Och där sitter Lina och luktar… på sin kamera. Och hon är sååååå lycklig.

Fotograferna på den här tidningen har under flera månader trängtat och längtat. Inte efter något härligt och varmt som… tja, till exempel Tomten. Det är helt andra saker som gäller.

– Åååå, nu är den här! tindrar Lina och kånkar en JÄTTELÅDA ner för trapporna på redaktionen.

Nu sitter hon på andra sidan bordet som värsta Ferdinand och luktar på…. sin kamera. Och vi andra får avundsjukt bara titta på när det klappas och stuvas.

– Det här är det bästa jag vet, säger Lina.

– Lukten av ny plast. Det är underbart…

Vi har vissa rutiner här på redaktionen. Och i kombination med att vi känner våra jurymedlemmar rätt bra, så brukar vi bli dom när vi jobbar. Typ såhär:

Reporter har skrivit viktig text. Massor av dramatik om härliga insatser. Men det räcker inte. 

– Du måste vara mer Einhorn, säger jag.

Reportern får skriva mer. Massor av fakta och tråkiga detaljer. Jätteviktigt när juryn sammanträder. Juryn är petnoga med alla detaljer.

Slutsats: Einhorns lupp går före reporterns konstnärliga frihet.

…. i tidig morgonstund, Linda och Carina!!!

Hälsar Chefen

En vanlig ovanlig middag i Svenska Hjältar-världen:

Juryn har samlats och vi sitter tillsammans hela gänget och käkar mackor. Man behöver mycket energi innan det är dags för våra galet intensiva möten.

Macka, kaffe och morotskaka. Och småprat om ditt och datt.

Det är då det händer.

Josef Fares, som sitter bredvid mig och fram till dess har ägnat sig åt att noga lukta på innehållet i sin macka och fnittra (ja, han fnittrar faktiskt) åt Helenas målande beskrivning av en olycka hon bevittnade, blir plötsligt helt tyst.

Och så vänder han sig emot mig och säger:

– Kolla! Vad tror du? Vad säger du?

I skenet från eftermiddagssolen som faller in från fönsterväggen lyfter Fares sin högra arm och låter musklerna spela.

– Har du sett? Va?

Jag vet inte vad jag ska säga.

– Eeeh, lyckas jag få ur mig.

– Kolla här då, säger Josef och tittar ner på sina bröst som plötsligt hoppar och skälver bakom den gröna t-shirten med Bruce Lee.

– Eeeh, säger jag och vet inte om jag ska följa min spontana reaktion att vilja ta honom på brösten, eller den mer hyfsade att säga ”wow” eller att fort ta upp en allmän diskussion om statsbudgeten, hans senaste film eller det vackra vädret.

– Oj, lyckas jag klämma ur mig till sist. Otroligt begåvat och uppmuntrande.

– Visst är det schysst, envisas Josef medan brösten hoppar som pannkakor på het plåt.

– Vi kanske ska ha dig som prisutdelare med bar överkropp på galan? säger jag.

Äntligen någonting spontant. Inte helt rätt kanske. Men spontant. Vad vill han?

– Jag ville bara att du skulle se, säger Josef.

I just det ögonblicket bryts vår magiska kontakt av de andra jury- och redaktionsmedlemmarna som med verbalt våld tränger sig in i vår brösthoppar-värld.

– Vem är det du har på t-shirten? säger Jan Eliasson.

– Är det Che Guevara?

Ridå.

… galan och allt känns galet tomt.

Hjältarna har åkt hem.

Cirkus är tömt.

Redaktionen jobbar sista dagen.

Vi vill bara tacka alla som följt oss under hösten. Och även om vi nu går på jullov, så finns det en fortsättning.

Hjältarna tar aldrig slut. Och vi vill att ni ska fortsätta nominera. Det finns massor av hjältar runt omkring oss.

Det gäller bara att se dem.

Tack och massor av kramar.

//Liisa

Tre dagar kvar till galan och vi är stissiga allihopa. För att få lite lugn och ro på jobbet skickade jag hem Björn och Mattias efter lunch.

Jonas och jag satt kvar LÄÄÄÄNGE och pusslade med alla ord och bilder och rubriker och annonser som ska in i tidningen i helgen. Och så kom vår übersturmbahnführer Jan Helin in och ville småsnacka lite.

– Det känns… lite kallt. Vad är det? sa Jan bekymrat och tittade på måndagens hjältesida där han själv skrivit en text.

– Ja. Det blir så när vi inte har några bilder, påpekade Jonas som börjar bli lite trött på att uträtta hjältedåd med vårt material. Det är ju han som gör att allt ser snyggt och läsaptitligt ut.

– Har vi inga bilder? sa Jan och rufsade sig i kalufsen. Han gör så när han blir riktigt bekymrad.

– Vi har bara bilder på gubbar, sa jag.

Det är vid sådana tillfällen Jonas kastar de varnande blickarna. Och jag inte fattar någonting.

– Vi har ju bara bilder på Mark, Scherman och dig. Tråkigt, säger jag.

– Ja, det förstås, säger Helin och rufsar i kalufsen.

Jonas är tyst. Helin är tyst. Aha, det är jag som ska prata. Check.

– Vi lägger en blå platta bakom alltihopa. En varm blå platta där ni kan ligga och mysa, säger jag och känner hur jag bara vill får det här problemet ur världen. Inget strul. Inte nu. Inte med Helin och ta nya bilder och köpa nya kläder och fixa ny frisyr och smink och photoshop och… näe. Jag vill inte…

Alla är tysta.

– Kanon, säger Helin och slutar rufsa.

– Kanon, säger Jonas och börjar skissa.

Och så gör chefredaktören några konstiga segergester som nog mer var menade till Jonas, och glider iväg, Jonas hummar nöjt vid datorn och jag återgår till att fundera på hur vi ska lösa intervjun med finansministern på röda mattan.

Lite blått kanske…

Det är tyst på redaktionen. Mattias och Björn är ute och letar leenden – i djurvärlden. Jag vet inte riktigt hur detta kommer att sluta, men vi hoppas på fina grin. Och Björn är oerhört lättad över att slippa baxa in kalven i bagageutrymmet.

Och jag slipper samtal från djurrättsorganisationer…

Ebba och Kai är nere i Göteborg för att intervjua Afshin, en av våra fina hjältar. Sedan ska de försöka få 031-orna att fnissa åt sina egna historier. I leende-syfte alltså. Kan la bli riktigt gôtt…

Så det är tyst här på redaktionen. Jag drunknar i mejl och samtal om saker som måste fixas inför galan på måndag…

… så jag smiter. Och går och köper en glass läääängst bort i gallerian under redaktionen.

Hurra! Äntligen är våra sex hjältar officiella och vi kan visa upp dem för hela världen – eller hela Sverige i alla fall.

Juryn har pustat och stånkat, diskuterat och druckit kopiösa mängder kaffe på sina möten. Christer Fuglesang har tvingats kliva upp mitt i natten från sin bas i USA för att via telefon tala för sina favoriter. Och hur många gånger som helst har vi hört meningen ”Nääee, det här går inte. ALLA är ju fantastiska.”

Nu är det hårt arbete som gäller. Drygt en vecka kvar till galan och det är fullt upp med resor, hotell, artister, kameravinklar och intervjuer. Vi är först här på morgnarna och sist ut på kvällarna…

Och när reportern Mattias skickar ut massmejl för att få ihop en katt, en hund och en kalv till ett specialinslag och fotografen Björn oroar sig för hur de ska få plats i hans bil, blir det bara för mycket.

Ibland är det ett hjältedåd att vara chef över det här galna gänget.