I kväll möttes ”storklubbarna” i hockeyallsvenskan. AIK mot Modo, två lag som har ambitioner att spela i SHL inom en överskådlig framtid, men som sladdat i tabellen och båda var, inför kvällens omgång, under strecket till vidare playoff.
Jag tror att både AIK och Modo kommer att snubbla sig över det där strecket, i slutändan.
Men SHL?
Aldrig i livet
Att något hockeyallsvenskt lag har en rimlig chans att nå finrummet finns inte i min vildaste fantasi.
Allsvenskan håller en på tok för låg nivå. Leksand klarade det ju i fjol, tänker vän av ordning. Jo, visst, men Leksand råkade pricka in en ren lyckoträff. Hade laget haft tio matchserier i bäst av sju mot Modo är jag övertygad om att Leksand skulle ha förlorat nio.
Nu är hockeyallsvenskan dessutom ännu sämre än vad den var förra säsongen. Så här dålig har landets näst högsta hockeyserie aldrig varit.
På Hovet fick jag se spelare som sumpade givna målchanser eftersom passningskvalitén var för dålig. Framför allt AIK, som hade sju raka powerplay, missade flera kvitteringslägen genom att enkla passningar inte satt på klubbladen. Jag räknade till flera direktskottsmöjligheter som det aldrig blev något av eftersom passningarna var för branta.
Nej, hockeyallsvenskan är en miljon mil från SHL. Och med tanke på hur utvecklingen ser ut är jag rädd att AIK och Modo, men även klassiska klubbar som Björklöven, Västerås, Timrå och Södertälje, aldrig någonsin kommer spela i svensk hockeys finrum igen.
De kommer att spela i en liga som bara blir sämre och sämre tills intresset har dött ut.
Antropometri heter vetenskapen om våra kroppsmått och har ett extra starkt fäste i Asien där många idrottstalanger väljer respektive idrott enligt fysiologins lagar.
Det är ingen överdrift att du har bäst chans att lyckas i basket om du är lång och muskulös.
Inom hockeyn har det också börjat talas om längd och vikt och det är ingen hemlighet att NHL-klubbarna ser störst potential i storväxta spelare.
Samtidigt har flera unga, kortväxta spelare i Sverige skördat stora framgångar på isen. AIK-forwarden Jesper Bratt briljerar i hockeyallsvenskan och Oskar Lang är den senaste i raden av talanger i SHL som blommat ut.
Lang, 20-årig forward i Leksand, har gjort två mål och tre målgivande passningar i SHL så här långt och har varit den spelaren i laget som stuckit ut mest offensivt på sistone – trots att han bara är 1.70 centimeter lång.
Han är den tredje kortaste spelaren i SHL, bara Örebroduon Greg Squires och Dominique Heinrich är en ynka centimeter kortare, och Lang har bevisat att det går att lyckas trots sin ringa storlek.
– Det finns ju flera som bevisat att det går att lyckas. I NHL finns det också korta spelare, säger Lang och vill i stället lyfta fram sin storlek som en fördel.
– När man är liten är man oftast snabb och kvick. Det gäller att försöka utnyttja det till fullo. Men det gäller att ha en viss spelförståelse också. Finns det något negativt med att vara kortväxt?
– Jag vet faktiskt inte. I vissa situationer kanske. När jag har spelat ifrån mig pucken och det kommer någon som fullföljer en tackling. Då måste jag vara med och flytta mig. Om det kommer en tung spelare kan det avsluta ens karriär. Till skillnad om man vore jättestor, då hade man kunnat stå kvar och ta emot tacklingen. Känns snacket om att man måste var stor och stark i dagens moderna hockey som en överdrift?
– Det känns som lite skitsnack, lite överdrivet. Det finns ju som sagt flera som bevisat att det går att vara liten för att lyckas, säger Lang som också berättar också att han är nöjd med sin SHL-start och att han växt in i kostymen.
– Jag börjar bli bekväm med spelet i SHL. Jag trivs väldigt bra och är nöjd med min roll, avslutar han.
Oskar Lang debuterade i SHL redan som 17-åring och är har nu, tre år senare, fått sitt genombrott – som ligans tredje kortaste spelare. FOTO: leksandsif.se
Djurgårdsfansen har många gånger byggt upp förväntningar inför heta matcher som raserats av tappade poäng eller förluster.
För här är beviset:
Djurgården vinner sällan matcherna på ordinarie tid när Hovet eller Globen är helt utsålt.
Vid elva tillfällen har det varit lapp på luckan under klubbens matcher sedan återkomsten till SHL. Bara två gånger har Djurgården lyckats ta en fullpoängare, fyra matcher har slutat med segrar efter förlängning eller straffar och fem gånger har Djurgården förlorat.
Det är ett negativt facit och i morgon är det dags igen. För första gången den här säsongen är Hovet utsålt och det är Leksand som kommer på besök.
Av förekommen anledning pratade jag med Djurgårdstränaren Robert Ohlsson om risken att publikstödet faktiskt har en negativ effekt på laget.
– Vi har pratat själva om det. Om inramningen och hur matchbilden kan se ut; Om Leksand gör ett mål, om vi gör ett mål. De grabbar som har varit med tidigare har också pratat, säger Ohlsson och berättar vad de kom fram till:
– Det gäller att fokusera på det vi gör, oavsett vad som händer i matchen. Att vi inte blir stressade om vi släpper in ett mål, eller börjar tokrusa om vi gör ett mål. Vi ska hålla ihop vår ”game plan” oavsett hur matchen är.
NHL-klubbarna hade radat upp sig i Kinnarps Arena i kväll med kikaren riktad mot HV 71:s nummer tjugotre. Lias Andersson.
18-åringen har imponerat stort så här långt, gjort fyra mål och fyra assist på sina 20 spelade matcher och rankas högt i sommarens NHL-draft. Anders Kallur och Jan Gajdusic från New York Rangers, Robert Nordmark och Lindsey Hofford från Toronto samt Tampa Bays scouter Anton Routa och Mikael Andersson var alla på plats i mötet med Djurgården.
Vad de fick se?
Tja, talangen var dock ganska osynlig och kom aldrig in i matchen som NHL-männen hade hoppats på.
Däremot var HV:s nya kedjekonstellation med just Lias Andersson, men även Mattias Tedenby och Kevin Stenlund en av de bättre enheterna i laget och de två sistnämnda låg bakom ledningsmålet.
Samtidigt som Andersson gör succé saknar han ett kontrakt till nästa säsong. Jag vet inte varför parterna inte har enats om ett nytt avtal ännu, men det skulle vara intressant att få veta hur både talangen själv och klubben resonerar.
Kanske finns det bud från andra SHL-klubbar?
Typ, Frölunda?
Hur som helst – en spännande följetong.
***
Ett annat samtalsämne i matchen, utöver NHL-scouterna och de bortdömda målen, var Linus Söderström, HV:s 20-årige målvakt.
Trots att han utsågs till JVM:s bäste målvakt 2015 dumpades han senare samma säsong av Djurgården som inte gav honom något nytt kontrakt.
Nu tog han alla fem straffar – mot just Djurgården.
Men någon revansch tycker inte Söderström att det var:
– Egentligen inte. Det med Djurgården hände för så länge sedan. Hur Djurgården betedde sig fick med att ledsna till slut. Men sedan kände jag att vi stängde det där, jag har gått vidare. Var inte matchen mot Djurgården ett bevis på att klubben gjorde fel som inte satsade på dig?
– De flesta ser det kanske så. Men inte jag. Som sagt, jag har gått vidare. För mig är det bara en vanlig hockeymatch.
Totalt 193 poäng på 206 matcher i SHL/SM-slutspelet.
Nu har Bud Holloway, 28, bestämt sig för att återvända till Sverige efter att han inte lyckats få ett jobb i Schweiz.
Kanadensaren vore förstås en drömförstärkning för samtliga SHL-klubbar och många har också tagit en nummerlapp och ställt sig i kön för hans underskrift.
Bland andra Skellefteå, Växjö, Djurgården och Leksand är fyra klubbar som, vad jag vet, är intresserade.
Så var han kommer att hamna?
Djurgårdens strategiske sportchef, Joakim Eriksson, bekräftar klubbens intresse för Holloway, men medger att en sådan värvning kan bli svår att landa. Av kostnadsmässiga skäl. Det innebär att Djurgården skulle kunna äventyra ekonomin i framtiden bara genom en panikåtgärd att värva kanadensaren.
Så i slutändan är det egentligen bara Skellefteå och Växjö som har råd med honom. Även Frölunda och HV 71 också, men de är inte i lika stort behov av poängkungen, och min gissning är att Holloway hamnar i Skellefteå med tanke på att han redan har en stark koppling till klubben och dessutom är nära vän med Oscar Möller.
Ett back-to-back-möte.
Ett, för en gångs skull, formstarkt Djurgården mot säsongens skrällgäng Karlskrona.
Söndag, en gammal klassisk hockeydag.
Och så hoppades jag på liv på läktaren.
Men jag får nog ta ett tankevarv till innan jag kliver in på Hovet en söndagseftermiddag nästa gång.
Det här var bland det tråkigaste jag har sett i två perioder.
Djurgården föll in i gamla synder, gamla mönster. Karlskrona backade hem, ställde upp en mur i mittzonen, och så fortsatte bara matchen utan att egentligen hände på isen.
Och läktarstämningen? Glest, knäpptyst.
Hockey är en märklig sport, ibland. Så sent som i fredags möttes de här lagen i Blekinge och då handlade det om en offensiv farthockey och det gjordes hela tio (!) mål. Framför allt Djurgården övertygade i 7–3-segern. Det tidigare bortasvaga laget hade ett stort puckövertag, fick långa anfall och var dessutom effektiva i spel fem mot fyra.
Men två dagar senare var allt det som bortblåst.
I den första perioden visade Djurgården i stället upp ett powerplay-spel som måste hamna i någon kategori över säsongens sämsta.
Och samtidigt som pessimismen frodades på läktaren fortsatte sömnpillret till hockeymatch utan att något egentligen hände.
Den totala skottstatistiken efter två perioder är ett tydligt bevis: 8–11. Det måste vara någon slags bottenrekord.
Men vad hände sen?
Karlskrona hade gjort en prickfri försvarsinsats i två perioder, spelat med tålamod, disciplin och offervilja – men i slutskedet rasade allt det.
Blekingelaget tappade både tålamodet, disciplinen och matchen.
Efter några tveksamma ageranden fick Karlskrona spendera slutskedet av matchen i utvisningsbåset och då krävs det bara en glödhet Mikael Ahlén och en hårdskjutande Linus Hultström för att vända en sådan här match.
Djurgården vann med 2–1, men det var egentligen inget av lagen som förtjänade segern.
Samtidigt som Djurgården har borrat fast sig i botten av tabellen (elva poäng upp till slutspelsplats) kopplas klubben ihop med lediga spelare på marknaden.
Nicklas Grossmann och Bud Holloway är senast i raden, men Djurgårdens strategiske sportchef, Joakim Eriksson, berättar att klubben fortfarande avvaktar.
Och det är ett vettigt beslut.
Grossmann och Holloway är, får vi anta, två spelare i den högre prisklassen och om Djurgården skulle värva någon av dem äventyras en hel del rent ekonomiskt.
Klubben har redan fyllt spelarbudgeten till maximalt eftersom Linus Hultström plockades tillbaka. Och samtidigt som Djurgården riskerar att missa slutspelet – och missa extra publikintäkter – ligger klubben redan under budgetramarna för vad de räknat med i publikintäkter.
Så vad ska pengarna komma ifrån?
Det är möjligt att Djurgården kan skapa sig extra ekonomiskt utrymme genom att bjuda ut, exempelvis, Mikko Kousa till andra klubbar. Men ärligt talat – vem vill ta över hans kontrakt?
Det är mycket för en back som dels har varit skadebenägen det senaste halvåret, dels inte fått vara ombytt de senaste matcherna och, framför allt, en back som inte har producerat när han väl fått chansen.
Joakim Eriksson bekräftar intresset för Bud Holloway, och skulle Djurgården få möjlighet att värva honom tror jag inte klubben skulle tveka. Det är en av få spelare på marknaden just nu som skulle göra skillnad i ett Djurgården. Nicklas Grossmann vågar jag påstå INTE skulle göra det. Klubben har redan sådana backtyper i Alexander Urbom och Adam Ollas Mattsson och dessutom har källor till bloggen vittnat om hur usel Grossmann har varit den här säsongen, att han knappt tar plats i AHL.
Nej, Djurgården bör ligga lågt – om det inte dyker upp något utöver det vanliga.
Så ser de hockeyallsvenska klubbarnas vardag ut. Lånen kommer dit, avverkar några matcher – och åker hem.
Så många som 27 (!) SHL-lån har redan skrinnat runt på de allsvenska isarna och då har det bara spelats 19 matcher, eller drygt två månader, av säsongen.
Vad är antalet när säsongen summeras?
Lånekarusellen har blivit ett vanligt inslag i allsvenskan och det är Vita Hästen som är värst med fem spelare som är, eller har, lånats in från SHL – samtliga från samarbetsklubben Örebro. Karlskoga, Tingsryd och Södertälje är de enda klubbarna som INTE har valt att ta in några lånespelare från SHL och Timrå har bara lånat in en sådan spelare, Jesper Boqvist från Brynäs, men har å andra sidan lyft upp Marcus Hadegård, Jesper Wiberg, Anton Kalte och Simon Sandström från de egna leden när det behövts under säsongens gång.
Var Timrå ligger i tabellen? Etta.
Karlskoga? Tvåa.
Timrå, till exempel, har förvisso ett starkare juniorlag än många andra allsvenska klubbar, men laget är, tillsammans med Karlskoga, ett bevis på att det lönar sig att satsa på sina egna spelare i stället för att desperat låna in en ung SHL-talang under en kort period.
För Timrå är det en medveten strategi att inte låna in spelare den här säsongen.
– Vi hade bestämt oss för att inte låna in över huvud taget. Jag sa innan säsongen att vi till 99 procent inte kommer att låna. Man ska kunna plocka från juniorerna i stället. Men det blev ju ett undantag, trots allt. Men Boqvist har vi en förhoppning om att kunna behålla över JVM då vi tappar flera viktiga spelare. Vi var tvingad att göra låna, annars hade vi inte gjort det, säger Timrås sportchef, Kent ”Nubben” Norberg, och ger sin åsikt om den pågående lånekarusellen i hockeyallsvenskan:
– Vi har ju också lånat SHL-spelare tidigare säsonger. Man tycker att gräset är grönare på andra sidan (SHL), och det är bara vissa som har gjort skillnad, men många som… Nä, det är svårt att komma ner och spela i hockeyallsvenskan också. Att låna in spelare för en kort tid, en eller två matcher, säger jag blankt nej till.
Det sammanlagda antalet matcher för de 27 SHL-lånen är 139 den här säsongen och totalt har de gjort 46 poäng tillsammans. Det ger ett sammanlagt poängsnitt på ungefär 0,3 poäng per match. Ett sådant poängsnitt, för en enskild spelare, gav en 105:e plats (!) i allsvenskans totala poängliga förra säsongen.
Visst, det är inte en helt rättvis jämförelse , men det ger ändå en intressant fingervisning på att SHL-lånen faktiskt inte har en särskilt märkbar effekt på lagens målproduktion.
Daniel Bernhardt, från Djurgården till Västerås, är en av 27 spelare som lånats ut från SHL till allsvenskan. Foto: Bildbyrån.
Varför inte låna i spelare från division 1 i stället?
Vita Hästen för två år sedan, Tingsryd förra säsongen och Västervik just nu, är klubbar som gått från division 1 till att direkt, säsongen därpå, vara ett topplag i allsvenskan. Det tyder på att det knappast skiljer mycket mellan serierna och att steget upp till allsvenskan för en division 1-spelare inte är särskilt stort. Och jag gissar att en division 1-spelare skulle visa mer hunger och engagemang över att komma till ett allsvenskt lag än vad en SHL-talang gör som kommer dit, som helst egentligen vill spela i sin SHL-klubb.
Här är säsongens alla SHL-lån till allsvenskan hittills: Petter Hansson, b, Linköping till Västervik Erik Nyström, f, Frölunda till Pantern William Wikman, f, Leksand till Västerås Albin Storm, f, Växjö till Västervik Jesper Boqvist, f, Brynäs till Timrå Linus Öhlund, f, Brynäs till AIK Oskar Steen, f, Färjestad till Modo Anton Öhman, b, Skellefteå till Västerås Anton Cederholm, b, Vancouver/Rögle till AIK Daniel Bernhardt, f, Djurgården till Västerås Wilhelm Westlund, b, Djurgården till Almtuna Fredrik Forsberg, f, Leksand till Oskarshamn Anton Toolanen, f, Luleå till Björklöven Matias Lassen, b, Leksand till Mora Gustav Franzén, f, Örebro till Vita Hästen Gustav Backström, b, Örebro till Vita Hästen Johannes Johannesen, b, Frölunda till Oskarshamn Kevin Stenlund, f, HV 71 till Västervik Gustav Ahnelöv, b, Karlskrona till Västerås Ludvig Claesson, b, Rögle till AIK Mattias Persson, f, Malmö till Pantern Pontus Widerström, f, Frölunda till Oskarshamn Albin Lundin, b, Djurgården till Almtuna Johan Adolfsson, f, Örebro till Vita Hästen Emil Eriksson, f, Örebro till Vita Hästen Daniel Marmenlind, mv, Örebro till Vita Hästen Anton Karlsson, f, Frölunda till Oskarshamn
Det vimlar av hockeytalanger runt om i landet och just nu är Frölundas 16-årige back, Rasmus Dahlin, det snackas mest om.
Men de mest underhållande talangerna finns – i hockeyallsvenskan.
Vi har tidigare den här säsongen häpnad över hur Timrås 18-åringar, Elias Pettersson och Jonathan Dahlén, dominerat trots sin ringa ålder. Vi har även sett Lukas Wernblom, 16 år, göra tre mål i Modo så här långt.
Och i kväll höll Jesper Bratt show.
I AIK har 19 spelare i laget meriter från SHL. Det sammanlagda antalet SHL-matcher i truppen är 2 447 stycken, överlägset mest i hockeyallsvenskan, men ändå sladdar laget i botten av tabellen. Och det är Bratt, en av få spelare i AIK som INTE har meriter från SHL, som driver laget framåt.
I kväll höll den kortväxte forwarden pucken ungefär hur länge han själv ville, lekte med Karlskogas backar – innan han hittade passningsvägar som ingen annan såg.
Han serverade Jens Jakobs till 1–0-målet i den första perioden och låg även bakom 3–0 i mittperioden.
Sedan klev han av – och det kändes som att AIK skulle tappa 3–0-ledningen.
Även spelare som Jens Jakobs, Emil Lundberg, Jonas Almtorp (vikarierade som back) Oscar Steen och Jacob Spångberg var bra mot Karlskoga, men AIK bör känna en uns oro när Bratt och hans radarpartner, Fredrik Karlström, försvinner – vad jag antar de kommer göra – på JVM i Kanada runt årsskiftet. Då riskerar den unga duon att missa så många som fem matcher.
Bratt om sitt genombrott:
– Jag har utvecklats fysiskt, mognat och vågar ta för mig mer. Allt det ihop har gjort att jag har blivit mer självsäker, säger han och förklarar orsaken till att han klev av.
– Jag gjorde illa foten. Men det är ingen fara, det var mest en försiktighetsåtgärd. Om jag inte kunde ge hundra procent i den tredje perioden var det bättre att kliv av.
Två finländska stjärnor, och SHL-bekantingar, finns just nu på transferlistan.
Tomi Sallinen och Anssi Salmela.
Och mycket tyder på att duon är på väg till Sverige.
Sallinen fanns med i det finska landslaget i Karjala Cup förra veckan, men när han återvände till sitt klubblag, Neftehimik Nizjnekamsk i KHL, fick han omgående beskedet att han inte är önskvärd längre och kontraktet bröts.
Jag har ingen information om någon ny adress, men en tänkbar lösning är ju Leksand? En klubb 26-åringen dessutom har anknytning till och Leksand har även frigjort flera miljoner för att hitta en forwardsförstärkning.
Däremot kan vi (nästan) placera Anssi Salmela i Linköping. Han är också klubblös och enligt mina källor är Linköping ”nära en storback”.
Lägger vi ihop ett plus ett kan vi räkna ut att det sannolikt handlar om Salmela.
