”Gnagarnas julafton” kallas den dagen på året när AIK mobiliserar publik under en av sina hemmamatcher.
Tanken var att den skulle spelas i Globen, likt i fjol, när 7 231 åskådare var på plats i matchen mot Karlskoga.
Visst, en suverän publiksiffra för en hockeyallsvensk match, men ni som varit i Globen vet att 7 231 personer inte skapar den där öronbedövande stämningen i den arenan.

Därför tog AIK ett tankevarv till och bestämde att slopa Globen i matchen mot Leksand och i stället fylla Hovet till sista stolsrad.

Ett klokt beslut.

Jag har följt AIK på nära håll de senaste åren och har sett, löst räknat, ett 50-tal matcher på Hovet, och i dag fick laget äntligen ett värdigt stöd sett till klubbens publikunderlag, även om stämningen från den fullsatta arenan höll en ojämn nivå; Stundom öronbedövande, stundom ganska lojt och tyst.

Matchen då?

Det var egentligen klasskillnad och spel mot ett mål i två perioder.
AIK skapade en hel drös heta målchanser, men Leksandsmålvakten Frans Touhimaa var sanslöst bra och gjorde en rad räddningar som höll världsklass. 17–9 i skott till AIK efter den första perioden, 16–2 i den andra, och jag satt ett tag och funderade om Leksandsspelarna hade varit på juldagsgroggen. Visserligen hade laget många på frånvarolistan, men mer intresserade än så här borde de ha varit.
Därför var det ett mysterium att det stod 2–2 på tavlan en bit in i den tredje perioden.
AIK sköt 49 skott och fick till sist utdelning när Michael Lindqvists 3–2-mål blev matchavgörande.