I ett desperat försök att få vår chef Liisa att komma ihåg våra namn har vi redan börjat jobba. Klockan 06:30 stod det här lilla hallonet med ett stycke morgonpigg fotograf utanför min port. Nu åker vi västerut för dagens intervju. Samtalet till dagens hjälte var gårdagens roligaste arbetsuppgift. Hjälten kunde inte tro sina öron och var tvungen att sätta sig ner under samtalet. Det här blir en rolig dag!

Nu ska jag spela norrländsk rock för Lina så hon inte somnar vid ratten.

En vanlig ovanlig middag i Svenska Hjältar-världen:

Juryn har samlats och vi sitter tillsammans hela gänget och käkar mackor. Man behöver mycket energi innan det är dags för våra galet intensiva möten.

Macka, kaffe och morotskaka. Och småprat om ditt och datt.

Det är då det händer.

Josef Fares, som sitter bredvid mig och fram till dess har ägnat sig åt att noga lukta på innehållet i sin macka och fnittra (ja, han fnittrar faktiskt) åt Helenas målande beskrivning av en olycka hon bevittnade, blir plötsligt helt tyst.

Och så vänder han sig emot mig och säger:

– Kolla! Vad tror du? Vad säger du?

I skenet från eftermiddagssolen som faller in från fönsterväggen lyfter Fares sin högra arm och låter musklerna spela.

– Har du sett? Va?

Jag vet inte vad jag ska säga.

– Eeeh, lyckas jag få ur mig.

– Kolla här då, säger Josef och tittar ner på sina bröst som plötsligt hoppar och skälver bakom den gröna t-shirten med Bruce Lee.

– Eeeh, säger jag och vet inte om jag ska följa min spontana reaktion att vilja ta honom på brösten, eller den mer hyfsade att säga ”wow” eller att fort ta upp en allmän diskussion om statsbudgeten, hans senaste film eller det vackra vädret.

– Oj, lyckas jag klämma ur mig till sist. Otroligt begåvat och uppmuntrande.

– Visst är det schysst, envisas Josef medan brösten hoppar som pannkakor på het plåt.

– Vi kanske ska ha dig som prisutdelare med bar överkropp på galan? säger jag.

Äntligen någonting spontant. Inte helt rätt kanske. Men spontant. Vad vill han?

– Jag ville bara att du skulle se, säger Josef.

I just det ögonblicket bryts vår magiska kontakt av de andra jury- och redaktionsmedlemmarna som med verbalt våld tränger sig in i vår brösthoppar-värld.

– Vem är det du har på t-shirten? säger Jan Eliasson.

– Är det Che Guevara?

Ridå.

Ett brev ska skickas. Och det är inte vilket brev som helst. När Frida läser högt ur texten sliter Liisa sitt hår i ångest – ”ni får inte föreslå några ändringar nu, allt är redan clearat med Janarna” (Helin och Scherman), säger hon med förtvivlad stämma.

Dokumentet, som är så viktigt att det med vördnad försiktigt hålls i kanterna, ska strax skickas med snällpost och är av gigantisk betydelse för galan 13 december. Men vad är det för jäkla brev då, tänker den nyfikne läsaren? Det skulle jag bra gärna vilja berätta men det får jag inte av Liisa, då får jag nämligen sparken, hälsar hon.

Okej, det var kanske inte riktigt så hon sa men jag får garanterat en rejäl utskällning och det tål inte min sköra person så här på måndagseftermiddagen.

En sak kan jag dock lova: Får vi som vi vill så står vi inför den grymmaste galan hittills, så ha tålamod kära hjälte-vänner!

I dagens Aftonbladet berättar vi om Kevin,15, som räddade sin lillasyster Selma från en galen hund.

– Jag var rädd. Hunden siktade in sig på min systers ben. Hade han lyckats få tag i henne så hade hon kunnat vara död i dag, säger Kevin.

Vid tio-tiden i morse rapporterade TT att kvinnan som ägde den numera avlivade hunden, dömdes till 30 dagsböter för brott mot tillsyn av hundar.

Så kan det gå.

”Vad heter du nu igen”, säger Chef-Liisa och viftar nonchalant åt mitt håll. Tillsammans med kollegorna skrattar jag åt ”missödet” med spelat obesvär. Men inombords går jag sönder en smula. Gråter lite i en fejkad hostning och fortsätter arbeta.

I morgon kommer jag en timme senare, bara så att du vet det Liisa!

I dag vi fått finbesök på redaktionen. I Aftonbladets representationsvåning träffas just nu juryn för sitt första överläggande. Själv kallades jag in i det slutna sammanträdesrummet för några minuter sedan och kan vittna om att stämningen är fokuserad, men uppsluppen. På bordet mitt i rummet trängdes kaffekopparna och morotskakorna med jurytexterna (förlängda versioner av det ni läst i tidningen). Hjältedåd i kamp mot varandra, Sveriges samlade mod – på ett konferensbord. Häftigt.  

Men kändisar i all ära. I dag har vi även besök av hjälteredaktionens egna legender Ebba och Kai. I mer än 40 år har de båda rest land och rike runt i Aftonbladets tjänst i jakt på scoop. 660 000 mil eller 160 varv runt jorden, närmare bestämt. Åtminstone om man får tro tripmätarna på Kais 23 bilar genom åren.

Kolla bara hur imponerad ”Ingo” blev när han träffade ”Kajan” 1959. Inte var dag man står öga mot öga med en legendar liksom..

Vem är mannen till vänster? (och till höger för den delen) För er som inte kan lista ut det direkt så finns det en låång artikel om karl’n i dagens Aftonbladet. Och ni som inte orkar ta er ner till affären: skicka ett mejl till lina.bostrom-einarsson@aftonbladet.se och fråga varför hon inte kan ta skarpa bilder!?

Nej då, skämt åsido, det här är vad fotograferna kallar ”konstnärlig frihet” (tror jag i alla fall..). Och för att se mer av den vara tycker jag faktiskt att ni ska masa er ner till butiken och köpa dagens blaska. Bortsett från en spännande artikel erbjuder den nämligen ett gäng riktigt fina bilder på vår ”mystery man”.

Trevlig helg på er kära blogg-läsare. Mer bus på måndag.

”I dag är det jag som är chef”, utbrister Webb-Frida med ett diaboliskt leende som får hennes nya tandställning att skina i morgonsolen. Och tyvärr är det just så, Chef-Liisa har lämnat skeppet för dagen och av någon outgrundlig anledning har hon överlämnat taktpinnen till Frida. Webb-Frida – emigrerad norrlänning och före detta kulturchef på en mindre lokaltidning i Stockholm.

Det låter kanske inte så farligt, kanske rent av rimligt enligt vissa. Mm, det kan man tro. Men för att illustrera hennes maktfullkomlighet kanske jag ska berätta om hennes, för dagen, nyinstiftade morgonrutin: nämligen att nynna gamla SVT-vinjetter från 1970-talet och tvinga oss undersåtar att gissa vilka de är.

Och detta har hon gjort sedan klockan tio. Hjälp..

I övrigt befinner sig Svante och Lina i Uppsala och åker buss. Varför? Det får ni i vanlig ordning veta inom en snar framtid. Jag kan dock avslöja att det inte beror på att Linas lilla hallonbil har pajat, utan att vissa Uppsala-busschaufförers hjärtan pumpar osedvanligt hårt för samhällets mest utsatta. Mysigt.

Idag berättar vi om de nominerade undersköterskorna Elisabet Swills och Elisabeth Marklund som vi träffade under vår Norrlandsturné för två veckor sedan.

Ljuset var perfekt när vi kom fram till Piteå. Höstsolen lyste på de gula björklöven och Lina blev så lyrisk inför fotograferingen att hon nästan gick ner i spagat. För att inte missa det magiska ljuset fick jag ringa Elisabet och Elisabeth och tidigarelägga vår träff. Vad vi inte visste var att de båda var mitt uppe i middagen och lämnade tallrikar med pastasallad för att bli förevigade på bild.

Vi tackar för deras hängivenhet eftersom bilderna blev precis så bra som Lina hade hoppats på. Vad tycker ni?

FOTO: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Då och då är det viktigt att ta en paus i arbetet, reflektera över nästa steg i hjältesökandet och samla styrka.
Detta görs bäst under ätandet av glass av bästa sort. Chef-Lisa, som stod för kalaset, gömmer sig på bilden bakom web-Frida.