Hann bara se fragment av Sveriges klara 6-1-seger mot Finland ikväll, men rapporterna skvallrar om en okej svensk insats, men att stjärnorna bara skrapade på sitt kunnande, med några få undantag. Som Patrik Åmans spel i kassen, till exempel. Han var strålande.

Att ändå, men så mycket sparkapital, dunka tillbaka Finland och ta revansch för 2-7-nederlaget i april tyder på styrka. Vårens förlust tror jag var en parentes, Sverige är alltjämt storfavoriter till att ta hem VM-guldet i december och den största fienden är inte Finland, det är Sverige själva. Tro och ödmjukhet – då blir det VM-guld.

Men: på tal om sparkapital.

Alexander Galante Carlström. Det är ju känt sedan tidigare att han kanske inte tillhör Jan-Erik Vaara-favoriterna, precis. Idag fick han inte ens byta om. Visserligen har Sverige en bred trupp med sig och kanske vilade en eller annan kille av andra skäl än de sportsliga, men jag gissar att Galante Carlström har en rejäl italiensk bergsbestigning mellan sig och en startplats i VM-laget.

Som sagt, han är ingen Vaara-favorit, och vem av Kim Nilsson, Henrik Stenberg, Rasmus Enström och Patrik Malmström som han ska peta bort som ytter i de offensiva toppenheterna vet jag inte. Dessutom tror jag att Vaara är mer intresserad av att ha mer allroundkunniga lirare i tredjekedjan, så där blir inte lätt att ta en tröja heller. Känslan just nu är att Galante Carlström som bäst en bänknötare och vikarie i VM.

Men det är snarare ett överbetyg åt konkurrensen, än kritik åt Galante Carlström. Att ha råd att ha en sådan spelare utanför skvallrar om hur mycket klass det osar om Sveriges lag.

Den offensiva bredden bland ytterforwards är minst sagt grym.