Ett back-to-back-möte.
Ett, för en gångs skull, formstarkt Djurgården mot säsongens skrällgäng Karlskrona.
Söndag, en gammal klassisk hockeydag.
Och så hoppades jag på liv på läktaren.

Men jag får nog ta ett tankevarv till innan jag kliver in på Hovet en söndagseftermiddag nästa gång.

Det här var bland det tråkigaste jag har sett i två perioder.

Djurgården föll in i gamla synder, gamla mönster. Karlskrona backade hem, ställde upp en mur i mittzonen, och så fortsatte bara matchen utan att egentligen hände på isen.

Och läktarstämningen? Glest, knäpptyst.

Hockey är en märklig sport, ibland. Så sent som i fredags möttes de här lagen i Blekinge och då handlade det om en offensiv farthockey och det gjordes hela tio (!) mål. Framför allt Djurgården övertygade i 7–3-segern. Det tidigare bortasvaga laget hade ett stort puckövertag, fick långa anfall och var dessutom effektiva i spel fem mot fyra.
Men två dagar senare var allt det som bortblåst.
I den första perioden visade Djurgården i stället upp ett powerplay-spel som måste hamna i någon kategori över säsongens sämsta.

Och samtidigt som pessimismen frodades på läktaren fortsatte sömnpillret till hockeymatch utan att något egentligen hände.
Den totala skottstatistiken efter två perioder är ett tydligt bevis: 8–11. Det måste vara någon slags bottenrekord.

Men vad hände sen?

Karlskrona hade gjort en prickfri försvarsinsats i två perioder, spelat med tålamod, disciplin och offervilja – men i slutskedet rasade allt det.
Blekingelaget tappade både tålamodet, disciplinen och matchen.
Efter några tveksamma ageranden fick Karlskrona spendera slutskedet av matchen i utvisningsbåset och då krävs det bara en glödhet Mikael Ahlén och en hårdskjutande Linus Hultström för att vända en sådan här match.

Djurgården vann med 2–1, men det var egentligen inget av lagen som förtjänade segern.

Den här matchen kommer jag snabbt att glömma.