Löst räknat har jag sett Djurgården spela hockey ett hundratal gånger de senaste åren, men frågan är om jag sett en sämre period än den andra perioden mot Karlskrona i kväll?

0–4 i baken.
Utspelade.
Asfalterade.

Tränaren Robert Ohlsson har pratat om ett spel som bygger på mycket skridskoåkning (hört den förut?), ett stort puckinnehav och mycket passion, men har Djurgården verkligen spelarna för det?

Djurgården får förvisso godkänt betyg för Leksandsmatchen i SHL-premiären, men två hemmamatcher senare har det byggts upp ett stort jäkla frågetecken kring årets upplaga av laget. De lyckas över huvud taget inte ens spela sig genom mittzonen, de har ett uselt passningsspel, problem i uppspelsfasen och den där passionen…?

Djurgårdens målchanser i matchen gick att räkna på en hand.
Visst, laget skapade några feta lägen under ett byte i första perioden, men det berodde inte på lagets skicklighet utan att Karlskronaspelarna hade varit inne länge och var så tröttkörda att tränaren Pelle Hånberg tvingades ta en time out.

När tongivande spelare som Patrick Thoresen, Marcus Sörensen och till viss del dribblern Robin Alvarez har försvunnit har inte ersättarna hittills visat att de har samma spets. Visst, Djurgården har skador på Patrik Lundh, Juuso Ikonen och Alexander Fällström, en trio som förstås kommer addera en portion spets när de är tillbaka, men det är ändå oroväckande att tänkta stjärnor som Jeff Tambellini, Calle Ridderwall och Matt Anderson kan skapa så lite.
Mot Karlskrona.
På hemmaplan.
Redan i den tredje omgången.

”Har inte sett oss så lata sedan 1–7 mot Björklöven på 80-talet”, var det en läsare som skrev i liverapporten. Och jag säger inte emot, även om jag inte var med på den tiden, men känslan är att alla Djurgårdsfans kan börja stålsätta sig – det här kan bli en jobbig säsong.

Just nu känns Djurgården som ett givet strykgäng.