Ombord på en båt någonstans på kinesiska sjön. Det var så höga vågor att fotograferna fick hålla i varandra för att inte ramla omkull när de plåtade Victoria. 

Det där med säkerhet gäller ju inte oss journalister på samma sätt. Jag har aldrig varit rädd under mina resor med Victoria, men ganska så orolig ibland. Min första resa gick till Saudiarabien och jag var helt grön i den kungliga världen (och på långresor också ska jag lägga till). 

Ambassaden här hemma rådde mig att ta med en sjal att svepa kring huvudet när jag klev ur planet. Jag blev oerhört fascinerad av alla kvinnor som bildade kö till flygplanstoaletterna före landning. De gick in som stolta vackra businesskvinnor i kostym eller glada turister. Men kom ut som svartklädda neutrum i sina heltäckande abayor. Det svarta tältet täckte dem från topp till tå. 

I tullen blev jag fråntagen mitt pass och fördes åt sidan. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, men en bister militär frågade ut mig och jag sa sanningsenligt att jag var journalist och bara skulle stanna i landet en vecka. Big mistake! (Efter den resan säger jag aldrig att jag är journalist).

En annan militär med medaljer på bröstet började fråga ut mig och jag insåg att jag faktiskt skulle kunna sättas på första bästa plan hem. Att jag skulle sumpa mitt allra första kungliga resjobb. Fotograf Charles Hammarsten hade redan passerat tullen och väntade på mig på andra sidan. En ny militär började fråga ut mig och kanske tyckte han synd om mig för nu kom den viktigaste frågan – är det din man? Militären pekade på Charles. 

Ja! 

Och så enkelt var det att passera Saudiarabiens gräns. Så länge jag var gift var det ok. Att jag och Charles hade olika efternamn och att det skiljer nästan 30 år mellan oss spelade ingen roll. Jag passerad gränsen som en fejkad (och mycket lättad) ärbar kvinna. 

Foto: Alexandersson

I går visade tyska tv-kanalen ZDF den dokumentär, ”Die Köningskinder – Der Prinz von Ockelbo” som producenten Julia Melchior arbetat med under hela året. Fokus låg naturligtvis på kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling.

Jag är intervjuad som kunglig expert i programmet och det är såklart jättetrevligt. Men jag kan inte vänja mig vid min tyska dubbade röst. Så fort jag började prata i programmet hoppade jag till av överraskning. Och nej, min skoltyska är varken fab eller fantastiskt så jag pratar engelska med en pålagd tysk röst. Ska se om jag kan lägga ut ett klipp så får ni höra galenskapen. 

Eller förresten, här kan ni se hela programmet!

Jag får många mail om hur det är att resa tillsammans med kronprinsessan och hurdan hon egentligen är. Det lovar jag att svara på, men först lite om de kungliga resorna. Mitt främsta bevakningsområde har ju varit Victoria och hennes uppdrag, därför är det henne som jag har rest mest tillsammans med. Jag har tappat räkningen på antal länder, men de resor jag minns bäst är nog de till Brasilien, Saudiarabien, Kina, Australien, Abu Dhabi och Indien. 

Så hur reser hon då? Första klass kanske? Nja, det är väldigt sällan faktiskt, för det mesta reser hon reguljärt och i business. Favoritplatsen är fönsterplats på främre raden. 

Victoria sitter oftast på höger sida av någon anledning. Här är vi på väg hem från Skåne. 

Det är sällan som Victoria använder något av regeringsplanen. Det gör däremot kungen och drottningen när det är statsbesök på gång. Här möts de av drottning Beatrix vid statsbesöket i Holland i våras. 

Packningen då? Kungaparet har ofta många resväskor, hattaskar och resegarderober med sig. Här lastar man ur de kungliga resväskorna i Holland. Tretton till antal om jag inte minns fel. 

Victoria reser lite lättare och packar alltid i vanliga resväskor av plast. Hon får hjälp med packningen av en kammarjungfru på Drottningholm när det behövs, men gillar att ha koll på innehållet själv. 

Foto: Alexandersson

Ramlade över inslaget i P4 Extra från midsommarafton. 

P4 Extra 

Småputtrigt och diplomatiskt om livet som hovreporter, men det bränner till lite när Erik Blix kallar mig för efterhängsen hyena…

Jag fick en fråga bland kommentarerna som jag gärna vill lyfta fram. 

Allan skriver: 

Hur kan det vara möjligt att en journalist kan hålla på att fjäska för kungligheterna? Hur kan du stå upp för en rutten, feodal odemokratisk kvarleva, som oundvikligen, inom överskådlig tid, kommer att kastas på sophögen, där den bäst hör hemma.

Titta på min blogg och ta ditt förnuft till fånga.

Bästa hälsningar
Allan Friis

Jag svarar: 

Hej Allan, Det är mitt jobb att bevaka kungahuset, inget fritidsintresse. Aftonbladets kungliga bevakning sker på olika sätt, ibland som i dagens tidning när jag berättar om kungliga ”leksaker” med glimten i ögat. Ibland ur ett kritiskt och granskande perspektiv när vi avslöjar fel och brister vid hovet eller i kungahuset.

Kungafamiljen SKA granskas, de är inte ofelbara och det finns garanterat damm i hörnen som borde städas bort. Du har helt rätt i att monarkin härstammar från en tid då demokrati över huvud taget inte var aktuellt. Men en sak är viktig och det är många som glömmer – om vi svenskar inte vill ha ett kungahus så kan vi rösta bort det. Jag har följt kungafamiljen i sex års tid och det jag har sett främst i kronprinsessans fall är att hon gör ett bra jobb när hon representerar, men det är min personliga åsikt såklart. För övrigt tar jag inte ställning varken för eller emot utan ser den kungliga bevakningen som mitt arbete och inget annat.