Inlägg av Linus Norberg

Då var hockeyn på riktigt

av Linus Norberg

Nu kommer jag framstå som en bakåtsträvare.
Även om jag inser att tider förändras, oftast till det bättre – och jag gillar många av förändringarna i SHL – kan jag inte undvika att bli nostalgisk när jag navigerar in på text-tv sidan 360 (bakåtsträvare?) och läser hockeyallsvenskans tabell just nu:

9. Björklöven
10. AIK
11. Modo
12. Västerås

Fyra klassiska och anrika klubbar som är placerade i botten i Sveriges näst högsta serie, men som så sent som 1998-99 spelade samtidigt i elitserien, som den hette då, på den tiden när hockey var äkta och på riktigt.
Björklöven, bildat 1970 (men kallades Björklöven redan när laget hette IFK Umeå på 50-talet), AIK, 1921, Modo, 1921, Västerås, 1939, har i dagens penningstinna SHL ersatts av klubbar som Växjö, Karlskrona och Örebro.
Bildade 1997, 2001 och 1990.

Men vänta nu, tänker vän av ordning. Ska kvalifikationen till SHL grundas i klubbarnas historik? Nej, absolut inte, men jag vill bara påminna om hur olik säsongen 2016-17 är jämfört med den där upplagan 1998-99.

Pengar och kapital behövs för att leva ett drägligt liv.
Pengar och kapital behövs för att styra svensk elithockey.
Men pengar och kapital kan också styra över förnuftet.
Nu har det styrt SHL åt ett håll där det är extremt svårt för Björklöven, Västerås, AIK och Modo att ta steget tillbaka till finrummet. Och i närmast omöjligt för andra, mindre klubbar från små orter att göra det.

Visst, att komma över Pär Djoos gamla Bauer supreme-skridskor från finalserien mot Modo 1999 kan anses vara ett arkeologiskt fynd, men det var ändå mycket som var bättre på den tiden.
Inga krav på ett visst antal miljoner i eget kapital, inget krav på toppmoderna arenor, inga snurriga serieupplägg, fallskärmar eller svindyra matchbiljetter.
Säsongen 1998-99 trängdes skinnjackor i Kempehallen och skapade en tät ljudkuliss, om än domarfientlig just där, för en överkomlig peng.
Då utgick spelschemat efter torsdagar och lördagar. En hel del matcher var lagda på söndagar, även tisdagar ibland, men det förekom aldrig att en omgång spelades på en gråtrist måndag.
Man visste vad som gällde.
Torsdag – hockeykväll.

Säsongen 1998-99 kunde också en match sluta 3–3.
Oavgjort, punkt – inga krusiduller.
Bara ett vanligt, hederligt och, framför allt, rättvist resultat. Delad poäng.
Nu ska det i stället spelas förlängning i tre mot tre (!) och sedan straffar för att TVINGA fram en vinnare i matchen.

Säsongen 1998-99 fanns det också spelare med klubbhjärtan i betydligt högre utsträckning än det finns nu. Då förknippades spelare med klubbar, klubbar med spelare.
Ove Molin spelade i Brynäs, så var det bara.
Om vi jämför poängligan 1998-99 med poängligan förra året får vi ett tydligt bevis:

1998-99:
Jan Larsson, Brynäs, 16 säsonger i klubben
Anders ”Masken” Carlsson, Leksand, 6 säsonger
Tom Bissett, Brynäs, 6 säsonger
Ove Molin, Brynäs, 18 säsonger
Stefan ”Myran” Gustavson, AIK, 8 säsonger
Marcus Thuresson, Malmö, 6 säsonger
Pär Djoos, Brynäs, 11 säsonger
Patrik Carnbäck, Frölunda, 13 säsonger
Jens Nielsen, Leksand, 15 säsonger
Fredrik Öberg, Västerås, 3 säsonger

2015-16:
Ryan Lasch, Frölunda, 1 säsong i klubben
Patrick Thoresen, Djurgården, 3 säsonger
Patrik Zackrisson, Skellefteå, 2 säsonger
Milan Gulas, Färjestad, 4 säsonger
Richard Gynge, Växjö, 1 säsong
Andreas Johnson, Frölunda, 4 säsonger
Andrew Gordon, Linköping, 2 säsonger
John Norman, Skellefteå, 3 säsonger
Garrett Roe, Linköping, 2 säsonger
Matt Anderson, Djurgården, 2 säsonger

Ni ser – ett tydligt mönster.
Bara 40 procent av förra säsongens poängliga spelar kvar i sina klubbar och då har jag dessutom räknat de 14 inledande omgångarna den här säsongen som en hel säsong.
Jag inser förstås att konkurrensen från Ryssland och KHL är betydligt större nu, det har jag förståelse för, men inte ens talangerna väljer att stanna i svensk hockey nu för tiden.
De sticker till Nordamerika i hopp om en genväg mot de stora pengarna i NHL.
Nu spelar förvisso 69 svenskar i NHL, i jämförelse med de 48 svenskarna 1998-99, och det är förstås ett bevis på att talangutvecklingen i svensk hockey gått åt helt rätt håll.
Men betydligt fler fastnar i farmarligan också, i stället för att vänta några år i klubben i deras hjärtan hemma i Sverige. Säsongen 1998-99 spelade 17 svenskar AHL-hockey. Nu är den siffran upp i 50 stycken.
Det finns också dubbelt så många talanger som spelar i de amerikanska och kanadensiska juniorligorna nu jämfört med för 17 år sedan.

Nåja.

Bara en liten påminnelse hur det var förr.

AIK är höstens flopp

av Linus Norberg

När vi talar om krislag i hockeyallsvenskan är det få som inte nämner Modo. Visst, det är både befogat och rättvist att kalla den anrika klubben för det.

Men jag vill påstå att AIK är seriens största krislag – just nu.

Förra säsongen vann AIK hockeyallsvenskan på 105 poäng, förlorade bara 12 av 52 matcher i grundserien och var snubblande nära SHL.
Till den här säsongen hade klubben favoritskapet (många fler trodde på AIK än Modo) men har redan radat upp åtta förluster på de 15 inledande matcherna och sladdar på en tiondeplats i tabellen.

KRIS!

Truppen är bara en skugga av förra årets upplaga som var nära att fälla Karlskrona i det sista kvalet mot SHL och i kväll blev det hemmaförlust, 1–3, mot jumbon Södertälje.
Fansfavoriten Roger Melin, tränaren, har knappast någon arbetsro just nu efter de svaga resultaten, petad assisterande tränare och en sparkad målvakt.

Redan på försäsongen var AIK:s spel under all kritik, vilket också Melin påpekade, och laget ska förstås med det materialet de förfogar över vara i topp. Det spelar ingen roll att klubben tappat 76 poäng från Robin Kovacs och Malte Strömwalls klubbor, kvar finns Michael Lindqvist, Christian Sandberg och Daniel Olsson-Trkulja, en trio som höll SHL-klass i våras samt JVM-aktuella juniorer i Jesper Bratt och Fredrik Karlström.

Men nu är AIK i stället höstens flopp i hockeyallsvenskan.

Öppnar för förändringar

av Linus Norberg

Aldrig någonsin tidigare har Djurgården klivit in i ett landslagsuppehåll med så många förluster i bagaget.

Åtta raka – bottenrekord för klubben.

Bloggen ringde upp Joakim Eriksson, Djurgårdens sportchef, för att prata om eventuella förändringar som kan ske i laget.

Och han säger så här om det:

– Självklart kan förändringar i spelartruppen bli aktuellt. Men det kan bli också bli en förändring på min position och på ledarnas position.

– Det pågår alltid samtal om förändringar i spelartruppen, både på kort och lång sikt, oavsett om man spelar bra eller dåligt. Och nu när vi ligger näst sist så ställs allt på sin spets.

– Jag har diskussioner med styrelsen, tränarna och spelarna om allvaret i situationen. Då vet alla om att det riskerar att bli förändringar.

Skrämmande siffror, Djurgården

av Linus Norberg

Förvisso en bra förstaperiod mot Rögle och många spelare som faktiskt gjorde allt för att få ett trendbrott, men några korkade beslut senare stod det 0–3 på tavlan, som blev 0–4, och Djurgården noterade klubbens längsta förlustsvit (åtta raka nederlag) i modern tid.

Och siffrorna ljuger inte – laget har extremt mycket att jobba på.

För om vi bläddrar igenom de olika kategorierna i statistikbanken kan vi konstatera att Djurgården släppt in näst flest mål i SHL, dragit på sig flest tvåminutersutvisningar, blockerat näst minst skott, har näst sämst skotteffektivitet och är sämst i ligan i numerärt överläge.

Och det är framför allt den sistnämnda statistiken som jag reagerar på och förbryllas över.

På 56 försök i powerplay har Djurgården bara lyckats göra tre mål framåt – men släppt in två mål bakåt.
Alltså, 3–2 i målskillnad TROTS en spelare mer på isen under 1 timme och 13 minuter effektiv tid.
Ett skrämmande facit.
Något slags bottenrekord?

Spelmässigt, med fullt manskap på isen, ser det visserligen stundvis bra ut, men spelarna har hamnat i en mental härdsmälta och det är först efter 0–4-förlusten mot Rögle – tredje negativa nollan på hemmaplan den här säsongen – som Djurgården faktiskt känns som en kandidat till att få kvala till hockeyallsvenskan.

Nu är det sju (!) poäng upp till säker mark.

Det avståndet äter man inte upp över en natt.

Vissa har valt att hänga ut tränaren Robert Ohlsson för de historiskt svaga resultaten. Men 41-åringen är en kompetent tränare, enligt bloggens uppgifter omtyckt av spelarna, och är dessutom ett namn som nämns med respekt i tränarkretsar.
Visst, han har det yttersta ansvaret i klubben, men han kan inte skuldbeläggas för att tänkta stjärnor underprestationer i match efter match.
Ohlsson ska sitta säkert, enligt mig, men det bör inte två nyförvärv som Jeff Tambellini och Mikko Kousa göra.
Kanadensaren har varit en erkänt duktig målskytt (29 fullträffar i AHL i fjol), men står fortfarande, efter 13 matcher i Djurgården, inte noterad för ett enda mål och är dessutom osynlig på isen.
Kousa å andra sidan är en eftertraktad backtyp i dagens moderna hockey; högerfattad, rörlig och skridskoskicklig med en offensiv uppsida. Men han står på minus 9 i plus/minus-statistiken och bänkades i den tredje perioden mot Rögle.
Under uppehållet borde Djurgårdens sportchef, Joakim Eriksson, undersöka möjligheten att få någon annan klubb i Europa att ta över deras kontrakt och därmed frigöra utrymme för nya spelare.

Djurgårdsledningen måste agera.

Annars riskerar klubben, som hoppas bli en europeisk stormakt inom en överskådlig framtid, att spela i hockeyallsvenskan.

Inget ljus i mörkret, Leksand

av Linus Norberg

HV 71 var på bottenmete i sin egen hemmaborg och de tre poängen var förstås ganska enkel fångst.

Vi noterar samtidigt ännu en Leksandsförlust – omgångens mest väntade.

Leksand har halkat rakt ner i obetydligheten och jag kan inte se vad som kan rädda laget.
Det skrivs i lokalmedia i Dalarna att klubben har frigjort ekonomiskt utrymme tack vare externa finansiärer, och dessutom anlitat målvaktslegendaren Johan Hedberg, för att hitta spelare i Nordamerika.
Det räcker inte.
Övriga SHL-klubbar har tre, fyra, fem, sex, sju och kanske tio spelare av högsta SHL-klass.
Leksand har ingen .
Leksand skulle ha EN när värvningen landar.
Om den landar.

Det är tydligt att Leksand saknar kunnande på den här nivån. Det saknas flera spetsspelare som kan ge laget chansen att vinna matcher.
HV 71 var totalt överlägset inledningsvis, skapade två jättelägen redan under första minuten och fortsatte sedan dominera spelet.
Ändå tyckte tränaren Perra Johnsson att Leksand spelade bra.
Jönköpingslaget blev övermodigt och blottade sig vid två tillfällen. Ena gången hade Nichlas Torp ett öppet läge, den andra gången fick Johan Porsberger ett jätteläge, men de är inga avslutare. Tänk om Leksand hade haft två klasspelare i de ögonblicken i stället?

Nu tog Leksand förvisso till vara på två hemmabjudningar och hämtade upp ett 0–2-underläge till 2–2.
Leksand gjorde ingen dålig match, bortsett första perioden. Tvärtom, Leksand spelade kanske en av sina bättre bortamatcher för säsongen men ändå blev det förlust med 2–5.
Och det är ett tydligt bevis på att laget inte räcker till.

Efter 1–5 mot Frölunda förra veckan fick Henrik Haukeland hoppa in sedan Atte Engren byttes ut. Sedan har norrmannen fått fortsatt förtroende och varit väldigt, väldigt bra.
Det är åtminstone något positivt.

Jag var på plats i Leksand i lördags och hörde fortfarande prat om det förgångna.
Miraklet i våras, ni vet.
Dags att släppa det nu?
För just nu känns varje eventuell seger för Leksand som ett mirakel.

Han räddade Modos heder

av Linus Norberg

Nääää, uuuuh, pust, lät det.

Modo vann ett länsderby som de egentligen inte borde vunnit.

Men Erik Hanses räddade hedern.

Målvakten gjorde debut mellan stolparna och var så bra som det behövdes när de yra hönsen till Modo-backarna står och agerar rundningsmärken i egen zon.
I mittperioden i närmast parkerade Timrå i anfallszonen, tvingade Modo till en time out, bjöds på frilägen, sköt i ribban, missade öppet mål, men oftast stod Hanses i vägen.
Han räddade också en straff i samma period.

Tidigare hade Modo startat matchen piggt, de såg hungrigt och laddat ut, och gick upp i en 2–0-ledning innan fyra minuter ens hade spelats.
De gjorde laget tack vare just den där hungern, ett fartfyllt anfallsspel och beslutsamhet framför motståndarmålet. Modo har den kapaciteten, framåt. Patrik Karlkvist, Byron Ritchie och Emil Molin är tre spelare som visat att de kan vinna matcher åt ett hockeyallsvenskt lag.

Men det är inte i anfallsspelet Modos problem ligger.

Det är försvarsspelet.

Yra höns, skrev jag ovan. Och det är nästan ett underdrift.
När Modo sätts under press har laget enorma problem, backarna blir panikslagna och motståndarlaget får ganska obehindrat leka och snurra. Det hade börjat höras resonemang om tränarna Andreas Johansson och Fredrik Olaussons existens i föreningen. Men är det någon som ska sparkas så är det…Drew Paris.

Varför är karln kvar i en anrik klubb som hamnat på sniskan?

Han gjorde succé i Tingsryd förra säsongen, men i Modo har han inte visat en tillstymmelse till att vara samma spelare. Seg skridskoåkning, iskall med pucken och inte ens framgångsrik på offensiv blålinje.
Kanadensaren gjorde 13 mål och 13 assist förra säsongen.
I Modo har han skrapat ihop ynka 1+1.
Han är snarare en börda för Modo än ett hjälpmedel i sådana här tider.

Men det fick ju jublas i Fjällräven Center – trots allt.
Samtidigt som Rockin’ all over the world dunkade ut i arenans högtalarsystem såg publiken ändå ut att trivas.
Jag ska inte ta ifrån Modo den starka tredjeperioden när laget gick från ett pressat 2–2-läge till 6–2 inom i den tredje perioden. Förvisso bjöds Modo på några av målen, men det var ändå starkt att resa sig efter en svag mittperiod, och det började andas viss optimism i Örnsköldsvik igen.

6–2 är ändå 6–2, även om det inte speglar matchbilden, och Modo visade att de är att räkna med.

Skicka i väg Drew Paris bara.

Han är Timrås nya Zetterberg

av Linus Norberg

Full pott på hemmaplan.
21 poäng.
Sju av sju trepoängare.

Timrå IK öser på i hockeyallsvenskan och den farthockey laget spelar den här säsongen påminner om de gamla glansdagarna för knappt tio år sedan.
Då var det en trio finländare, Riku Hahl, Mika Pyörälä och Timo Pärssinen som bjöd på hockeyunderhållningen.
Nu spelar klubben förvisso i en lägre division, men jag är övertygad om att hemmapubliken tycker att det är minst lika roligt att se det här laget.

Timrå spelar just nu den roligaste hockeyn på nästan tio år i isladan.

Och det är Elias Pettersson, 17, och Jonathan Dahlén, 18, som är det klarast lysande stjärnorna i laget. Två supertalanger som dominerar på den här nivån.
Ånge-fostrade Pettersson, bror till Emil Pettersson i Skellefteå, gjorde två mål i seriefinalen mot Västervik och det ena var en riktig delikatess; Han stormade fram längs vänsterkanten, bröt in på mål, och i samma veva som en motståndarback kastade sig höll 17-åringen kyligt i pucken, drog den bakåt och lurade Västervik-försvaret fullständigt innan han vispade upp pucken i nättaket.
Elias Pettersson övertygar så mycket nu att han känns högaktuell för att gå i förstarundan i sommarens NHL-draft.

Pettersson och Dahlén, alltså.

När hade Timrå så stora talanger senast?

Någon skulle nämna Magnus Pääjärvi, en annan tänker spontant på Anton Lander, men frågan är om inte Pettersson och Dahlén har samma potential som Henrik Zetterberg?

”Zäta” tog upp Timrå till SHL (dåvarande elitserien) när han var i samma ålder, säsongen 1999-00.

Gör Pettersson och Dahlén samma sak?

Timrå börjar snart bli en het SHL-kandidat.

Djurgården – ett givet strykgäng?

av Linus Norberg

Löst räknat har jag sett Djurgården spela hockey ett hundratal gånger de senaste åren, men frågan är om jag sett en sämre period än den andra perioden mot Karlskrona i kväll?

0–4 i baken.
Utspelade.
Asfalterade.

Tränaren Robert Ohlsson har pratat om ett spel som bygger på mycket skridskoåkning (hört den förut?), ett stort puckinnehav och mycket passion, men har Djurgården verkligen spelarna för det?

Djurgården får förvisso godkänt betyg för Leksandsmatchen i SHL-premiären, men två hemmamatcher senare har det byggts upp ett stort jäkla frågetecken kring årets upplaga av laget. De lyckas över huvud taget inte ens spela sig genom mittzonen, de har ett uselt passningsspel, problem i uppspelsfasen och den där passionen…?

Djurgårdens målchanser i matchen gick att räkna på en hand.
Visst, laget skapade några feta lägen under ett byte i första perioden, men det berodde inte på lagets skicklighet utan att Karlskronaspelarna hade varit inne länge och var så tröttkörda att tränaren Pelle Hånberg tvingades ta en time out.

När tongivande spelare som Patrick Thoresen, Marcus Sörensen och till viss del dribblern Robin Alvarez har försvunnit har inte ersättarna hittills visat att de har samma spets. Visst, Djurgården har skador på Patrik Lundh, Juuso Ikonen och Alexander Fällström, en trio som förstås kommer addera en portion spets när de är tillbaka, men det är ändå oroväckande att tänkta stjärnor som Jeff Tambellini, Calle Ridderwall och Matt Anderson kan skapa så lite.
Mot Karlskrona.
På hemmaplan.
Redan i den tredje omgången.

Har inte sett oss så lata sedan 1–7 mot Björklöven på 80-talet”, var det en läsare som skrev i liverapporten. Och jag säger inte emot, även om jag inte var med på den tiden, men känslan är att alla Djurgårdsfans kan börja stålsätta sig – det här kan bli en jobbig säsong.

Just nu känns Djurgården som ett givet strykgäng.

Leksand mardröm: spelschemat

av Linus Norberg

Leksand fick ett bryskt uppvaknande i återkomsten till SHL.
Förlust, 2–5, mot Djurgården svider nog ännu hårdare med tanke på att det var lagets kanske största vinstchans inledningsvis på serien.

Nu väntar nämligen ett mördande spelschema – som kanske kommer nagla fast Leksand i tabellbotten omgående.

Klubben har tre raka bortamatcher mot, i tur och ordning, Karlskrona (i morgon), Växjö (tisdag) och Luleå (torsdag).
På lördag nästa vecka vänder Leksand äntligen hem till Dalarna igen, kanske fortfarande poänglöst, för ett möte med Örebro i Tegera Arena, men sedan väntar tre nya (!) bortamatcher på raken. Mot Malmö, Linköping och Brynäs.

Leksand inleder alltså SHL med två hemmamatcher och sex bortamatcher och det går givetvis att ifrågasätta ligans schemaläggare.
Inte bara för nykomlingens märkliga upplägg, utan även för att exempelvis Malmö sparkade i gång SHL den 17 september, har hunnit avverka ännu en match, samtidigt som bland andra Brynäs fortfarande inte har premiärspelat.
Det gör Gävleklubben först i kväll, knappt en vecka efter SHL-premiären nere i Skåne.

Bäst – eller sämst…?

av Linus Norberg

I kväll spelar Västerviks IK klubbens första match i hockeyallsvenskan genom tiderna, och smålänningarna får tuffast möjligast start: AIK på Hovet.

Omöjlig uppgift?

Inte alls – om vi tittar på försäsongen.

När AIK-tränaren Roger Melin har klagat på det bristande spelet under försäsongen har Västervik å andra sidan gjort succé. Efter enkel överslagsräkning kan vi konstatera att Västervik tog förstaplatsen i hockeyallsvenskans försäsongstabell. Klubben vann ALLA sina matcher, där 7–0 mot SHL-motståndet Karlskrona, 3–1 borta mot Oskarshamn och 4–3 borta mot Västerås sticker ut.

En enig expertkår har placerat Västervik på jumboplats den här säsongen, men är laget bättre än vad många tror…?

Kanske.

Smålänningarna kan överraska.

Västervik har, på försäsongen, visat sig vara en lagmaskin samtidigt som den 36-årige målvakten Jonas Fransson spridit den tryggheten många hade hoppats på.
Framåt känns klubben också spännande, faktiskt.
Nyförvärven Nicolai Meyer och Olle Liss var ett radarpar i danska ligan förra säsongen, hittar varandra i sömnen om det skulle krävas, och duon kan bli en stor överraskning för den hockeyallsvenska publiken.
Kvar i laget, sedan tidigare, är poängkungen Joacim Hedblad, reslige playmakern Dan Pettersson och hårdjobbaren Pierre Gustavsson, och alla tre har, trots division 1-spel, hållit allsvensk nivå i spelet på isen de senaste åren.

Och så har vi ju gamle Conny.

Conny Strömberg.

Profilen gjorde sin första A-lagsmatch med Vita Hästen redan 1994 och Västervik är 40-åringens 21:a (!) klubbadress i karriären.
Men han tycks brinna fortfarande, under ledning av sin vän sedan många år tillbaka, Västervik-tränaren Mattias Karlin.

Efter den starka försäsongen har också förväntningarna i östra Småland höjts. Kenny Wiis, reporter på Väservik-tidningen, berättar:

– Det är en spänd förväntan. Våra artiklar om VIK är sjukt mycket klickade, intresset är på topp. Många inser att det kommer att bli tufft, men jag känner en viss optimism om att undvika negativt kval bland folket i stugorna.

Kvällens tips:
AIK-Västervik 3–1
Almtuna–Timrå 4–3

Sida 3 av 31
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB