Vilken sport du än tittar på, var som helst i världen, vill jag påstå – kanske naivt och i brist på erfarenhet – att få arenor kan mäta sig med ett kompakt och kokande Hovet.

När Djurgårdsfansen visar sig från sin högljudda sida.

Det kan inte vara många ställen som kan piska fram en lika het kväll som den här.
Läktarstämningen i matchen mellan Djurgården och Växjö låg på en frekvens som saknar motstycke. Ett magiskt sorlet låg som en tunn hinna över isen för att sedan stegras och kulminera när pucken släpptes för Djurgårdens comeback i SHL.

Det fullständigt öronbedövande ljudet vid ett kontroversiellt domslut kan knappast vara hälsosamt för örat.

Vilka som påverkades?

Tja, Djurgården förstås.

En match som spelas på den här decibelnivån blir sällan tråkig och händelselös, men det är lätt för det laget som har publiken i ryggen att bli övertända och dribbla sig in i ett tjockt moln av adrenalin.

Jag tycker att Djurgården behärskade känslorna.

De kom ut stenhårt inledningsvis och faktiskt i det närmaste spelade ut Växjö. Sedan storknade laget och Växjö ägde hela mittperioden totalt, skapade en uppsjö vassa målchanser och matade Mikael Tellqvist med skott. Men Djurgårdens målvaktsveteran var isens bäste på lördagskvällen.

Djurgården slet, krigade och stångades.

Och det räckte till två poäng.

Växjö är ett lag med enormt mycket kvalitet, visade det stundtals, men i slutändan var det Djurgården som jobbade hårdast och således tog bonuspoängen i straffläggningen.

Den här kvällen kommer jag komma ihåg länge, inte tack vare spelet på isen, utan rent publikt.

– Det är helt sjukt, man blir slutar aldrig att förvånas. Vi har världens bästa publik, sade Marcus Sörensen efter matchen.

Och ja, det har ni – i era bästa stunder.