vatten, i denna ödemark? Hur skulle de kunna hålla kontakt med omvärlden?

F

örutom de många obesvarade frågorna och de försvunna planritningarna pekar historikern Franz Seidler på det faktum att överlevande toppnazister, med undantag för Siegfried Schmelcher, har varit mycket motvilliga att prata om projektet.

Hitlers adjutant Nicolaus von Below, som otvivelaktigt kände till varenda detalj om Riese, skrev till exempel i sin självbiografi att byggandet av komplexet inleddes hösten 1944, men att arbetet snabbt upphörde och att bara grunden hann anläggas.

Detta är uppenbarligen en ren lögn, som direkt motsägs av de hemliga rapporterna från Siegfried Schmelcher och av Albert Speers yttranden om de enorma summor pengar som hade lagts ned på projektet.

Med våra egna ögon kan vi se att koncentrationslägerfångarna nådde mycket längre än bara till grunden.

Ä

ven om stora delar av anläggningen är oavslutade och den på många ställen har kollapsat, så det är både skrämmande och imponerande hur mycket nazisterna lyckades bygga under de sista åren av kriget, trots att de var pressade på alla fronter.

Förklaringen till att de lyckades är kanske mest skrämmande av allt: De använde slavar.

I januari 1945 vad det 23 minusgrader i området då arkitekten Leo Müller för sista gången inspekterade bygget. Koncentrationslägerfångar, klädda i bara sina tunna randiga fånguniformer, arbetade vid den här tiden i treskift. Arbetet stod aldrig stilla.

–   De fördes hit med ett enda syfte: de skulle arbeta ihjäl sig, säger högtalaren inne i Rzeczka-bunkern.

Vad dog de för?

Frågan förblir obesvarad, eftersom nazisterna ville dölja något här i bergen.

Det är slutsatsen av Franz Seidlers bok: Vi vet ännu inte hela historien om Riese.