Växjö fick de flesta förhandstipsen inför säsongen.

Men efter 15 omgångar har den skyhöga seriefavoriten förlorat fler matcher än de vunnit och laget parkerar på en föga smickrande åttondeplats i SHL-tabellen.

Det ger i slutändan inte ens en direktplats till SM-slutspelet.

Efter två raka förluster väntar match mot Djurgården på hemmais på tisdagskvällen. Då är det dags för Växjö att börja vinna igen, men tränaren Sam Hallam tycker inte att situationen är jobbig.

Han är trots allt inte särskilt missnöjd med lagets spel inledningsvis.

Så här lät det när jag pratade om ”krisen” med honom på måndagsförmiddagen:

Vad vill du säga till kritikerna som redan avfärdat er som guldkandidat?
– Det är helt upp till var och en att tycka och syna saker och ting. Men jag har inte läst några analyser eller vad som skrivits om oss.
Har spelet varit som du förväntat dig?
– Absolut, långa stunder har det varit det. Sedan har det dippat några matchen och sedan har vi kommit tillbaka och spelat fantastisk hockey.
Varför ligger ni ”bara” på en åttondeplats då?
– Det går fort när man har förlorat några matcher. Det är så pass jämnt, men vi har också onödigt slängt i väg några poäng. Det har varit upp och ner.
Vad måste ni bli bättre på?
– Vi vill bli jämnare, men det är sådant vi jobbar varje dag och nöter på.

Ta en titt på förra säsongens poängliga i SHL…

1. Pär Arlbrandt, Linköping, 71 (25+45)
2. Joakim Lindström, Skellefteå, 63 (23+40)
3. Linus Klasen, Luleå, 57 (28+29)
4. Simon Hjalmarsson, Linköping, 57 (27+30)
5. Chad Kolarik, Linköping, 48 (30+18)
6. Oscar Möller, Skellefteå, 45 (27+18)
7. Joakim Hillding, Färjestad, 41 (18+23)
8. Ryan Gunderson, Brynäs, 41 (8+33)
9. Viktor Arvidsson, Skellefteå, 40 (16+24)
10. Dennis Rasmussen, Växjö, 40 (16+24)

…och spana sedan in säsongens tio bästa poänggörare:

1. Jeff Taffe, Linköping, 17 (4+13)
2. Jacob Micflikier, Linköping, 15 (7+8)
3. Broc Little, Linköping, 14 (9+5)
4. Andrew Calof, Skellefteå, 13 (9+4)
5. Ted Brithén, HV 71, 13 (8+5)
6. Derek Ryan, Örebro, 13 (4+9)
7.Erik Christensen, HV 71, 13 (2+11)
8. Toumas Kiiskinen, Växjö, 11 (5+6)
9. Robert Rosén, Växjö, 11 (3+8)
10. Mathis Olimb, Frölunda, 11 (3+8)

Ni ser mönstret, va? Endast två svenskar har slagit sin in bland de tio bästa poängplockarna i SHL inför lördagens 15:e omgång, och det är förstås en stor skillnad jämfört med fjolårets poängligatopp.

Den här säsongen har de utländska spelarna helt tagit över svensk hockey och enligt SHL:s egen statistikblogg har 89 nationaliteter hittills noterats för en match eller fler. Och 39,14 procent av alla mål har gjorts av utländska spelare.

Den här utvecklingen är lite beklaglig för svensk hockey och jag tror också endast ett handfull SHL-spelare just nu är aktuell för Tre Kronor, om förbundskapten Pär Mårts får loss KHL-spelarna.
Självklart gillar jag att duktiga nordamerikaner och finländare kommer till Sverige och producerar. Det gör ligan bättre och en extra krydda.
Men det är endast ett fåtal svenska spelare som har haft en extra fin framfart den här säsongen och det är problematiskt när Mårts ska ta ut en VM-trupp fram mot vårkanten.

Södertälje har satsat hårt mot SHL och i det närmaste bytt ut hela laget. Enligt förhandsspekulationerna var laget också en av dem som fick bära favoritskapet den här hockeyallsvenska säsongen.
Nu har jag sett Södertälje i ett antal matcher och tycker att det är rättvist att dra en första slutsats:

Att Södertälje definitivt inte är något SHL-lag – sett till hur spelet varit.

Det har för det mesta varit alldeles för ostrukturerat, hafsigt och slarvigt.

Kvällens hemmamatch mot Malmö var inget undantag. Även om Södertäljes anfallsspel är godkänt så är spelet i egen zon på tok för dåligt. Så fort Malmö skapade tryck kändes Södertälje relativt bortkomna och stillastående. De satte aldrig någon press på Malmös puckförande spelare och Skånelaget kunde enkelt skapa tryck i anfallszonen.

Och så har det många gånger sett ut för Södertälje när säsongen nu hunnit bli 17 omgångar gammal.

För ett tag sedan radade Södertälje upp fyra raka förluster, men tycktes vara på gång efter derbysegern mot AIK i förra veckan, det var lagets tredje raka seger. Men det följde Södertälje upp med att bli nollat borta mot Västerås och åka på ännu ett nederlag i kvällens hemmamatch mot Malmö.

Södertälje är alldeles för ojämna i sina insatser och laget har bara tre trepoängare så här långt – minst antal i hela serien tillsammans med AIK.

***

Dave Liffiton fick matchstraff i den andra perioden. Säsongens billigaste, vill jag påstå. I ett läge där Malmö skickat in två snabba puckar i ett och samma powerplay-spel blev det infekterat på isen efter att Södertälje blivit fulltaligt. Då rök Liffiton och Jacob Dahlström ihop samtidigt som hemmapubliken skrev efter varje sitation. Malmöbacken slog till Dahlström lite lätt med klubban och gav honom en liten knuff på axeln. Och Södertäljespelaren dök ner på isen och till synes skådespelade som om han behövde ambulansvård. Domarna stod inte pall och gav Liffiton felaktivt matchstraff.

***

Frederik Storm är onekligen inne i ett målstim. I kväll skickade han in en ny fullträff, hans femte på lika många matcher. Han är riktigt bra just nu, inte bara i målprotokollet, och kommer förmodligen att vara SHL-spelare nästa säsong, oavsett om det blir med Malmö eller i något annat lag.

Det var sex säsonger sedan Frölunda senast spelade en SM-semifinal. Och med Roger Rönnberg vid rodret tog säsongen ännu en gång slut i kvartsfinal för laget i fjol.

På onsdagskvällen visade Frölunda att de tänker utmana om SM-guldet efter att ha asfalterat Djurgården totalt och vunnit med 6-0 på Hovet. Segern är dessutom lagets femte raka och efter tretton spelade omgångar toppar Rönnbergs mannar tabellen med  29 poäng.

Jag tog ett snack med Robin Figren, isens bäste spelare mot Djurgården, och frågade om Frölunda lärt sig den läxan det gäller att plugga inför ett framtiden slutspel.

– Jag tycker att vi står oss bra. Vi står oss längre fram än vad vi gjorde förra året vid den här tidpunkten. Det blir väl också så när större delen av laget var på plats redan långt innan säsongen. Nu har vi inte lika många nya spelare, inte lika många nya coacher och inte några nya spelsystem. Men samtidigt ska vi inte vara som bäst nu. Det är klart det funkar bra, men det finns ytterligare att ta av, säger Frölundaforwarden.

Och sneglar vi på statistiken, Frölundas plus/minus-liga, talar siffrorna sitt tydliga språk:

Robin Figren +9
Mathis Olimb +8
Mattias Janmark +8
Artturi Lehkonen +8
Andreas Johnson +7
Erik Gustafsson +7

Imponerande.

Frölunda är Sveriges bästa lag just nu och det laget som också slår minst antalet icings. Endast 1,8 icings i snitt per match inför mötet med Djurgården och jag räknade inte till en enda icingpuck för Frölunda i den matchen.

Jakub Klepis, f, Färjestad
Har man vunnit VM-guld samt tagit plats i KHL:s allstar-lag så sent som i fjol, har man höga förväntningar på sig. Om den tjeckiske stjärnan motsvarat dem? Knappast. Han värvades till Färjestad för att vara lagets – ja, kanske hela seriens – bästa center.
Fick omedelbart en assisterande kaptensbindel, men Klepis har inte varit den ledaren som klubben hoppats på. En stor besvikelse – hittills.

Johan Ryno, f, Leksand
Vad har hänt med honom? Inte ett enda mål på tolv matcher. Inte ett enda mål på 24 skott. Dessutom -12 i plus/minus-statistiken. Sportchefen Tommy Salos offentliga sågning har hjälpt föga och i stället har Ryno, som skulle vara Leksands största anfallsvapen, varit helt under isen.

Linus Ullmark, mv, Modo
Blev utbytt i förlusten mot Djurgården i början av oktober. Sedan har Ullmark petats i de tre senaste matcherna. Fjolårets målvaktssuccé har haft en tung höst och Modo har släppt in näst flest mål i hela serien. Ullmark har släppt in i snitt 4,53 mål/match och har en räddningsprocent på 84,83. Usla siffror. Var tredjemålvakt i VM i fjol, men har flera mil kvar till att hitta den formen.

Joonas Nättinen, f, Modo
Tränaren Anders Forsberg hyllade den 23-årige finländaren, som fick göra NHL-debut i fjol, efter dennes försäsong i Modo. Men i SHL-inledningen har han knappast visat några livstecken och är fortfarande mållös. Beskrevs på förhand som en väldigt duktig tekare, men har inte varit särskilt lyckosam där heller.

Ponthus och Pathrik Westerholm
På förhand kanske inga som förväntades leverera i massor, men tvillingarna var ändå saftigt hajpade efter att ha vräkt in poäng i Karlskoga. Och försäsongen lovade gott. Men steget upp till SHL har varit för stort, har det visat sig. Bröderna Westerhom har fört en ganska anonym tillvaro i Gävle och har inte åstadkommit särskilt mycket. Förpassad till fjärdekedjan och har endast gjort tre poäng – tillsammans.

Patrik Zackrisson, f, Skellefteå
Vände hem till SHL igen efter ett år i KHL och var den egentliga ersättaren till Skellefteås tunga spelartapp. Laget har förvisso klarat sig överraskande bra utan sina fjolårsstjärnor, men det är inte Zackrissons förtjänst. 27-åringen har haft en tung höst och bara noterats för tre ynka poäng. Han har heller inte en särskilt stor roll i laget längre, utan spelar i Skellefteås tredjekedja.

Anton Hedman, f, Färjestad
Fick rubriker i fjol när han tacklade AIK-talangen Fredric Anderberg så olyckligt att denne tvingades sluta med hockey. Hedman har gjort sig känd som en tuffing på isen, men kan spela ishockey också. Efter en briljant fjolårssäsong i Luleå, där han dessutom fick göra landslagsdebut, värvades han till Färjestad. Men fjolårets form har han knappast prickat in. Hedman har bara varit inne på två mål framåt – och åtta bakåt.

Teemu Laakso, b, Växjö
En back som spelade i NHL för tre säsonger sedan och VM för två säsonger sedan. Hade höga krav på sig när han anslut till topptippade Växjö, men har inte riktigt motsvarat förväntningarna. Får en hel del istid och varit skaplig i defensiven. Men offensivt har backen inte fått ut någonting, trots att han har offensiva kvaliteter.

Björn Melin, f, HV 71
Återvände hem till Jönköping och värvad till HV 71 som en målskytt efter att ha varit en av de bättre skyttarna i AIK i fjol. Och Melins fyra fullträffar så här långt får ändå anses som godkänt, men spelmässigt vill klubben få ut mer av honom. Melin får inte särskilt stort förtroende under matcherna i en trupp där konkurrensen bland forwards är benhård.

Kevin Kapstad, b, Leksand
Patrik Hersley pangade in ett nytt svenskt målrekord för backar. Och när han lämnade Leksand tycktes det finnas mer offensivt utrymme för Kapstad. Han spåddes bli lagets nästa vassa backvapen. Men han har fortfarande inte gjort ett enda mål och offensivt får Kapstad ett underbetyg. Ändå är han den spelaren i laget som får mest istid.

Lennart Petrell, f, Luleå
Var i det närmaste ordinarie i NHL för tre säsonger sedan och producerade skapligt. Men i Luleå, där han skulle vara ersättaren till Linus Klasen och Linus Omark, har det inte riktigt gått som varken han eller klubben hade tänkt. Visst, Petrell har inte varit dålig, men det finns betydligt mer att kräma ur av honom.

Vi skrev i samband med att Linköping skeppade i väg målkungen Chad Kolarik att klubben inte jagar någon direkt ersättare till honom.

Linköping jagar i stället en back och Kyle Cumiskey, i fjol i Modo, nämns i sammanhanget.

På lördagseftermiddagen åkte laget på torsk mot Djurgården och på pressläktaren satt jag intill nye sportchefen Fredrik Emvall. Han berättar att Cumiskey, som producerat mäktiga 60 poäng på två SHL-säsonger, nu är avskriven. Emvall avslöjar att backen kommer att stanna i NHL och Chicago Blackhawks.

– Cumiskey är en billig lösning för Chicago och han kommer att spela där. Han är inte aktuell för oss längre. Men vi kommer inte att stressa fram någon värvning. Vi vill att det ska bli rätt och jag antar att vi gör klart med en back om två veckor, säger Emvall.

De flesta har förmodligen tappat hakan när de sneglat på den allsvenska tabellen.
Asplöven och Vita Hästen har charmat hela hockey-Sverige och var etta och tvåa inför torsdagskvällens omgång.
Men nu har förhandsfavoriterna vaknat.
Nu rasar skrällagen ner i obetydligheten igen.

Vem hade trott att Asplöven skulle vara i serieledning efter 13 omgångar?
Att utdömda nykomlingen Vita Hästen skulle vara tvåa?
Och att det var just Mora och Almtuna som skulle ligga tätt bakom och skugga de tippade bottenlagen i serietoppen?
Den hockeyallsvenska säsongen har varit en riktigt ögonbrynshöjare och tabellen har varit upp-och-ner-vänd.
Själv har jag också dragits med i Asplöven och Vita Hästens oväntade framgångar. Jag har följt skrällagens matcher med ett leende och inte kunnat låta bli att charmas.
Men det var inför torsdagskvällens omgång det.
Nu är jag ledsen att behöva säga det till er, Vita Hästen och Asplöven: Nu kommer raset.
Eller, jag är inte särskilt orolig för Asplöven. De har en grundkompetens och vilja i föreningen att de mycket väl kan komma att slåss bland de åtta bästa. Men jag är betydligt mer osäker på Vita Hästen. Det nykläckta hockeyintresset i Norrköping har varit en injektion i hockeyallsvenskan, men när de 52 omgångarna till slut summeras – och det ska börjas att slåss om SHL-kontrakt – kommer det att visa sig att Vita Hästen snarare har slagits för sin överlevnad.
Det nuvarande bottenlagen är alldeles för bra för att vara kvar nere i obetydligheten.
Ett lag kan inte leva på energi i 52 omgångar och nu börjar efterdyningarna av den pigga starten komma.
Vita Hästens förlust mot Västerås var lagets fjärde raka nederlag.
Norrköpings stolthet blickar nedåt, förhandsfavoriterna uppåt.
Västerås vann alltså igen efter laget blytunga start, Malmö besegrade Björklöven, Södertälje slog AIK och Rögle vann mot Timrå.
Det här var omgången där favoriterna vaknade.
Ordningen har återställts.
Hej då, Vita Hästen.
Och hej Malmö, Västerås, Södertälje och Rögle – välkomna att börja slåss om en SHL-plats.

***

Själv var jag på plats i Axa Sport Center och såg 08-derbyt mellan Södertälje och AIK.
Ingen match som går till historien som den mest välspelade.
Men jag tyckte mig ändå se två topplag på isen.
Både Södertälje och AIK visade kvaliteter för att tillhöra toppen och det var endast en liten portion tur som skiljde lagen i kväll.
Vid ställningskriget i mittperioden, i ett helt jämnt skede av matchen, slängde bara Pär Edblom in en lös puck på mål.
AIK-backen Eric Norin bommade markeringen på Mattias Beck och Södertäljeforwarden kunde raka in sitt andra mål och 2-1 kort innan paus.
I stort sett ren röta.
Och AIK orkade aldrig hämta sig.

Södertälje vann med 3-1 och Beck blev den store matchhjälten. Han har tio säsonger bakom sig i AIK och nobbade Solnaklubben inför den här säsongen och skrev i stället på för Södertälje.

Skön kväll för honom, förstås.

Vi flikar in med lite division 1-hockey.

För ni minns väl Ed Belfour?

Den gamle stormålvakten med 18 säsonger i NHL och ett OS-guld för Kanada på meritlistan. Han avslutade sin framgångsrika hockeykarriär med en säsong i Leksand och nu har hans son Dayn Belfour också valt spel i Sverige.

I division 1-laget Lindlöven.

Men någon vidare start på sitt Sverigeäventyr har han inte fått. Lindlöven parkerar i botten av tabellen och 25-årige Dayn tvingades se onsdagskvällens förlustmatch hemma mot Västervik från bänken.

Men det är förstås inte förlusten som blev snackisen efteråt, utan på vilket sätt Dayn valde att trösta sig själv med. Han stannade efter matchen på första bästa mack – och köpte ett sexpack folköl.

Det är Västerviks lagkapten Joakim Englund som blev vittne till Belfours udda kvällsshopping och uppmärksammar det på sin blogg på Västervikstidningen:

”De har varsin kasse där man kan se igenom den tunna påsen att de bär på varsitt sexpack folköl. Jag och Viktor Romfors tittar på varandra och utbrister i garv. Jag är inte riktigt säker på vad vi skrattade åt men kan tänka mig att det var kombinationen med Belfours mäktiga ansiktsbehåring och det faktum att de köper folköl en onsdag efter match”.
”Det är inte direkt en vardag som vi svenska hockeykrigare är vana vid på den här nivån. Är man Ed Belfours son antar jag att man gör lite som man själv vill”.

…men frågan är om han hinner bli det innan han sticker vidare?

Jag syftar på Yared Hagos, AIK:s tillfälliga värvning.

31-åringen som representerat hela fem SHL-klubbar (Timrå, Mora, Södertälje, Skellefteå och HV 71) är tillbaka i AIK där han inledde sin karriär. Hagos har fått ett ”tillsvidarekontrakt” och tanken är att han dels ska hjälpa AIK under klubbens tuffa skadeperiod, dels få istid innan han hittar någon ny klubb i utlandet.

Hur som helst.

På tisdagskvällen mot Malmö låg han bakom AIK:s avgörande i förlängningen och var – vill jag åtminstone påstå – en av isens bästa, eller rättare sagt klokaste, spelare. Och då har Hagos inte spelat match sedan förra säsongen när han gjorde sin poängmässigt bästa säsong i tyska ligan och Köln – på tolv år.

– Det här var skoj som fan, tyckte han efter 3-2-segern mot Malmö.

Sedan beskriver han formen:

– Det kändes helt okej, jag är nöjd. Det är lite svårt att komma in i det i början av matchen när man inte spelat på ett tag. Men jag fick anpassa mig och bara åka med.

När jag sedan frågade Hagos om han varit i gång och tränat på egen hand under den senaste tiden lyfte han på tröjan och visade magrutorna, och utbrast:

– Asså, titta, det är klart att jag varit i gång och tränat. Jag har kört en del på Bosön och varit med ute på Lidingö också med skridskor och fys.

Hagos har potential att vara hela allsvenskans bäste spelare, sådana indikationer fick jag mot Malmö, och därför är det extra synd för AIK som inte får behålla hans tjänster under resten av säsongen.

Jag börjar med publiken.

Eller snarare de som inte fanns på plats på Hovet och såg AIK mot Karlskoga.

Vid nedsläpp tyckte jag faktiskt synd om AIK. Jag kände sorg och besvikelse. Det kanske låter som att jag är Gnagare, det är jag inte, men jag kände sorg för hockeyns skull och för de få, men tappra och hängivna, supportrar som ensamma var på plats för att sjunga fram sitt lag.

AIK försökte locka med Alexander ”The Mauler” Gustafsson, som var på plats och såg matchen, men det hjälpte föga.

Publiksiffran landade på 2 201, men jag lovar er – så många var inte på plats.
I de där uträkningarna tas antalet sålda säsongskort också med och det ger en missvisande siffra. Jag kunde till och med, i den första perioden, räkna antalet åskådare som satt på den ena långsidan.
Det var 204 (!) stycken när pucken släpptes.

Nåja.

Så som resultaten sett ut förtjänar kanske inte AIK ett stort publikstöd heller, antar jag.

Men på torsdagskvällen förtjänade laget åtminstone en värdig publiksiffra.

AIK var minst två nummer större än Karlskoga och var etta på i stort sett allt som skedde på isen. AIK spelade med hög fart, kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och var dessutom fysiskt överlägset.

Karlskoga var utspelat efter två perioder.

Och möjligtvis var AIK:s 5-3-seger vad vi kan kalla ”Peter Gradin-effekten” eller ”The Mauler-effekten”.

Men trots övertygande spel och säsongens första trepoängare är jag orolig för AIK. Effektiviteten är bedrövlig och laget är i akut behov av en målskytt. Och det är i närmast omöjligt att hitta i det här läget, framför allt med AIK:s spelarbudget.
Nu är det bara Victor Ekarv som levererar i målprotokollet och om inte den här segern bara ska vara en engångsföreteelse krävs det att fler spelare behöver kliva fram och visa skärpa i avsluten. AIK vann skotten med 35-25, men om de kunde träffa mål hade det snarare varit 55-25. Typ.

Men det var ändå ett fall framåt för AIK, ett stort sådant.

– Mest glädjande över att aggressiviteten var bättre och att vi var tuffare. På det sättet vi fullföljde och vann närkamper, tyckte Peter Gradin efter matchen.