I går skulle prinsessan Lilian ha fyllt 100 år. Jag vet att det är många som saknar hennes glada skratt, underfundiga skämt och förmåga att få andra människor att trivas och må bra. Hon var en riktig solstråle och oändligt älskad i kungafamiljen. Victoria, Carl Philip och Madeleine kallade henne för ”Auntie Lilian” och hon var lite som en extrafarmor för dem alla. Livet med prins Bertil var nog både svårt och härligt. Lilian fick vänta i skymundan i 33 år innan hon fick gifta sig med honom. Bertils bror Gustav Adolf (vår kungs pappa) som skulle ta över tronen dog i en flygolycka 1947 och bröderna Carl Johan och Sigvard hade gift sig med helt vanliga kvinnor och därmed förlorat både titlar och kunglig status. Det hade även Bertil om han gift sig med Lilian. Så han lät bli i lojalitet med kungahuset. Och Lilian förstod och accepterade situationen även om det nog inte alltid var så lätt att vara sambo med Bertil i hemlighet. När vår kung tillträtt tronen och gift sig med Silivia Sommerlath var det fritt fram för Lilian och Bertil att säga ja till varandra. Den 7 december 1976 vigdes de i Drottningholms slottskyrka. I fredags invigdes jubileumsutställningen Kläder för en prinsessa – the Lilian look, i Pelarsalen på Kungliga slottet. I utställningen visas ett 30-tal plagg som Lilian burit under representation och familjehögtider. Drottningen, Carl Philip och Sofia var med när den öppnades och det verkar som om de alla satsade på ett blått tema… … så gjorde även de flesta besökarna. I alla fall om man får tro den här bilden. Skämt åsido. Jag tycker verkligen att ni ska se den här utställningen, Lilians garderob består inte bara av vackra haute couture-klänningar utan av en hel del riktigt roliga plagg. Eller vad sägs om den här klockformade klänningen som Lilian bar under millenniefirandet? Många av klänningarna designades av brittiska Elisabeth Wondrak som kom att bli Lilians favoritdesigner.

På söndag håller den brittiska ambassaden en minnesgudstjänst till prinsessan Lilian som gick bort den 10 mars i år. Gudstjänsten hålls i Engelska kyrkan i Stockholm och hela kungafamiljen kommer att vara på plats. Tyvärr kommer inte Chris O’Neill att vara med, han planerar att komma till Sverige helgen därefter i samband med firandet av kungens 40 år på tronen.

Läs mer här!

Madeleine har flera evenemang planerade i Stockholm i veckan, bland annat ett pressmöte i samband med Childhoods nya kampanj Thankyou.

Idag berättar Expressen att prinsessan Lilians trogna vän och hovmarskalk Elisabeth Palmstierna gick bort i förra veckan. Det adderar såklart på sorgen efter Lilian, Elisabeth och prinsessan stod varandra oerhört nära och hela kungafamiljen tyckte mycket om henne.

Elisabeth började på hovet redan 1953 efter en karriär på UD, AB Nobelkrut och Sveriges Kreditbank. Hennes pappa var kammarherre åt drottning ­Louise (hustru nummer två till vår kungs farfar) och nära vän med den gamle kungen så hovmiljön var inget nytt för henne när hon började sitt nya jobb.

Hon blev Sveriges första kvinnliga hovmarkskalk och det hon inte visste om hovet var antagligen inte värt att veta. Hon gifte sig med Carl-Fredrik Palmstierna som var handsekreterare åt gamla kungen och de fick en dotter tillsammans. Drottning Louise blev flickans gudmor.

I en intervju med Aftonbladet för ett år sedan berättade Elisabeth om sin relation till Lilian:

– Vi blev mycket goda vänner och har rest över hela världen. Vi var i Japan, Australien, Dubai och lite varstans. Nu är hon ju väldigt gammal och vi kan inte längre ha lika mycket kontakt. Men vi har verkligen skrattat mycket tillsammans. Humorn har alltid varit med henne.

Elisabeth fick även frågan hur det känns att åldras.

– Jag tänker inte så mycket på det. Många säger att det är tråkigt att bli gammal. Men det är ju ingen idé att tycka något om det utan det är bara att fortsätta.

Vad är du mest stolt över under dina första 94 år?

– Kanske att jag blev den första kvinnliga hovmarskalken. Men jag vet inte om det banade väg för andra. Jag tänker inte så mycket på sånt där. Det var inga konstigheter. Det är som det är.

Det är måndag eftermiddag. Ett par dagar har hunnit passera sedan prinsessan Lilian begravdes. Jag skulle gärna vilja säga att lugnet har lagt sig på redaktionen, som en slags metafor för det lugn som alltid infinner sig inom mig efter en stor nyhetsbevakning. Men så är det ju såklart inte. I dag är en ny nyhetsdag och mina kollegor är på språng för att fylla dagens nät och morgondagens tidning.

Men jag har möjligheten att ladda om, att få lite lugn och ro inför nästa kungliga nyhetsrapportering. Det är jag oerhört tacksam över. För när jag kliver in i Aftonbladets livestudio efter att ha gett otaliga intervjuer till utländska medier och efter tidiga morgontimmar av uppdatering och läsning den där dagen då det gäller – då kliver jag in i en bubbla av fullständig koncentration och det gäller att skjuta undan privata känslor och bara vara i stunden.

Jag har bara en enda tanke inom mig. Att vara så saklig, sansad och tydlig jag kan. Alla läsare/tittare känner inte till prinsessan Lilian så väl. Alla har inte hört om hennes och prins Bertils kärlekshistoria. Alla har inte koll på hur en statsbegravning ser ut.

Så då måste jag berätta det så rakt och ärligt jag kan.

Det är nu efteråt det finns tid att ”tänka ikapp”, att titta på klipp från sändningarna och se begravningen på ett annat sätt än rent journalistiskt.

Jag berättade i torsdagens tidning att kungafamiljen hade framfört önskningar om att viss musik skulle spelas och att man ville hedra Lilian genom att lägga liljekonvaljer på kistan, den blomma som var prinsessans absoluta favorit. Så blev det. Och det var oerhört vackert. Och de pampiga säckpiporna och den brittiska flaggan fanns där i kyrkorummet som symboler för hennes bakgrund.

Gudstjänsten hade Lilian och Bertils livslånga kärlek som tema. SVT hade placerat sina kameror en bit ifrån kungafamiljen i slottskyrkan och det var värdigt och fint. Vi såg alla deras tårar, men vi kom aldrig för nära. Jag såg Kerstin Hagsgård som är intendent på kungliga husgerådskammaren ge kloka kommentarer i vår sändning, fotograf Charles Hammarsten delade med sig av privata minnen och världsreportern Staffan Heimerson berättade om Lilian och Bertil. Roger Moore pratade också med oss via telefon från sitt hem, han beklagade att han inte kunnat vara med på begravningen.

Vi fick som enda (?) medium rörliga bilder från den privata gravsättningen på Haga och även det var oerhört värdigt och rofyllt i bild. Den närmaste familjen tog farväl och samlades en stund innan det var dags för lunch på slottet. Kungen gjorde honnör och drottningen la en bukett liljenkonvaljer på Lilians kista. Det var fint.

Jag är väldigt glad över att vi rodde iland de där fyra timmarnas livesändning. Å andra sidan är jag inte förvånad. Kollegorna gjorde ett hästjobb med inslag och intervjuer och intensivt journalistiskt arbete. Jag är så oerhört glad och stolt över att ha sådana kollegor.

Ett ihopklipp från Aftonbladets livesändning kan du se här!

Det är lördag morgon och om några timmar begravs prinsessan Lilian. Jag ska snart ge mig iväg till Aftonbladet där vi sänder live från 11.45 med inslag från kyrkan och kortegen och med gäster och experter.

Den här dagen är en sorgens dag för kungafamiljen, men det finns såklart även stunder av lugn och stillhet och tankar på annat så som tillvaron ser ut – även när man är ledsen. Alldeles nyss la prinsessan Madeleine upp den här fina bilden på sin hund Zorro.