De blev degraderat i april.
Drygt fem månader och en helrenovering av truppen senare klev Modo i ut på isen i landets näst högsta serie för första gången på 31 år.

Då visade laget klasskillnad – direkt.

En tät målvakt i Jonatan Bjurö, en hypervass Patrik Karlkvist och ett powerplay-spel av SHL-klass bäddade för en drömstart i hockeyallsvenskan.

En skonsam inledning på serien som Modo kommer bli viktare än man kan tro.

På sex år har nämligen inget lag som kommit från SHL vunnit den första bortamatchen i hockeyallsvenskan.
Ett epic fail, ingen slump – men Modo hade gjort hemläxan.
På ligans upptaktsträff växlade jag några ord med tränaren Andreas Johansson och han betonade hur viktig den mentala förberedelsen var.
– Vi har varit jätteöppna med varandra, svarade han på frågan om hur han förberett spelarna på allsvenskan.

Och det syntes att Modo visste precis vad som väntade i Västerås.
Laget imponerade inte, men det var just det som ändå imponerade; Modo visade tålamod, litade på sin grundkompetens i truppen och i samma veva som Västerås brände en uppsjö målchanser (hur kunde Niklas Lihagen bränna öppet mål i första perioden?) kunde Modo enkelt och metodiskt plocka fram sin spetskvalitet och ganska odramatiskt avfärda sitt motstånd.

Jag är övertygad om att Andreas Johansson kommer att navigera Modo genom kalla islador, långa bussresor och spartanska omklädningsrum och slåss om en SHL-plats långt in på vårkanten.
Vi fick nämligen många svar efter premiäromgången:
Modo har också, utöver Bjurö och Karlkvist, också ett 40-årigt åbäke till back, Mikko Luoma, vars rutin kommer vara ovärderlig. Och Byron Ritchie, David Rundqvist med flera som visade att de är toppspelare på den här nivån.

Modo är att räkna med – inget tvivel.

***

Och så här kommer (garanterat inte) tabellen sluta:

1. Almtuna
2. AIK
————————–
3. Timrå
4. Tingsryd
5. Oskarshamn
6. Modo
7. Västerås
8. Karlskoga
————————–
9. Mora
10. Björklöven
11. Västervik
12. Södertälje
————————–
13. Pantern
14. Vita Hästen

Leksands säsong 2015-16 är ju ett potentiellt filmmanus.
Klubben var utdömt både en, två, tre och hundra gånger. Sist i hockeyallsvenskan efter 24 omgångar, i närmast uträknat inför sista matchen i kvalserien mot Mora och nollat och utspelat i de två första matcherna i kvalfinalen mot Modo.

Ändå det blev det ju ett SHL-avancemang, till slut – på ett sätt som kommer skrivas in i historieböckerna – och hur firas det?

Med att åka till Vegas, så klart!

Det trodde åtminstone Leksandshjältarna själva som, med hjälp av sponsorer, hade skrapat ihop så mycket som 500 000 kronor till reskassan och ett Las Vegas-äventyr låg minst sagt i blickfånget. Spelarna hade redan börjat spana på flygbiljetter och hotellbokningar. Hawaiikjortan och solkrämen hade dammats av från vindsförrådet och spelarna såg fram mot ett värdigt avslut på bragdsäsongen.

Men då kom dråpslaget.

Enligt källor inifrån Leksand var klubben naturligtvis tvungen att skatta för pengarna från de generösa sponsorerna och laget hade inte längre råd att åka på sin drömsemester.
Pengarna som blev över räckte inte längre än till Barcelona under en weekend, men samma källor säger att spelarna hade roligt ändå.

Och nu kan de titta tillbaka till det här ögonblicket som jag fångade på isen i Fjällräven Center efter att Brock Montpetit skjutit in det avgörande förlängningsmålet:

En stark, och mer än godkänd, säsong tog slut för AIK efter 1–4 i matcher mot Karlskrona.
AIK pressade SHL-laget och var bättre i två av fem matcher, men jag tycker ändå att Karlskronas vassare pucktempo till slut blev avgörande.
I de två sista matcherna var det inget snack – Karlskrona var bättre.

Nu fortsätter AIK:s bygge mot finrummet.
Säsongens målsättning var inte ens SHL, men nästa säsong kommer satsningen tillbaka dit att spännas hårdare.
– Vi får lära oss av det här och bygga vidare. AIK är på en resa mot SHL. Sedan ska vi försöka göra klart med så många som möjligt, så fort som möjligt, sa sportchefen Anders Gozzi efter den sista matchen mot Karlskrona.
– Vi får någon peng extra och har bra koll på vad vi behöver och vad vi ska ta in. Just nu känns det bra, fortsatte han.
Gozzi avslöjade också att AIK förlängt med ikonen och kaptenen Christian Sandberg. Dessutom är förre backen Jonas Liwing på väg in, men enligt uppgifter blir det svårt att behålla Jonathan Andersson som har SHL-intresse.

Jag pratade länge med Roger Melin efter den sista matchen. Det utmynnade aldrig i någon text, varken i print eller på nätet – jag hade så mycket annat att kräma ur mig i textväg – men jag delger er Roger-snacket här
Han var besviken, förstås, men ändå samlad och försökte sätta ord på varför Karlskrona gick vinnande ur matchserien:
– Jag tyckte att Karlskrona var starkare framför målet än vad vi var. De hade ett grymt bra målvaktsspel givetvis, men också väldigt starka på att inte släppa in oss på returer. De fick också göra enklare mål än oss.
– Men Karlskrona har tränat på att försvara sig i 52 matcher i SHL och vi har mest fört spelet i 52 matcher. Vi kanske var naiva och fortsatte att spela det spelet vi gjort tidigare under säsongen i stället för att vara med försvarsmässiga i tanken.
Melin tycker också att AIK plågats extra av skador. Han menar att laget hade haft en bättre chans med Stefan Johansson, Oscar Steen, Gustaf Lindvall och Markus Lauridsen friska. Och dessutom om AIK hade undvikit Robin Kovacs tre matcher långa avstängningsperiod.
Sedan valde Melin att blicka fram mot nästa säsong och avslöjar att AIK ska vara ett SHL-lag inom en treårsperiod.
– Vi har en plan att spela i SHL inom den perioden. Men vi har ingen brådska. Vi får ta lärdom av det här. Tidigare missade vi ett år att gå upp, tog den erfarenheten med oss in till nästa kval året därpå och då lyckades vi gå upp. Vi får hoppas på samma sak nu.

Så här se AIK:s kontraktsläge ut:

* UTGÅENDE KONTRAKT
Robin Rahm, 29, mv
Fick kliva in i kvalfinalen mot Karlskrona efter att Gustaf Lindvall skadat sig. Har spelat bra, men frågan är om det räcker för ett nytt kontrakt?
Oscar Fröberg, 19, mv
Har AIK som moderklubb men är lånad från Örebro. Spelat den mesta tiden den här säsongen i Arboga i division ett, men varit backup i kvalfinalen mot Karlskrona.
Simon Fredriksson, 22, b
En defensivt stark pjäs som gjort en stabil säsong. Kan mycket väl erbjudas ett nytt avtal.
Markus Lauridsen, 25, b
En succévärvning och AIK:s enda (!) import. Bror till Frölundas bjässe Oliver Lauridsen och har varit en av lagets bästa backar. Offensivt skicklig men är han värd den dyra pengen?
Jonathan Léman, 18, b (lånad)
Har varit inlånad från Modo, men inte haft en helt ordinarie roll. Fått speltid på grund av skador.
Eric Norin, 24, b
Ännu en back som fått ett lyft. Visat prov på en offensiv skicklighet och en förlängning med AIK känns troligt.
Jacob Spångberg, 21, b
Har spelat med en skadad axel i slutskedet vilket hämmat honom. Men Spångberg har gjort en stark säsong och sannolikheten att han blir kvar är stor.
Jesper Bratt, 17, f
En av Sveriges hetaste hockeytalanger. Tagit en ordinarie plats trots att han bara är 17 år och har länge haft ögonen på sig från SHL-klubbar.
Fredrik Hynning, 32, f
En ledare och ”pappa” i AIK:s omklädningsrum. Används ofta i numerära underlägen, men har annars en ganska undanskymd roll. Har ett stort AIK-hjärta och bör kunna bli kvar i klubben.
Marcus Jonsson, 24, f
En energispelare som bjuder på sig själv. Både på isen och i omklädningsrummet. Men har inte haft någon stor roll och ”Messy” har ryktats flytta hem till Umeå där han kopplats ihop med Björklöven.
Robin Kovacs, 19, f (lånad)
Blev utsedd till ligans bästa junior och haft en offensiv nyckelroll i AIK. Avstängd i tre av de fem kvalfinalerna mot Karlskrona och nu lämnar han AIK för att antingen slå sig in i en NHL-klubb eller spela med Rögle i SHL.
Michael Lindqvist, 21, f
Kom upp som en stor talang under AIK:s tid i SHL, men utvecklingen har inte tagit fart förrän nu. Han har varit en av lagets bästa spelare i slutskedet och SHL-klubbar har knappast undgått hans framfart.
Daniel Olsson Trkulja, 25, f
Ännu en spelare som har AIK som moderklubb och gjort succé med ovannämnde Lindqvist samt Christian Sandberg. AIK jobbar tveklöst på att behålla honom.
Christian Sandberg, 28, f
Lagkapten som spelat nästan hela sitt liv i AIK. Har tagit ett stort ansvar och varit den ledande spelaren den här säsongen. Parterna är redan överens om en fortsättning, men inget är påskrivet och helt klart.
Malte Strömwall, 21, f
Öste in mål i början av säsongen, ledde hockeyallsvenskans skytteliga överlägset och det pratades SHL. Men den andra halvan på säsongen har målen uteblivit och Strömwall har inte kommit upp i den nivå han höll inledningsvis.
Carl Åsell, 22, f
Har haft svårt att ta en plats i AIK och det är inte troligt att han erbjuds ett nytt avtal.

* DE HAR KONTRAKT
Gustaf Lindvall, 25, mv
Jonathan Andersson, 22, b
Tobias Ericsson, 28, b/f
Andreas Hjelm, 28, b
Stefan Johansson, 28, b
Jonas Almtorp, 32, f
Jesper Frödén, 21, f
Nicklas Heinerö, 24, f
Emil Lundberg, 34, f
Oscar Steen, 33, f

Nä men…hej.

Efter en längre tids frånvaro, dvala, kyla – kalla det vad ni vill – är bloggen tillbaka igen. Det är ju SM-slutspel för fasiken.
Då måste det bloggas.

Och jag tänkte prata Linus Hultström.
Backen med den skarpladdade bössan.
Han har spelat tre slutspelsmatcher med Djurgården nu, i åttondelsfinalserien (som det heter numera), mot Brynäs och är redan uppe i nio poäng.
Nio poäng!!
NIO!!
Ett smått otroligt facit efter tre mål och sex assist. Och åtta av poängen har kommit i de två hemmamatcherna på Hovet.
Hultström har tidigare fått kritik för att vara ”fööör” offensiv, men jag tycker att han nu för tiden även tar ett ansvar defensivt och är den backen i Djurgården som vågar hålla i pucken de extra sekunderna i egen zon, den som skapar lugnet och gör att laget kan samla sig och hämta andan i pressade lägen.

Men det är ju ändå backens statistik som utmärker sig. De nio poängen på de tre matcherna hade tagit honom till en andraplats i hela slutspelets poängliga för backar i fjol. Vinnaren i densamma, Tim Heed, gjorde 11 poäng för Skellefteå. Men då spelade han 15 matcher också.
Och Hultström är också tredje bäst genom tiderna i Djurgården att göra poäng i ett och samma slutspel. Bara Björn Nord och Daniel Tjärnqvist är bättre, de gjorde 13 respektive 11 poäng 1998 och 2000. Men då spelade Nord också 15 matcher och Tjärnqvist 16.
Mycket, om inte allt, talar för att Linus Hultström blir historisk den här säsongen och åtminstone slår Nords klubbrekord. Men Hultström har också stora möjligheter att knäcka tidernas rekord i SHL/elitserien för flest gjorda poäng av en back i slutspel. Det rekordet innehar Johan Åkerman just nu efter sina 16 poäng för HV 71 under guldåret 2008. Hultström är ju mer än halvvägs dit – efter bara tre spelade matcher.

Så här många poäng har backarnas poängligavinnare i slutspelet gjort genom åren:

2015: Tim Heed, Skellefteå, 11
2014: Magnus Nygren, Färjestad, 5
2013: Chris Lee, Färjestad, 12
2012: Josh MacNevin, AIK, 9
2011: Magnus Nygren, Färjesyad, 10
2010: David Petrasek, HV 71, 11
2009: Mikko Louma, HV 71, 11
2008: Johan Åkerman, HV 71, 16
2007: Tobias Enström, Modo, 12
2006: Radek Hamr, Färjestad, 15
2005: Christian Bäckman, Frölunda, 9
2004: Fredrik Olausson, HV 71, 10
2003: Ronnie Sundin, Frölunda, 9
2002: Pierre Hedin, Modo, 10
2001: Greger Artursson, Färjestad, 11
2000: Andreas Pihl, Modo, 7
1999: Pär Djoos, Brynäs, 13
1998: Björn Nord, Djurgården, 11
1997: Thomas Rohdin, Färjestad, 12
1996: Petter Nilsson, Luleå, 10
1995: Per Gustafsson, HV 71, 12
1994: Håkan Åhlund, Malmö, 7
1993: Kenneth Kennholt, Djurgården, 7
1992: Peter Andersson, Malmö, 11
1991: Thomas Eriksson, Djurgården, 5
1990: Tommy Samuelsson, Färjestad, 6
1989: Anders Eldebrink, Södertälje, 8
1988: Peter Andersson, Färjestad, 14
1987: Tommy Samuelsson, Färjestad, 5
1986: Tommy Samuelsson, Färjestad, 8
1985: Anders Eldebrink, Södertälje, 8
1984: Tomas Nord, AIK, 4
1983: Tommy Samuelsson, Färjestad, 8
1982: Anders Boström, Frölunda, 5
1981: Håkan Nordin, Färjestad, 6
1980: Anders Boström, Frölunda, 5

Den officiella dokumentationen av statistik går tillbaka till säsongen 1975-76, men eftersom det bara spelades några ynka matcher i slutspelet då väljer jag att stoppa vid 1980.

Med Niklas Johansson (sportchef) och Martin Filander (tränare) i spetsen har Västerås, vad man brukar kalla, toksatsat.
Under pågående säsong har tre spelare redan värvats, Jakub Cutta, Ville Korhonen och Vitali Koval, värvningar som knappast slagit väl ut och kan ifrågasättas. Framför allt Korhonen, som sitter på en av hockeyallsvenskans bästa löner, och Koval (gjorde debut i kväll), den 35-årige målvakten, som hämtades in trots att Västerås redan har två fullt dugliga målvakter.
Och fler förstärkningar var på väg in, enligt källor – innan Niklas Johansson fick sparken i tisdags.

Därefter har klubben helt ändrat attityd.

Backlegendaren Nicklas Lidström, 45, som sitter i Västerås sportråd, berättar i Sportbladet om framtidsplanerna: ”Klart att vi i Västerås siktar på SHL. Dit ska vi. Men vi ska sikta på lång sikt. Inte rusa dit”.
Knappast något Niklas Johansson skulle ha sagt.
Lägg där till att Martin Filander fick sparken i samma veva och att Jeremy Williams nyligen lämnat över kaptensrollen till Fredrik Johansson, så märker ni att förändringarna har varit många och att Västerås har fått ett helt nytt ansikte – på bara en natt.

Andreas Appelgren är den nye tränare, med Johan Rosén vid sin sida, och de gjorde lustigt nog debut i Västeråsbåset mot just Leksand, klubben åkte ur SHL med i våras.
Appelgren talade innan matchen om att spelarna skulle gå på instinkter och de anammade onekligen tränarens ord i den första perioden:

Tre mål. 20 skott på mål.

Västerås satte gasen i botten och körde över Leksand inledningsvis. Och laget såg ut att ha hittat det där självförtroendet som de glömde kvar i en ishall i Karlskrona förra året.

Men efter 3–1-ledningen efter den första perioden hände något. Plötsligt var allt det där frejdiga och instinktiva som bortblåst och Leksand ägde mer eller mindre de två efterföljande perioderna.
Och det slutade i sekunddramatik.
Andreas Borgman i Västerås drog på sig en synnerligen korkad utvisning när han drog av hjälmen på en Leksandsspelare och Dala-laget fick spela fem mot fyra i slutminuterna.
Då avgjorde Tobias Ericsson – med fem sekunder kvar.
Vilken mardrömsstart för Appelgren.
Och svagt av Västerås, som nu halkar ännu längre efter topplagen, att inte kunna följa upp den starka första perioden.

***

Det var bra drag i ABB Arena. Två klackar som utmanade varandra och mest beröm ska Leksands tillresta supportrar ha som höll i gång starkt genom hela matchen, trots att laget långa stunder låg i underläge. I den tredje perioden tog de över arenan.

***

Viktor Amnér, 26, är en back i Leksand som stuckit ut under säsongen. Han leder backarnas poängliga i hockeyallsvenskan överlägset med sina 10 mål och 24 assist. Men snart kan han vara förlorad.
Flera SHL-klubbar har visat intresse för Amnér och om Leksand har ett tryggt avstånd ner till bottenlagen runt den 15 februari – när transferfönstret stänger – säger källor att Leksand är beredd att sälja sin guldklimp redan innan säsongen är slut.

”Gnagarnas julafton” kallas den dagen på året när AIK mobiliserar publik under en av sina hemmamatcher.
Tanken var att den skulle spelas i Globen, likt i fjol, när 7 231 åskådare var på plats i matchen mot Karlskoga.
Visst, en suverän publiksiffra för en hockeyallsvensk match, men ni som varit i Globen vet att 7 231 personer inte skapar den där öronbedövande stämningen i den arenan.

Därför tog AIK ett tankevarv till och bestämde att slopa Globen i matchen mot Leksand och i stället fylla Hovet till sista stolsrad.

Ett klokt beslut.

Jag har följt AIK på nära håll de senaste åren och har sett, löst räknat, ett 50-tal matcher på Hovet, och i dag fick laget äntligen ett värdigt stöd sett till klubbens publikunderlag, även om stämningen från den fullsatta arenan höll en ojämn nivå; Stundom öronbedövande, stundom ganska lojt och tyst.

Matchen då?

Det var egentligen klasskillnad och spel mot ett mål i två perioder.
AIK skapade en hel drös heta målchanser, men Leksandsmålvakten Frans Touhimaa var sanslöst bra och gjorde en rad räddningar som höll världsklass. 17–9 i skott till AIK efter den första perioden, 16–2 i den andra, och jag satt ett tag och funderade om Leksandsspelarna hade varit på juldagsgroggen. Visserligen hade laget många på frånvarolistan, men mer intresserade än så här borde de ha varit.
Därför var det ett mysterium att det stod 2–2 på tavlan en bit in i den tredje perioden.
AIK sköt 49 skott och fick till sist utdelning när Michael Lindqvists 3–2-mål blev matchavgörande.

Mantas Armalis har gjort en succésäsong, så här långt, och har i det närmaste tagit över förstaspaden i Djurgården framför rutinerade Mikael Tellqvist.

Djurgårdsmålvaktens insatser har stundvis hållit landslagsklass, det höll även förbundskapten Pär Mårts med om när jag pratade med honom, men situationen är knepig och just nu kan inte Armalis spela för Tre Kronor.

Han är förvisso uppväxt i Sverige, har tillbringat hela hockeykarriären här, men med två litauiska föräldrar har 23-åringen ännu inte något svenskt medborgarskap.
Han har även representerat Litauens hockeylandslag och reglerna säger att det även, utöver medborgarskapet, måste gå fyra år från senaste officiella matchen med Litauen till att han kan spela med Sverige.

– Jag har kollat upp det flera gånger och vet exakt vad reglerna säger, säger Armalis, som spelade med Litauen senast i april tidigare i år, och han menar att valet av landslag är ett svårt dilemma.

– Jag har funderat på det. Men jag tänker att jag bara blir en av många svenska målvakter som representerat Tre Kronor. I Litauen har jag en annan status och får möjligheten att få hockeyn att växa.

Litauen spelar just nu i B-VM och 2014 arrangerades mästerskapet i landet. Armalis beskriver intresset som stort just då. Upp emot 8 000 åskådare såg matcherna och det medföljde i att antalet som började spela hockey ökade kraftigt.

Just nu har Djurgårdsmålvakten inga planer på att byta landslag, avslöjar han, och kommer att tacka ja till det litauiska laget även i fortsättningen, om tajmingen är bra.

– Men hela mitt liv är i Sverige. Det är här jag vill bo och leva. Men jag har förstås många släktingar i Litauen och jag pratar litauiska med mina föräldrar, säger han.

AIK bortaslog Västerås och tog ännu ett kliv mot den hockeyallsvenska finalen.
Straffsegern, 3–2, innebär att gapet ner till tredjeplatsen, till just Västerås, nu är nio poäng och jag kan inte se hur AIK ska kunna tappa det försprånget.
Med tanke hur laget har spelat under säsongen.
Med tanke på den här matchen.

Det var en fartfylld och underhållande match, bägge lagen bjöd på bra hockey, men AIK var snäppet hetare och bättre, från målvakt till anfallsspel. Även om det osade riktigt hett framför AIK-målvakten Gustaf Lindvall i den tredje perioden när Västerås vaknade.
Västerås är ett skickligt lag och har ett högt pucktempo, men det spelar en alldeles för omständlig hockey samtidigt som AIK:s spel är mycket rakare och effektivare.

Samtidigt fortsätter Tingsryd att skrälla (straffseger mot Mora i kväll) och smålänningarna har hela 13 poäng ner till Västerås. Jag älskar uppstickare som Tingsryd, men jag tror inte att laget lyckas upprätthålla samma spel i längden. Men att de kan knipa en av två direktfinalplatser är knappast omöjligt, med tanke på nuvarande försprång, och ett troligt scenario är alltså Tingsryd–AIK i den där direktfinalen.

En dröm – för AIK.

Det skulle innebär en inte alls särskilt snårig väg till SHL eftersom vinnaren dessutom får möta ett, vad jag gissar, Karlskrona helt utan självförtroende och vinnarkänsla.
Ett Karlskrona som kanske egentligen är mer ämnad för hockeyallsvenskan och som kan ha svårt att palla trycket på ett välfyllt Hovet.

Alltså: behåll försprånget i tabellen, slå Tingsryd i bäst av fem matcher, sedan Karlskrona i bäst av sju – sedan är ni tillbaka i SHL, AIK.

Lättare sagt en gjort, förstås, och säsongen har bara hunnit halvvägs ungefär.

Men det har skrivits förr och jag skriver det igen: Roger Melin har verkligen fått ordning på AIK och gjort laget till roliga att titta på. Kedjan med Malte Strömwall, Oscar Steen och Jesper Bratt var stundvis dominant. Den sistnämnde, Bratt, är en jättetalang som dels gjorde ett snyggt mål fram till 2–0 i den första perioden, dels gjorde lite som han ville med Västeråsspelarna.
I kväll fanns också mängder med NHL-scouter på plats. Representanter från bland andra Islanders, Calgary, Tampa Bay, Chicago, Pittsburgh och Nashville fanns på plats för att titta på Bratt.

***

Det här kan ha varit säsongens bästa match i hockeyallsvenskan.

Och vi ändå pratar direktfinal så vore det här två drömlag att mötas där.
Det finns flera ingredienser i mötet lagen emellan som skulle göra en sådan final till en drömfinal:

Känslorna, till exempel. Det syns att lagen inte gillar varandra särskilt mycket. Matchen på onsdagskvällen var stökig och fysisk. Bland annat kastade Jonathan Andersson och Christopher Fish handskarna och fick matchstraff.
Det är också upplagt för publikfester när lagen möts tack vare det korta avståndet mellan städerna och dessutom spelar både Västerås och AIK en farthockey som skulle göra matcherna i bäst av fem väldigt underhållande.

Luleå hade ett stort stöd av sina supportrar mot Djurgården.

Upp emot 500 Luleåfans fanns på plats på Hovet och tillsammans utmanade de hemmapubliken och skapade ett bra drag.

Och de fick också fira, till slut – med klubbens sportchef dessutom.

Efter 2–1-vinsten klev Lars ”Osten” Bergström in bland Luleåpubliken och möttes omgående av ramsan; ”Osten, Osten, ge oss en sång”. Sportchefen tvekade aldrig och började sjunga med klacken.

– Jag skulle ta ner några från organisationen och så fick supportrarna syn på mig. Det har varit en tradition här i Stockholm, när vi spelar här pratar jag med fansen före matcherna. Nu fick jag sjunga med dem efteråt också, säger Bergström.

– De är skojiga. Vi har faktiskt ett fantastiskt stöd var än vi spelar i södra Sverige. De gillar Luleå och vi gillar dem, det är klart att jag bjöd på en ramsa då, fortsätter han.

Du kanske ställer dig i klacken hemma mot Växjö?

– Vem vet, skrattar Bergström.

Så sent som för två säsonger sedan var han landslagsmålvakt och i fjol blev det 36 starter för Slovan Bratislava i KHL.

Men Johan Backlund, 34, är just nu sysslolös och befinner sig hemma i Skellefteå och tränar på egen hand fram till att han hittat en ny klubb.

Rykten har placerat honom i Modo.

Och enligt mina källor har han också fått ett kontraktsförslag från klubben – men nobbat det.

När jag pratade med Backlund sent på onsdagskvällen kommer dock vändningen. Han förnekar att Modo har hört av sig och förklarar i stället att Örnsköldsviksklubben skulle vara ett bra alternativ för honom.

– Rent avståndsmässigt är det ju det. Och så verkar Modo vara på uppgång nu efter tränarbytet, säger Backlund.

Så nu är det bara att vänta till Modo ringer?

– Haha, nej, jag förväntar mig inte det. Jag har inte fått något konkret förslag av klubben. Helst vill jag spela i SHL eller Tyskland. Vi får se vad som händer, men just nu har jag inget att ta ställning till.

Modo har släppt in näst flest mål (jumbon Karlskrona har släppt in mest) och klubbens målvaktssida har svajat. Adam Reideborn har inte nått upp till sin fulla kapacitet och många gånger har han petats av andrakeepern Jonatan Bjurö.

Vad som händer är ovisst, men visst vore Backlund en bra förstärkning för Modo. Han har åtminstone något som både Reideborn och Bjurö saknar: rutin.