Prinsessan Birgitta är den enda av Hagasessorna som inte förlorade sin kungliga titel när hon gifte sig. Eftersom hennes man är tysk prins så fick hon behålla HKH och tillhör fortfarande kungahuset. Birgitta har bott utomlands en stor del av sitt liv, på Mallorca har hon en lägenhet nära golfbanan och hon spelar varje dag.

Min kollega Mattias Sandberg träffade henne och ställde frågor om allt från första kärleken till sorgen när hennes pappa gick bort. Det var den tyngsta perioden i hennes liv. Men även när ett barnbarn dog efter tre dagar har satt sina spår.

Hur hanterade du det?

– Går vidare. Man kan inte stanna och bara sörja.

Har du någonsin gått i terapi?

– Aldrig! Skulle aldrig göra. Sådant finns inte i mitt liv. För vadå?

Självutveckling?

– Nej, det får jag klara av själv.

De lyckligaste åren var när Birgitta utbildade sig till gymnastikdirektör och barndomsåren på Haga slott. I programmet Parneviks konstaterar Birgitta att kungen har varit avundsjuk eller svartsjuk på henne och att han inte förstår hur hårt hon jobbar för Sverige. I intervjun mildrar hon de orden, det var inte så hon menade. Hon berättar även hur det är att ha en bror som är kung.

– Jag har aldrig tänkt på den saken, mer än att jag respekterar honom enormt. Men det är ju lite svårt att ha en bror som är kung av ­Sverige, för man får aldrig tag på honom.

När prinsessan växte upp var det inte tal om att gifta sig med en vanlig kille och samtidigt behålla sin kungliga titel. Men hon blev kär i en prins och det dröjde inte länge efter första mötet med Johann George von Hohenzollern förrän han friade till henne. Frieriet skedde i köksuppgången på slottet.

– Jag var i Tyskland, min mamma skickade dit mig för att lära mig tyska, jag var 22 år. Men jag var så trött på ­alla människor. Jag blev utdragen på den ena festen efter den andra. Jag var dödsless! Men min blivande man ­skulle hämta mig och min väninna med en bil. Jag satte mig där bak. Jag blev kär med en gång.

Men hade du ens pratat med honom?

– Nej, absolut inte! Men sen blev jag tillbakaskickad till Tyskland igen och då lärde jag känna honom mera. ­Emellanåt var jag i Rom med mina ­systrar och då träffade jag en annan man, ­naturligtvis.

Vem då?

– Det spelar ingen roll. Men då blev jag kär i honom. Sedan kom jag hem till Sverige med hans sigillring. Men så bjöd jag min blivande man till en bal och han såg ringen och frågade ”vad har du där­?”. Sedan tog han guldringen och slängde i väg den. Tre dagar ­senare ­frågade han om jag ville gifta mig med honom.

Om du är sugen på att läsa hela intervjun så hittar du den här!