Hockeysäsongen är inne i slutspurten.
Redan nu byggs trupperna för nästa säsong och här är några ”doldisar” som skulle passa utmärkt i svensk hockey:

Derek Joslin, 30, b, ECH München
Kommentar: Den inbitne NHL-fanatikern minns säkert backen från tiden i San José Sharks eller Carolina Hurricanes. Där hann kanadensaren göra 115 matcher, men aldrig bli helt ordinarie.
Efter tre säsonger i Tyskland, den senaste i EHC München, är Joslin kontraktslös efter säsongen och kan vara en tänkbar offensivt stabil back i SHL.

Brooks Macek, 24, f, ECH München
Kommentar: Ännu en kanadensare från EHC München som just nu spelar semifinal i tyska slutspelet och i skrivandets stund toppar hela slutspelets poängliga med sju assist på fyra matcher.
Macek har också ett tyskt medborgarskap och har faktiskt spelat VM för nationen. Den skridskoskicklige spelaren har producerat starkt under de fyra åren i tyska ligan men efter säsongen går kontraktet ut och han skulle förmodligen kunna platsa i många SHL-klubbar med sin skicklighet i framför allt powerplay.

Jesse Virtanen, 25. b, kontraktslös
Kommentar: Klubbar skriker efter offensivt lagda backar och Jesse Virtanen är precis en sådan. Efter fem säsonger som ordinarie i Lukko gjorde han sin hittills starkaste säsong. 39 poäng som back är imponerande siffror och han krönte även säsongen med landslagsspel.
Lukko tog sig aldrig till slutspel och Virtanen är just nu kontraktslös och, får vi anta, ett hett villebråd i Europa. KHL känns kanske mest troligt.

Tobias Lindström, 28, f, Vålerengen
Kommentar: De senaste fyra åren har Lindström spelat i Norge och bokstavligen öst in poäng. Totalt 163 poäng på fyra säsonger och aldrig har produktionen varit högre än nu: 58 poäng (29+29) på 45 matcher.
Lindström fick sin hockeyskolning i Djurgården, men fick aldrig fått chansen i klubbens a-lag. Utöver en halv säsong i Karlskoga, samt två i Sundsvall, har forwarden tillbringat resten av sin karriär i norska ligan. Har förvisso kontrakt med Vålerengen nästa säsong, men det borde inte vara några större bekymmer att kunna köpa loss honom. Hockeyallsvensk stjärna? Eller kanske rent av SHL?

Dominik Kubalik, 21, f, HC Plzen
Kommentar. Ansågs vara en stor talang i tonåren och valde tidigt att spela kanadensisk juniorhockey. Men det gick inte som tjecken hade tänkt sig och efter att han återvände hem följde några trubbiga säsonger med petningar och utlåningar. Nu har han dock hittat sitt spel, i HC Plzen. Kubalik har fått ett stort genombrott och blev tvåa i den tjeckiska ligans poängliga. Kontraktet går ut efter säsongen. En skarpskytt för SHL?

Kenny Agostino, 24, f, Chicago Wolves
Kommentar: AHL till SHL har varit ett naturligt, och vanligt, steg de senaste säsongerna. Det kryllar av nordamerikaner i Sverige som kommer direkt från NHL:s farmarliga, men frågan är om inte Agostina har potential att vara en av de bättre? Efter studier på prestigeuniversitetet Yale har amerikanen spenderat de tre senaste säsongerna i just AHL och öst in poäng: 21 mål och 54 assist på 60 matcher. Ett facit som gör honom överlägset poängbäst i AHL. Efter säsongen är han kontraktslös.

IK Pantern är säsongens sensationslag i hockeyallsvenskan och har chansen att bli tabelltrea när grundserien i morgon summeras.

Men nästa säsong tappar laget sin succémålvakt, Tex Williamsson, till grannen Malmö och klubben har den senaste tiden letat efter en ersättare.

Nu kan bloggen avslöja att Pantern hittat den:

Jonatan Bjurö är enligt uppgifter är klar för Skåneklubben.

Den 26-årige målvakten har ett förflutet i Pantern när han under säsongen 2010-11 lånades ut till klubben i nio matcher när han tillhörde Malmö. Efter det har det blivit spel i dels Norge, men även i Västerås där han gjorde succé och värvades till Modo.
Förra säsongen vaktade han buren i 28 SHL-matcher för Örnsköldsvikslaget och den här allsvenska säsongen har det blivit 17 matcher. Han var förstemålvakt fram till att Modo värvade Erik Hanses.

Ni ser…

SAMTLIGA av hockeyallsvenskans klubbar med en anrik historia, och tonvis med meriter, är alla bland de fem sämsta i serien just nu.

AIK har sju SM-guld och tolv finaler.
Björklöven har ett SM-guld, tre finaler.
Södertälje har också håvat in sju SM-pokaler och spelat 15 finaler.
Och Modo har två SM-guld, sex finaler.
Västerås har förvisso aldrig spelat en SM-final, men har 35 säsonger bakom sig i högsta serien.
Totalt 36 SM-finaler, 17 SM-guld – och nu är lagen alltså de fem sämsta i näst högsta serien.
Historiken är det enda som fansen i AIK, Modo, Södertälje, Björklöven och Västerås kan leva för i dag.

Om vi tittar på de fem topplagen?

Serieledaren Mora har bara en SM-final (1950), tabelltvåan Karlskoga har aldrig spelat någon final, inte trean Pantern heller. Fyra Timrå har en final (1974) och femman Tingsryd har aldrig heller slagits om något SM-guld.
Summering: 0 guld, 2 finaler.

Det är nya tider nu, minst sagt, och hur tabellen kan se ut som den gör har jag faktiskt ingen förklaring till.
Kanske handlar det om en kravbild, gammal historia att leva upp till, att de anrika klubbarna har försökt att köpa sig till framgång med pengar de inte haft och på så sätt skapat en ond spiral. För gemensamt för klubbarna är att de har, eller har haft, en trasig ekonomi. Samtidigt som de mindre meriterade bottenlagen har haft en långsiktig plan, utan att äventyra ekonomin, som börjar bära frukt nu.
Å andra sidan antar jag att det är roligare för spelare att exempelvis åka till Hovet och spela mot AIK, än att åka till Karlskoga och möta BIK i en nedgången ishall, och på så sätt möter de klassiska lagen motståndare med högre motivation.

Vi kan leta förklaringar överallt, men visst är det anmärkningsvärt att de klassiska klubbarna är bland de fem sämsta i hockeyallsvenskan?

MALMÖ. För bara tre säsonger sedan kvalade Pantern för att ens hålla sig kvar i division 1.
Många av spelarna som var med då är fortfarande kvar i klubben.
Nu är Pantern ett topplag i allsvenskan.
Kvällens seger, 2–0 mot Södertälje, gör att laget återtog tredjeplatsen i tabellen och kommer med all sannolikhet få kvala till SHL.
Pantern har nu vunnit fem av sina sju senaste matcher. De två förlusterna, hedersamma sådana, efter straffar mot Tingsryd och 3–4 mot AIK på Hovet där Pantern egentligen var bättre.

Mycket har förändrats i föreningen på bara några ynka år, men en sak är fortfarande densamma som under division 1-tiden:

Publiken.

Hemmasnittet på bara 626 åskådare gör Pantern överlägset sist i publikligan och det är inte värdigt den här klubben.

Pantern förtjänar så mycket mer.

Ett charmigt kvartersgäng som, mot alla odds, är ett topplag i landets näst högsta serie. De spelar en rolig hockey, vinner matcher, kommer förmodligen att få kvala mot SHL och dessutom är Malmös isstadion en trivsam och komfortabel arena att titta på hockey i.

Öppna ögonen alla hockeyintresserade i Malmö med omnejd.

Malmö isstadion är platsen ”det händer” i vår.

Att Pantern har en möjlig chans att i slutändan nå SHL har jag mycket svårt att tro. Men att de kan krångla sig till en kvalserie i bäst av sju mot Rögle, Leksand eller Örebro är inte på något sätt orimligt.
Så bra är Pantern.
Målvakten Tex Williamsson håller SHL-klass och kommer att spela där nästa säsong. Backspelet är rejält, fysiskt och tryggt. Dessutom har Pantern en sammansvetsad, homogen trupp som saknar motstycke i elithockeyn i dagsläget.

Det är ingen slump att Pantern ligger trea i tabellen. Laget har ett eget spel som baseras mycket på puckinnehav och överbelastning. De har både rutin, talang och – inte minst – stor hunger och revanschlusta i spelare som tidigare i sina karriärer nobbats av större klubbar.

***

Striden kring playoff-strecket tätnar för varje omgång nu.
Ena dagen är Almtuna på rätt sida om strecket, andra dagen är det Modo eller Vita Hästen.
Nu är det plötsligt Oskarshamn – efter seger mot just AIK.
–Det känns som att springa runt i skogen och 13 jävlar jagar och skjuter mot en, kommenterar Oskarshamnstränaren Fredrik Söderström dramat runt strecket.

AIK, jag begriper mig inte på det laget.
Efter en svag höst spelar det generellt sätt bra nu för tiden. De är det spelförande laget i matcherna, tar sig igenom zonerna på ett bra sätt, men dålig effektivitet, svagt målvaktsspel och klena försvarsinsatser några enstaka gånger per match straffar sig hårt.
Riktigt hårt.
Hela tiden.
Och det är det som gör att laget knappt varit över det där playoff-strecket någon gång under hela säsongen.

Har vi någonsin sett en tydligare förvandling?

Visst, ja, det finns säkert en rad exempel att plocka fram, men Patrik Lundh har lyckats gå från iskall till kokande het.

Fram till den 30 december, alltså bara knappt två månader sedan, hade han inte gjort ett enda mål den här säsongen. Hjärnspökena hade börjat bita sig fast inne i Lundhs huvud – men plötsligt kom det.

Djurgårdsforwarden drog i väg längs vänsterkanten och borrade in pucken i bortre krysset i en match mot Frölunda i Globen.

Och sedan har det bara blivit mer, mer och mer.

Poäng, alltså.

På de elva senaste matcherna har Lundh gjort 15 poäng och den formkurvan gör honom bäst i hela ligan just nu.
Ingen annan SHL-spelare har samma poängfacit sett till de senaste elva matcherna.

Vi låter honom själv beskriva förvandlingen:

– Egentligen känns det ungefär likadant som tidigare under säsongen. Det enda är kanske att jag vågar hålla i pucken mer nu. Och det skapar ju förutsättningar både för mig och laget i offensiven, berättar Lundh som just nu, helt plötsligt, spelar den bästa hockeyn i karriären.

– Så här bra har det aldrig gått förut. Åtminstone inte poängmässigt. Men det är små marginaler och tillfälligheter. Det känns jättebra.

Sex lag har klumpat ihop sig runt playoff-strecket under en längre tid nu:

Vita Hästen.
Modo.
Almtuna.
Björklöven.
Oskarshamn.
Och AIK.

Samtliga inom ett avstånd på sju poäng bildar ett getingbo av lag som inte vill något hellre än att spela vidare efter omgång 52 i ett playoff mot SHL.

Klubbarna vinner, klubbarna förlorar – men inget tycks kunna skilja på dem åt i tabellen.

Och jag är säker, det här kommer att bli en jätterysare hela vägen in i mål.

Med 16 omgångar kvar (17 för Oskarshamn och Modo) tror, och hoppas, jag att allt avgörs i den sista omgången.
Då möts AIK–Oskarshamn och även Almtuna–Modo. Ni ser, det kan – även om det är vilt spekulativt – bli rena finalmatcher om vilka lag som hamnar på rätt sida om strecket och får förlänga säsongen samt dra in fler stålar i kassen tack vare mer publikintäkter.

Inget av lagen i getingboet har hittills under säsongen lyckats hitta en formtopp som varar över en längre tid. De vinner en match, förlorar en, vinner två, förlorar två. Och så vidare. Så har det ungefär sett ut för Modo, Almtuna, Vita Hästen, Björklöven, Oskarshamn och AIK hela säsongen.

Men jag tror att Modo, just nu ovanför strecket – dessutom en match mindre spelad – har goda chanser att ligga kvar där. De har hittat en struktur i sitt spel och de unga killarna har blivit mognare i sitt spel. AIK har, på pappret, överlägset bäst lag av alla i getingboet. Men papper är en sak, is en annan. Även om AIK:s spel är bättre än i höstas får inte laget med sig poäng och jag tvivlar på att AIK kommer att få uppleva ännu ett SHL-kval.
Björklöven är på tok för ojämna (tappade 3–0 till 3–4 i dag), Almtuna har inte lyckats bygga ett sammansvetsat lag av mycket individuell skicklighet, och Oskarshamn känns inte tillräckligt starkt.

Vita Hästen, däremot, håller jag som en joker i streckstriden. Höstens turbulens, med uppsägningar och sparkningar, tycks ha fått spelarna att sluta samman som en grupp, och jag tror att Norrköpingslaget finns på rätt sida om strecket när den sista omgången är färdigspelad.

Oavsett hoppas jag på ett drama hela vägen i mål.

I brist på annat.

För det är egentligen den här streckstriden som är den enda dramatiken att följa i hockey-Sverige just nu.

Efter den två timmar korta bilresan var jag tidigt på plats i Gavlerinken. När jag slog mig ner på pressläktaren nåddes jag av tunga Djurgårdsbesked:
Marcus Högström sjuk.
Mikael Tellqvist sjuk.
Daniel Brodin sjuk.
Och en hel drös andra hade smittats av någon slags epidemi som härjar i Djurgårdens omklädningsrum just nu.
Nu kommer inte Djurgården ha en sportkepa, tänkte jag.
Jag hade räknat in en kassaskåpssäker hemmaseger och tänkte förmedla nyheten till anhöriga: SÄTT EN SPIKETTA BRYNÄS, för tusan.
Vad som sedan händer?
Från nedsläpp gick Djurgården ut och började spela en offensiv hockey, dominerade spelet och hade två puckar i stolpen.
När alla hade väntat sig ett annat, bättre Brynäs i den andra perioden kom i stället 0–1 och 0–2.
Sedan genomförde Djurgården en närmast perfekt bortamatch.
Trots den långa frånvarolistan på nyckelspelare var det inget snack – Djurgården nollade inte bara serietrean, utan var också det klart bättre laget.
Det här var säsongens mest oväntade resultat.
Efteråt pratade jag med tränaren Robert Ohlsson, även han krasslig, och han betonade hur spelare som Patrik Lundh och Jeff Tambellini växt och är helt andra hockeyspelare nu än i höstas.
Jag kan bara instämma.
Lundh är plötsligt en pådrivare och Tambellini skapar oreda i anfallszonen i nästan varje byte.
Djurgården har varit utdömt, även i mina ögon, men nu tror jag banne mig att de har en realistisk chans att ta sig förbi Luleå och vidare till slutspel.
Luleå vann förvisso mot Malmö, men blir hela tiden påminda om den usla säsongen de gjort. Det är knappast några muntra tongångar i Norrbotten och ett storsatsande lag, med Minecraft-miljonerna i ryggen, som känner flåset i ryggen är ingen lätt uppgift.
I Djurgården andas det å andra sidan plötsligt optimism efter tre raka segrar och de senaste matcherna har varit en uppenbarelse för mig: laget ÄR bättre än tabelläget.

Jag har tvivlat, men nu kan det bli en streckrysare fram mot slutomgångarna  – trots allt.

Brynäs då?
Som vanligt: briljant på hösten – sämre efter nyår.
– Vi har gamblat lite, sa tränaren ”Bulan”.
Tränaren berättar vidare att klubben valt att träna hårt på sistone, medvetet, och att spelarna är nedtränade.
Om ”Bulan” har rätt verkar det lovande. Det betyder att Brynäs kommer till ett slutspel i bra form, att det är där laget ska vara som bäst.
Om ”Bulans” ord inte stämmer har Gävleklubben uppenbara problem. Då har Brynäs glömt kvar den där farten i anfallsspelet i någon ishall ute i landet.
För just nu är det lojt.
Riktigt lojt.

Växjö har ännu en gång väckts till liv den här tidpunkten.
Och jag kan bara konstatera:
Laget ÄR den hetaste guldkandidaten just nu.

Brynäs hade fyra raka segrar.
Växjö fem raka.
Då hade jag trott, och hoppats, på ett jämnt och välspelat toppmöte.
Välspelat, visst, men jämnt? Nej…
Växjö stängde ner Brynäs totalt och imponerade i spelet över hela isen.
Ännu en gång, enligt tradition, har Växjö vaknat vid årsskiftet och sett över de senaste sex matcherna är inte bara laget formstarkast i SHL, utan i mina ögon den hetaste guldkandidaten just nu.
Laget är en väloljad maskin.
Och ALLT fungerar.

Det är Frölunda som hyllats, leder serien i överlägsen stil, men jag är övertygad om att Växjö just nu skulle besegra göteborgarna i en matchserie i bäst av sju.
Visst, det är enkelt att konstatera det efter sex raka segrar, tycka saker i medvind, men det finns inget lag som visar en sådan jämnhet och hög nivå som Växjö gör just nu.
Fem av de sex segrarna har dessutom kommit på bortais.
Imponerande!

Tittar vi på materialet tränare Sam Hallam förfogar över, och som nu äntligen kuggat i varandra, stärker bara mitt konstaterande att Växjö är den hetaste guldkandidaten:
Joacim Eriksson, keepern, har prickat in storformen efter en tveksam säsongsinledning.
Backsidan, nu kryddad med offensivt skicklige Nick Bailen, känns urstark och har kunnande både framåt och bakåt. I dag gjorde dessutom Calle Rosén en toppinsats, svarade för två mål och visar att laget har en fin bredd på backuppsättningen.

Och framåt…

Behövs det ens nämnas?

Dennis Everberg, Ville Leino, Robert Rosén, Tuomas Kiiskinen och Olli Palola. Och nu har även Emil Pettersson förstärkt forwardsuppsättningen och visat sig vara en nyckelspelare.

Jag ser många matchvinnare här.

Mot Brynäs vann Växjö skotten i alla tre perioder och det var egentligen aldrig något snack om saken. Två av målen kom även i powerplay, en sak som stärker mitt konstaterande ännu mer. Växjö har nu pangat in sex powerplay-mål på de tre senaste matcherna och jag ser inte längre några svagheter i det här Växjö-laget.

Den hetaste guldkandidaten, som sagt…

Över 10 000 åskådare mot Växjö i Globen på annandag jul.
Över 13 000 såg mot Frölunda i samma arena fyra dagar senare.

Men INGET slår 8 094 på Hovet.

Jag har egentligen inga belägg, och jag har förstås inte heller varit på alla hockeyarenor som existerar, men jag kan inte tänka mig något ställe som kan matcha trycket på ett fullsatt Hovet.
Den kompakta utformningen på arenan, de öronbedövande buropen, vrålen, ramsorna, halsdukshaven – bäst i hockeyvärlden.
Linköpingsfansen vrålade ”heeela Sverige skrattar” när Djurgårdsfansen sjöng en av sina ramsor, hemmaklacken svarade med att beordra alla sittplats att ställa sig upp. Sedan sjöng hela Hovet så att den lilla klicken Linköpingssupportrar helst ville krypa in bakom stolsraden och gömma sig. DET var ett svar på tal som vi sällan ser.

Vad fansen fick tillbaka?

Inte så mycket som de förtjänade.

Även om Djurgården dominerade spelet i den andra perioden var det här ingen match som gav valuta för entrépengen. 
Hemmafansen förtjänade så mycket mer än en kollaps i tredje perioden och 0–4 i baken.
 Ett fullsatt Hovet borde ha inneburit en energinivå höjd till tusen för hemmaspelarna, men i stället uppträdde de ovårdat och ineffektivt.

Efter två mållösa perioder kändes det som att det första målet skulle bli viktigt, kanske avgörande. Så blev det. Och det var Linköping som gjorde det bara tolv sekunder in i tredje perioden. Samtidigt piskade hemmafansen upp stämningen ett snäpp till, i hopp om att spelarna skulle skaka av sig det baklängesmålet, och få tillbaka energin.

Reaktionen?

Ängsligt och tempofattigt på isen.

I det läget går det att kräva att Djurgården skulle köra ”full fart framåt” och hålla ”tätt bakåt”, men i stället åkte laget och jagade och jagade – utan att åstadkomma någonting.
Då behövde Linköping bara spela kontrollerat, och vara måleffektivt, för att vinna med stora siffror – som förvisso var i överkant – och ta poängen som Djurgården egentligen behövde som mest.

Men Djurgården sladdar fortfarande i tabellen, fast i botten.

På läktaren är klubben däremot överlägset.

I dagarna landar Andreas Engqvist, 29, i Sverige och flyttar hem efter två år i NHL och fem år i KHL.

Redo att skriva på för Djurgården snart?

Nej – inte ännu.

Engqvist har fem säsonger bakom sig i Djurgården och har själv uttryckt en önskan om att återvända till huvudstadsklubben.
Nu har parterna också varit i kontakt med varandra – men inte närmat sig något konkret.
– Han är inte frisk från sin skada (hjärnskakning) i dagsläget och vi har inte pratat i detalj, säger Joakim Eriksson, Djurgårdens strategiske sportchef.
– Vi hade kontakt innan jul och skulle höras vidare när han landat i Sverige, fortsätter han.
Känns det som att ni kommer överens om ett kontrakt då?
– Vi har inte pratat så konkret. Jag vet att vi är intresserade av varandra i framtiden. Vi ligger bra till hands, men han har förstås fokus på att bli frisk och sedan kommer han att titta på sina alternativ.