Han lånades ju ut till Almtuna i dagarna, Alen Bibic.

Jag ringde Leksands backtalang bara någon timme innan övergången kablades ut, och då blånekade Bibic att han skulle bli utlånad. Att det egentligen bara var ett rykte som spridit sig.

Följdfrågan blev förstås om han upplevde rykten som jobbigt, något som kanske störde honom i säsongsuppladdningen.

– Nej, som offentlig person får jag räkna med att det pratas mycket om mig, svarade Bibic.

Den spontana reaktionen; kan han verkligen kalla sig ”offentlig person” i Sverige? Vad anser ni?

Eller har talangen drabbats av hybris?

Nåja.

I Almtuna, i skuggan av hockeyns finrum, slipper han förmodligen allt vad det innebär med att vara en offentlig person.

***

Här är åtminstone en spelare som kan kalla sig offentlig och som faktiskt inte har hybris:

Staffan Kronwall.

Lagkaptenen i Tre Kronors VM-guldlag i våras, som i SVT reflekterar över det faktum att han inte finns med på Pär Mårts lista över aktuella OS-spelare.

– Tittar man på listan och vet att han ska ta ut åtta backar, så tycker jag personligen inte att jag ska var med där.

Ärligt och ödmjukt.

Ni minns ju Juhamatti Aaltonen, Rögles fix-stjärna från i fjol.

Ni kanske undrar vad som händer med honom.

Svaret är att Aaltonen – som är uttagen i Finlands preliminära OS-trupp – mycket väl kan hamna i Sverige igen.

Han nobbade Traktor Tjeljabinsk i somras, KHL-klubben som ägde hans rättigheter, med förklaringen att han skulle spela i NHL. Men något spel i Nordamerika blir det inte för 28-åringen, intresset för honom i Nordamerika är stendött.

– Ja, det finns intresserade klubbar överallt. Men inte i NHL, där han skulle älska att spela, säger Aaltonens agent, Juuso Pulliainen, när jag pratade med honom nyligen.

Han öppnar, som jag nämnde ovan, för en återvändo till Sverige och SHL.

– Det finns intresse från Sverige, ja. Och Juhamatti trivdes väldigt bra där förra säsongen. Vi vet vad som finns, sedan gäller det för honom att bestämma sig och det har han inte gjort.

Men det finns en hake.

Aaltonen kan inte, om han skriver på för en svensk klubb, ansluta förrän i november månad. På grund av att han spelade VM-semifinalen mot Tre Kronor i Globen tidigare i maj kan han inte, på grund av skatteregler, vistas i Sverige i mer än 183 dagar.

Han hade ju ett artistkontrakt med Rögle i fjol.

Välkommen!

Äh, det finns ingen anledningen att smygstarta.

Vi kör i gång den här nya bloggen – som kommer att behandla det mesta i hockeyväg – direkt med att ge oss in i debatt.

Hockey eller fotboll.

Vilken sport ska du titta på?

Svaret är förstås givet, det vet jag att ni vet, men bloggen måste ändå ge er den enkla övertygelsen varför hockey är Sveriges nationalsport:

• Underhållningen

Hockeyn har skickligt sålt in sig som den moderna, snabbare och underhållande sporten. Även på läktarna är det drag, nästan samtliga lag har nybyggda arenor, genomtänka intron och show vid spelavbrotten.
Luleåspelarna, bland annat, gör entré genom att åka in på isen från ett björnhuvud. Jag tar upp det som exempel eftersom det kan tyckas löjligt. Men garanterat mer underhållande än att se Åtvidaberg tåga in på Kopparvallen.

• Svårighetsgraden

Alla kan springa, tjonga, kasta inkast… Ja, ni fattar. Men inte många behärskar att slå eleganta passningar, dribbla i hög fart, på små ytor dessutom, och samtidigt hålla koll på att undvika en rejäl tackling – på ett par skridskor.

• Framgångsfaktorn

Fotbollslandslaget, vad har de vunnit? Ett VM-silver på, typ, Hedenhös tid. Bronset 1994 räknar jag inte som framgång. Skulle Tre Kronor vara tillfreds med ett brons? Knappast. Apropå VM-silver. Hockeylandslaget har 19 (!) sådana. Lägg där till 9 guld – och två OS-guld. Tre Kronor går in i varje mästerskap för att slåss om segern, fotbollslandslaget har vissa bekymmer med att få hål på Färöarna.

• Hårdheten

Jag minns brassen Rivaldo i en VM-match mot Turkiet. Då var han en superstjärna, och fick en lös boll på benet och föll ihop med händerna för ansiktet. Det såg ut som att han var på väg att dö.
Skulle en hockeyspelare göra något i samma stil? Aldrig. I stället stod målvakterna, förr i tiden, i mål – utan hjälm!
Peter Cech, målvakt i något fotbollslag som heter Chelsea, står i målet – med hjälm! Aj aj – den kan göra ont, den där bollen.

• Engagemanget

Vi tar uppladdningen på matchdagen som exempel. När fotbollsspelare kliver ut för att känna på den nyklippta gräsmattan – i sandaler – är hockeyspelarna redan i spåret och kör intervall-träning. Fotbollspelarna ser avbytarbänken som en chans till att sola. Hockeyspelarens liv förstörs om de får sitta på avbytarbänken för länge.

• Fåfängan

En punkt man bara måste placera på en sådan här lista med tanke på primadonnorna inom fotbollen. När de ignorerar taktikgenomgången i halvtid för att fixa frisyren, tejpar hockeyspelarna ihop ett brutet ben, kyler blåögat, tar en Ipren för hjärnskakningen – och odlar samtidigt råa slutspelsskägg.

Slutsats: Hockey är på samma gång vackert, underhållande och brutalt. Fotboll är…tja, sömnigt.

Så, nu är Hockeybloggen invigd.