Brynäs mot Leksand är, som ni vet, ett klassisk möte med djup historik.
Och ni vet också att båda lagen just nu slåss med varandra om att dels undvika det negativa kvalet, dels nypa en play in-plats till SM-slutspelet.
Det gör torsdagskvällens derby till ett av det hetaste på flera årtionden.

Då valde Brynäs att piska upp stämningen med ett nykomponerat intro.

Men vilket magplask det blev.

Det kan tyckas märkligt att jag ger ett simpelt intro ett helt blogginlägg, men jag känner bara att jag vill ventilera min förvåning.

Det är visserligen en mäktig syn när publiken plockar upp sina mobiltelefoner och låter ficklampan lysa.

Men musiken?

Rökmaskinen?

Jag förstod ingenting.

Vi tar händelseförloppet: Värsta sortens 90-talstechno dunkade från högtalarna att det skar i öronen samtidigt som en vit text ”En stad, ett lag, ett Brynäs. Nu jävlar kör vi” blinkade mot svart bakgrund på jumbotronen.

Sedan kom rökmaskinerna in i bilden. Och ja, det var bara lite rök, knappast effektfullt.

Jag hoppas, för Gävlepublikens skull, att Brynäs återgår till sitt gamla intro till nästa hemmamatch.

Malmö, Västerås och Karlskrona.

Med sju omgångar kvar tyder mycket på att det är just den trion som gör upp om de två platserna som innebär en direktfinal mot SHL.

Och vi fanns på plats på samtligas hemmaarenor under tisdagskvällen för att syna lagen inför slutspurten och SHL-racet.

Vad vi fick se?

Tre topplag, två förluster och ett poängtapp – mot, på pappret, ”enkla” lag.

Västerås trillade ur dåvarande elitserien på våren år 2000. Efter en konkurs och fyra kvalserier på de 15 efterföljande åren har SHL aldrig någonsin varit så nära som det är för Västerås nu.

Malmö har inte spelat i högsta serien på åtta år. Efter mängder med satsningar och spenderade miljoner bränns SHL hetare nu än tidigare säsonger.

Och Karlskrona? De har ALDRIG spelat i högsta serien och huserade i division 3 (!) så sent som 2006. I Blekingeklubbens fall har svensk hockeys finrum alltså aldrig någonsin tidigare i klubbens historia varit mer aktuellt.

Ni hör.

Vi borde ha fått se tre heltaggade topplag i kväll som egentligen skulle ha asfalterat sitt motstånd. Timrå, Oskarshamn respektive Björklöven borde ha varit en munsbit för Västerås, Malmö och Karlskrona.

Ändå förlorade Västerås och Karlskrona sina hemmamatcher och Malmö tappade poäng.

Det gör att vi kan ifrågasätta om lagen över huvud taget har något i SHL att göra?
Eller handlar det om kvalfrossa?

Själv var jag på plats i Västerås. Jag såg visserligen laget spela en attraktiv offensiv hockey som kunde liknas vid vågor när de träffar klippan. När en har träffat, kommer hela tiden en ny.
Så såg det ut i ABB Arena.
Västerås kom i anfallsvåg efter anfallsvåg men den Modoinlånade Timråmålvakten Adam Reideborn var den främsta orsaken till att Västerås blev utan poäng och sumpade chansen att gå upp i serieledning.
Försvarsspelet var en annan orsak.
När Västerås sattes under press blev laget, framför allt backarna, väldigt stillastående och där är Västerås extra sårbart.
Och ännu tydligare kommer det att bli vid ett eventuellt kvalspel när Modo, Brynäs, Leksand eller Djurgården kommer in i bilden.
Ett försvarsspel som Västerås visade upp på tisdagskvällen håller definitivt inte mot de ovannämnda SHL-lagen.

***

”Bara” 3 380 åskådare på plats i ABB Arena.

För dåligt.

Klacken nötte förvisso på med trumman, men stämningen var i närmast obefintlig och sittplatspubliken jublade knappt när det blev mål.

”Det finns bara en klack i hallen”, skanderade de 20-talet Timråsupportrar på bortastå, och jag förstår förstås det bakomliggande syftet med den ramsan.

Att stämningen i vad som i folkmun kallas Rocklundahallen var för dålig och knappast värdig ett SHL-jagande topplag.

Det är i det här skedet av säsongen hemmapubliken ska bära fram sitt lag.

Det osar lite kris om Brynäs som riskerar att tvingas kvala sig kvar i SHL. Glappet upp till Leksand på säker mark är just nu fem poäng och Brynäs sportchef, Stefan Bengtzén, verkar ha gått under jorden.

Därför har det varit tyst kring klubben om eventuella förstärkningar under transferfönstrets sista dagar.

Men nu, alla Brynäsfans, har jag ett namn åt er.

Rykten påstår att flera klubbar, däribland Brynäs, är ute efter TPS Åbos storväxte back  Simon Gysbers.

Den finländske klubbens sportchef, gamle NHL-målvakten Antero Nittymäki, har redan annonserat att TPS säljer ut spelare med tanke på att klubben ligger sist i tabellen och redan har Ryan Lasch och Tero Koskiranta sålts till Frölunda respektive Färjestad.

Transferfönstret stänger i natt och frågan är om Brynäs hinner sajna Gysbers?

Den kanadenskiske backen flyttade, efter fyra år och en stark poängskörd i AHL, till Finland, först Ilves och sedan TPS, och på två säsonger i SM-liiga har han gjort 41 poäng och sägs nu alltså släppas av Åbo-klubben.

Även Djurgården ska vara inblandade i jakten på Gysbers.

Sjunde segern på de åtta senaste matcherna.

Mot seriesuveränen Skellefteå, dessutom.

3-1-segern på hemmais bevisar att Växjö har växlat upp och tycks äntligen ha prickat in storformen med tolv omgångar kvar till SM-slutspelet.

Smålandsklubben var på förhand guldtippade av de flesta experter, men laget hade svårt att hitta en jämnhet i spelet inledningsvis. Resten av säsongen har Växjö smugit lite i skymundan, plockat poäng lite här och var, och tvättat bort det där favoritskapet.

Det tror jag bara har varit till klubbens fördel.

Nu kliver i stället Växjö in i slutspelet som en liten joker i hopp om att utmana Skellefteå om Le Mat-pokalen och Växjö har alla förutsättningar för att lyckas.
De har seriens bästa back på offensiv blålinje i Cory Murphy, han dundrade in sitt nionde mål för säsongen i kväll och är nu uppe i 30 poäng – flest av samtliga SHL-backar.
Och backkollegan Noah Welch är ju inte så pjåkig i den offensiva delen av isen heller.
Förstafemman, med de nyss nämnda backarna, samt forwardstrion Toumas Kiiskinen, Robert Rosén och Nick Johnson skrämmer vilket lag som helst, och bakom finns också gott om kvalitet och kunnande.
Att en spelare som Rhett Rakhshani, till exempel, är placerad i fjärdekedjan skvallrar ganska tydligt om hur bra Växjös lag är, på pappret, och hur hård konkurrens det är i truppen.

***

Jag hade plockat fram intressant statistik om Skellefteå, men så åkte laget typiskt nog på torsk mot Växjö och de här raderna kan tyckas otajmat.

Men vad tusan – jag kör ändå.

Det handlar om Skellefteås start på det nya året. Laget blir bara bättre och bättre och under 2015 är Skellefteå faktiskt bäst – i ALLT.

De har vunnit flest matcher.
De har gjort flest mål.
De har släppt in minst mål.
De har SHL:s bästa powerplay.
De har SHL:s bästa boxplay.
De är det överlägset mest effektiva laget.
De vinner flest tekningar av alla lag.

I fjol sopade Skellefteå enkelt hem grundserien och blev etta med 111 poäng vilket ger ett poängsnitt, sett över 55 omgångar, på 2,01 poäng/match. Med tolv omgångar kvar av den här säsongens grundserie ligger klubben på 2,02 poäng i snitt.

Ni ser, klubben är ÄNNU bättre nu trots att de tappat sina sex bästa poänggörare från förra säsongen, Joakim Lindström, Oscar Möller, Pierre-Edouard Bellemare, Jimmie Ericsson, Bud Holloway och Viktor Arvidsson. Samt andra kännbara spelarförluster i exempelvis Melker Karlsson och Petter Emanuelsson.

Snart tar superlativen slut och den svartgula maskinens serieseger är förstås helt ohotad.

***

Martin Johanssons makalösa svit håller vid liv. Hemma mot Modo sköt Örebroforwarden 1–0-målet i den tredje perioden och det innebär att han gjort mål i tio (!) raka matcher.

Helt otroligt och det blev också matchens enda mål.

***

Min fredagskväll var dock vikt åt att se mötet mellan Frölunda och Färjestad. Där imponerade Göterborgsklubben stort, stundvis, bortsett från de uppsjö klumpiga utvisningarna.

Men i spelet fem mot fem var det inget snack, Frölunda var klart bättre än Färjestad och framför allt agerandet framför offensiv målbur var imponerande. Där var hemmaspelarna som bålgetingar och vann i stort sett varje lös puck.

Först i den tredje perioden vaknade bortalaget, pressade på rejält och vann skottstatistiken med 14-2, men Lars Johansson i Frölundakassen höll nollan för första gången den här säsongen.

Förluster mot, i tur och ordning, Södertälje, Asplöven, Almtuna och nu Oskarshamn – fyra ödesmatcher mot fyra bottenkonkurrenter – gör att AIK kan glömma kvalet mot en comeback i SHL.

Sjätte raka förlusten gör att klubben är i ett extremt prekärt läge i tabellen och i allra högsta grad riskerar att tvingas kvala sig kvar i hockeyallsvenskan.

Känslan är att enda räddningen just nu är – Timrå.

Medelpadsklubben är bara sekunder, kanske någon minut och högst en dag, från att begäras i konkurs och om inte en långsiktig lösning är presenterad i morgon kväll har sportchefen Kent Norberg gett spelarna tillåtelse att leta nya klubbar.
Då tvingas Timrå dra sig ur hockeyallsvenskan och AIK råkar vara det enda laget som förlorat samtliga matcher mot Timrå, samtliga dessutom efter ordinarie matchtid, och är det enda laget som inte tappar några poäng om tabellen skulle räknas om.

På torsdag ska Timrå och AIK mötas i Eon Arena enligt spelschemat, men det kan förstås bli så att matchen stryks, AIK får långledigt att rensa tankarna och klättrar några gratisplatser i tabellen.

För det kan behövas.

Matchen mellan AIK och Oskarshamn på Hovet höll ett sådan dålig kvalitet att den till och med blev underhållande att titta på.
Ingen som helst struktur i något lag, slumpartade puckar och usla passningar från bägge lagen.

Det var ett bortalag som ställde upp en köttmur på egen blålinje och ett hemmalag som tog omvägar mot målet och skulle dribbla in pucken i detsamma.

Två lag helt utan självförtroende och två lag som sannolikt kommer att göra upp om att slippa det sista två platserna som innebär negativt kvalspel.

Eller den sista platsen – beroende på hur Timrås öde slutar.

Självklart tråkigt om en anrik klubb som Timrå upphör, men jag tror AIK är väldigt tacksamma över ett sådant öde.

Klassikermöte mellan Leksand och Brynäs, lördagskväll, lapp på luckan och livsviktiga poäng att spela om.

En match kan knappast ha bättre förutsättningar.

Men ”ångestderbyt” blev helt likgiltig och intetsägande mellan två dikeskörda lag. Och det enda svaret vi fick efteråt var att det är just de här två lagen som kommer att slåss med varandra om att undvika det negativa kvalet mot hockeyallsvenskan.

Leksand har spelare som sticker ut (Ryno, Sallinen, Kähkönen, Ritola…) men laget spelar alldeles för omständigt, med lågt pucktempo, och har svårt att höja tempot i matcherna. Dessutom är Leksand på tok för svagt i uppspelsfasen och ett högt pressande motståndarlag har enkelt att såra Dala-laget där.

I Brynäs är läget det motsatta. De har ändå ett hyfsat grundspel och spelar rakt – men saknar spetsen.
Gävlelaget är alldeles för ojämnt i matcherna. Ena stunden spelar de klokt och bra för att minuterna senare falla ihop totalt. De inledde matchen piggt, hade ett tag 7–0 i skott och vaskade fram en uppsjö vassa chanser. Sedan kom ledningsmålet i mittperioden och trots ledning med ett ynka mål kändes det ändå som att Brynäs fått matchen dit de ville.
Men drygt sex minuter in i tredje perioden stod det plötsligt 2–1 till Leksand.

I exakt det läget valde nye Brynästränaren Thomas ”Bulan” Berglund att ta en time out och var det då vi fick en glimt av ”Bulan-effekten”?
Efter det 30 sekunder långa samtalet blev det helt ny fart på Brynäs och kort därefter kom kvitteringsmålet också.
Och bortaspelet är under all kritik. Inte en trepoängare sedan 18 oktober är förstås ett föga smickrande facit.
18 oktober.

Nej, jag ser inte någon ljusning för varken Leksand eller Brynäs, även om lagen bjöd till i den tredje perioden och visade både känslor och desperation. Och matchen blev ju högdramatisk i slutändan.
Men utvisningen på Adam Brodecki i slutskedet, som bäddade för Leksands avgörande med 26 sekunder kvar, anser jag var helt felaktig och jag förstår att Brynäs var upprörda efteråt.
Det är tråkigt att ett domarmisstag ska bli helt matchavgörande.

***

Utmanar Johan ”Honken” Holmqvist om förstaspaden nu?
Veteranmålvakten var tillbaka i Brynäskassen, fick göra debut i ångestderbyt och såg ut som en urgammal man i en 20-årings kropp. Vilket lugn, vilken trygghet – och en blixtsnabb plockhandske.

***

Leksand har också ett nyförvärv: Mattias Guter.
Och han avgjorde matchen i hemmadebuten med 26 sekunder kvar.
Men utöver målet bevisade han också att han blir en stor tillgång för laget. Han gjorde det mesta rätt på isen och var en av de bättre aktörerna på planen.

***

Stämningen i Tegera Arena var fantastisk.

När publiken bjuder till på det här sättet tycker jag inte att underhållningen på isen spelar en särskilt stor roll. Upplevelsen av matchen får ändå högt betyg.

Minns ni Igor Matushkin?

Den vitryske backen gjorde sig känd för den svenska hockeypubliken i slutet av 90-talet med spel i Luleå, Björklöven, Skellefteå och Timrå. Nu är han assisterande tränare i KHL-laget Sibir Novosibirsk.

Men hans son, Maksim Matushkin, är kvar i Sverige och är stekhet i hockeyallsvenskan just nu.

Efter att ha pendlat mellan spel i division 1 och allsvenskan de senaste åren har den 24-årige backen hittat rätt i succélaget Karlskrona som i skrivandets stund leder serien.

Det har blivit 23 poäng (8+15) på 40 matcher för Matushkin och nu har SHL-klubbar fått upp ögonen för honom. Bland andra Brynäs ska ha visat intresse, där han vore en bra ersättare för Christian Djoos som försvinner till Nordamerika nästa säsong. Och Gävleklubben har ju också en sportchef i Stefan Bengtzén som navigerade just Karlskrona med framgång förra säsongen.

Jag pratade med Maksim Matushkin efter straffsegern mot Timrå på torsdagskvällen och så här säger han själv om sin säsong och intresset från SHL:

– Det har gått bra och jag har fått spela med Pudas (Jonathan, en annan talangfull back) och vi känner en väldigt trygghet med varandra. Dessutom har jag fått mycket förtroende och mitt självförtroende växer.

– Det är så klart smickrande om SHL-klubbar visat intresse, men om jag börjar tänka på det så presterar jag nog inte så bra på isen. Mitt fokus är helt på Karlskrona nu. Men visst, det är klart att det är roligt och ett kvitto på att jag gjort något rätt.

I mitten av november skrev Victor Ekarv, 20, på ett kontrakt med Luleå.

Mitt under pågående säsong, alltså.

Mitt under AIK:s jobbiga tabelläge.

Det var förstås inte populärt hos alla och delar av AIK-supportrarna visade sitt missnöje mot talangens agerande. Och vid årsskiftet briserade bomben att Ekarv – som varit en av AIK:s hetaste spelare under den hockeyallsvenska hösten – lämnar klubben med omedelbar verkan och fortsätter säsongen i SHL och Luleå.

Ett jätteavbräck för AIK, förstås, som aldrig riktigt rest sig efter den tuffa säsongsstarten och nu jagar en plats i ett SHL-kval. I det racet hade Ekarv behövts.

Det har hittills blivit sex matcher i Luleåtröjan för Ekarv, innan han nu skickats till farmarlaget Asplöven.

Och i kväll finns han på Hovets is och möter sina gamla lagkamrater i AIK.

Väldigt märkligt.

Det är förstås tur för Ekarv att AIK-publiken (tyvärr) inte är särskilt många längre, annars hade han tvingats att utstå kraftiga burop och genomlidit hat-ramsor under hela matchen.

Men framför allt tycker jag att Luleå kunde haft betydligt bättre känsla att inte spela honom mot just AIK. SHL-klubben visar varken respekt för Ekarv eller för AIK.
Man måste tänka på att det är en väldigt speciell situation för Ekarv också, som han förmodligen inte själv kan eller vill bestämma över.
Han kan ju knappast vägra att spela.

Och anledningen till att Ekarv spelar med Asplöven i kväll är att han inte får spela CHL-hockey med Luleå, det handlar alltså BARA om en match, och jag ser verkligen inte vad Luleå vill få ut av det.

Att kliva ner och spela med Haparanda-laget endast en match, dessutom mot sina förra lagkamrater, tror jag inte gör Asplöven ett dugg bättre.

Och Ekarv har dessutom fått 33 stenhårda matcher med AIK den här säsongen, sex SHL-matcher med Luleå och behöver knappast matchträning.

Jag behöver knappast rabbla hela bakgrunden i Marcus Nilson-gate, det har redan skrivits i oändliga rader om det den här veckan.
Inför 36-åringens debut hade delar av Djurgårdens fans hotat med bojkott, banderoller, hat och hot.
Men inför ett nästan fullsatt Hovet hände…ingenting.
En seger för hockeyn, som kollega Ros skrev.

Och i kväll visade Djurgårdens fans ännu en gång att de är bäst i Sverige, att passionen för både klubben och hockeyn övervinner det mesta.

I Nilsons andra match var protesterna mot värvningen av honom betydligt mer tydligare och en större gruppering supportrar visade sitt missnöje över styrelsens beslut med ramsor och banderoller.

Men då buades den grupperingen ut – av hela Hovet.

Och när Nilson sedan själv klev fram och agerade målskytt ställde sig samtliga upp och applåderade sitt nyförvärv. Allt var glömt, allt var förlåtet – Marcus Nilson ÄR välkommen tillbaka av majoriteten av alla Djurgårdens supportrar.

Att han också kommer att bidra till laget var uppenbart i matchen mot sina gamla lagkamrater i HV 71 när Nilson var en av de bättre aktörerna på isen och först assisterade till ledningsmålet innan han själv sköt 2-0 i den första perioden. Och assist gjorde han även till 5-2-målet och var alltså 1+2 i matchen.

***

HV 71 då?

Tja, att det stjärnspäckade laget åstadkom så lite och hade förtvivlat svårt att skapa heta lägen mot ett skadeskjutet Djurgården skvallrar om att smålänningarna är helt ur form för tillfället.

Kvalitetsspelare som Mattias Tedenby, Ted Brithén och Teemu Laine leder inte laget som de borde och dessutom var Eric Christensen totalt osynlig på Hovets is.

Nu har HV dessutom släppt in tolv mål – på 24 timmar.

Föga smickrande siffror, förstås.

Förutsättningarna var tydliga: båda lagen behövde tre poäng för att få rejäl känning på en kvalplats mot SHL.

Men det blev en ödesmatch med två förlorare.

Vid ställningen 1-1 i den tredje perioden var det inget lag som tog chansen och vågade gå för seger.

Visst, matcher av den här karaktären och betydelse brukar sällan bli välspelade, men av vad lagen presterade syns inga som helst kvaliteter som skvallrar om att de kan bli farliga i ett eventuellt playoff mot SHL.

AIK jobbar hårt, spelar stundtals rörlig hockey och sätter hög press på sina motståndare, men i sista ögonblicket är laget alldeles för uddlöst och passningsspelet är stundtals under all kritik.

Södertälje å andra är ett spretigt och felbyggd lag som helt saknar en tydlig spelidé.

Dessutom var det två lag med uselt powerplay-spel som visade upp sig i kväll.

Inget lag var egentligen värd segern och det var talande när Södertälje stod i egen zon med 30 sekunder och bara passade pucken mellan varandra – utan att AIK-spelare vågade kliva upp och försöka vinna pucken.

Södertälje avgjorde dock 15 sekunder in i förlängningen, två viktiga poäng förstås, samtidigt som AIK åker hem till Hovet med en poäng i sin bagagekoffert.

Och bägge lagen är trots allt fortfarande med i racet om en playoff-plats, om man tittar på vilka klubbar de konkurrerar med:

Björklöven, Asplöven, Oskarshamn och Timrå.

Fyra lag som visserligen överraskat (utom Timrå), men som egentligen saknar spetskvaliteter i sina trupper. När det börjar brännas i de sista omgångarna har både Södertälje och AIK  ett klart bättre lag på pappret.
Och Almtuna, just nu på den sista playoff-platsen, har hamnat i ekonomisk kris, börjat rea ut sina spelare och får förstås tufft att behålla den sista playoff-platsen som klubben just nu har.

Men Södertälje och AIK är knappast med i snacket om SHL.