Nu kommer jag framstå som en bakåtsträvare.
Även om jag inser att tider förändras, oftast till det bättre – och jag gillar många av förändringarna i SHL – kan jag inte undvika att bli nostalgisk när jag navigerar in på text-tv sidan 360 (bakåtsträvare?) och läser hockeyallsvenskans tabell just nu:

9. Björklöven
10. AIK
11. Modo
12. Västerås

Fyra klassiska och anrika klubbar som är placerade i botten i Sveriges näst högsta serie, men som så sent som 1998-99 spelade samtidigt i elitserien, som den hette då, på den tiden när hockey var äkta och på riktigt.
Björklöven, bildat 1970 (men kallades Björklöven redan när laget hette IFK Umeå på 50-talet), AIK, 1921, Modo, 1921, Västerås, 1939, har i dagens penningstinna SHL ersatts av klubbar som Växjö, Karlskrona och Örebro.
Bildade 1997, 2001 och 1990.

Men vänta nu, tänker vän av ordning. Ska kvalifikationen till SHL grundas i klubbarnas historik? Nej, absolut inte, men jag vill bara påminna om hur olik säsongen 2016-17 är jämfört med den där upplagan 1998-99.

Pengar och kapital behövs för att leva ett drägligt liv.
Pengar och kapital behövs för att styra svensk elithockey.
Men pengar och kapital kan också styra över förnuftet.
Nu har det styrt SHL åt ett håll där det är extremt svårt för Björklöven, Västerås, AIK och Modo att ta steget tillbaka till finrummet. Och i närmast omöjligt för andra, mindre klubbar från små orter att göra det.

Visst, att komma över Pär Djoos gamla Bauer supreme-skridskor från finalserien mot Modo 1999 kan anses vara ett arkeologiskt fynd, men det var ändå mycket som var bättre på den tiden.
Inga krav på ett visst antal miljoner i eget kapital, inget krav på toppmoderna arenor, inga snurriga serieupplägg, fallskärmar eller svindyra matchbiljetter.
Säsongen 1998-99 trängdes skinnjackor i Kempehallen och skapade en tät ljudkuliss, om än domarfientlig just där, för en överkomlig peng.
Då utgick spelschemat efter torsdagar och lördagar. En hel del matcher var lagda på söndagar, även tisdagar ibland, men det förekom aldrig att en omgång spelades på en gråtrist måndag.
Man visste vad som gällde.
Torsdag – hockeykväll.

Säsongen 1998-99 kunde också en match sluta 3–3.
Oavgjort, punkt – inga krusiduller.
Bara ett vanligt, hederligt och, framför allt, rättvist resultat. Delad poäng.
Nu ska det i stället spelas förlängning i tre mot tre (!) och sedan straffar för att TVINGA fram en vinnare i matchen.

Säsongen 1998-99 fanns det också spelare med klubbhjärtan i betydligt högre utsträckning än det finns nu. Då förknippades spelare med klubbar, klubbar med spelare.
Ove Molin spelade i Brynäs, så var det bara.
Om vi jämför poängligan 1998-99 med poängligan förra året får vi ett tydligt bevis:

1998-99:
Jan Larsson, Brynäs, 16 säsonger i klubben
Anders ”Masken” Carlsson, Leksand, 6 säsonger
Tom Bissett, Brynäs, 6 säsonger
Ove Molin, Brynäs, 18 säsonger
Stefan ”Myran” Gustavson, AIK, 8 säsonger
Marcus Thuresson, Malmö, 6 säsonger
Pär Djoos, Brynäs, 11 säsonger
Patrik Carnbäck, Frölunda, 13 säsonger
Jens Nielsen, Leksand, 15 säsonger
Fredrik Öberg, Västerås, 3 säsonger

2015-16:
Ryan Lasch, Frölunda, 1 säsong i klubben
Patrick Thoresen, Djurgården, 3 säsonger
Patrik Zackrisson, Skellefteå, 2 säsonger
Milan Gulas, Färjestad, 4 säsonger
Richard Gynge, Växjö, 1 säsong
Andreas Johnson, Frölunda, 4 säsonger
Andrew Gordon, Linköping, 2 säsonger
John Norman, Skellefteå, 3 säsonger
Garrett Roe, Linköping, 2 säsonger
Matt Anderson, Djurgården, 2 säsonger

Ni ser – ett tydligt mönster.
Bara 40 procent av förra säsongens poängliga spelar kvar i sina klubbar och då har jag dessutom räknat de 14 inledande omgångarna den här säsongen som en hel säsong.
Jag inser förstås att konkurrensen från Ryssland och KHL är betydligt större nu, det har jag förståelse för, men inte ens talangerna väljer att stanna i svensk hockey nu för tiden.
De sticker till Nordamerika i hopp om en genväg mot de stora pengarna i NHL.
Nu spelar förvisso 69 svenskar i NHL, i jämförelse med de 48 svenskarna 1998-99, och det är förstås ett bevis på att talangutvecklingen i svensk hockey gått åt helt rätt håll.
Men betydligt fler fastnar i farmarligan också, i stället för att vänta några år i klubben i deras hjärtan hemma i Sverige. Säsongen 1998-99 spelade 17 svenskar AHL-hockey. Nu är den siffran upp i 50 stycken.
Det finns också dubbelt så många talanger som spelar i de amerikanska och kanadensiska juniorligorna nu jämfört med för 17 år sedan.

Nåja.

Bara en liten påminnelse hur det var förr.