Storvreta och Falun har varit dominanter och vunnit SM-gulden de åtta senaste åren – broderligt fördelade med fyra var – och jag förstår att diskussionen om innebandyn och SSL:s framtid får nytt syre när den mäktiga sviten idag kommer att utökas till mäktiga nio raka år.
Många är oroliga över att Storvreta och Falun är och förblir för dominanta för att det ska gynna sportens bästa.
En rädsla som kanske inte i huvudsak grundar sig i duons guldsvit, utan kanske snarare för hur det har sett ut under den här säsongen i kombination med klubbarnas maktdemonstration på silly season-marknaden.
Storvreta och Falun var överlägsna i SSL med 17 respektive 14 poäng ner till rejält distanserade trean Pixbo.
Senaste tiden har Falun gjort klart med Johan Samuelsson och Storvreta knutit upp Rasmus Sundstedt, två landslagsgiganter som återvänder efter dubbla år i Schweiz och som gör två dominanta lag ännu mer dominanta.
Alla vill till Storvreta och Falun, och Storvreta och Falun kan välja och vraka när drakarna rör på sig.
Klubbarna har dessutom förlängt med en lång rad nyckelpjäser och stjärnor under säsongen, och därmed befäst och förstärkt sin status inför framtiden.
Storvreta och Falun kommer fortsätta vara giganter, kommer fortsätta håva in guldmedaljer, och jag kan tycka att det finns fog för oron som sprider sig att toppen på isberget blir för smal, att samma lag i toppen år ut och år in kan urholka intresset, skapa en ensidighet som kan bli tråkig.
Samtidigt är det svårt att straffa Storvreta och Falun för dominansen.
De lagen ska hyllas för det de har byggt upp, verksamheten de skapat, vinnarkulturen de satt.
Det är upp till andra lag att ta kampen.
Att hitta inspiration och verktyg att närma sig giganterna.
Kanske kopiera superlagen.
Kanske hitta egna vägar.
Storvreta och Falun springer i en egen division som det ser ut just nu, det är upp till utmanarna att försöka sno stafettpinnen även om man för tillfället är ett halvt varv efter på löparbanan.
Samtidigt, oavsett hur framtiden blir så går det inte att låta bli att kittlas av här och nu.
När innebandyinventarier (sorry, uttrycket) som Thomas Brottman och Stefan Forsman, som upplevt typ allt i sportens historia, börjar snacka om att dagens SM-final är en av de största innebandymatcherna någonsin så är det svårt att inte tjusas över en sport med två giganter som ska mäta sina krafter i bäst av en match.
De tre senaste säsongerna har det handlat om David mot Goliat i SM-finalen, favoriten mot uppstickaren, men den här gången finns ingen uppstickare, ingen som ser sig som underdog. De tre senaste åren har Linköping och Växjö gästat festen och har fått prata om finalnerver, underlägsenhet, brist på rutin.
I år finns inget av det snacket.
I år finns två lag som har en genuin vinnarkultur, tonvis med rutin, som har vunnit flera SM-guld.
En glob, ett guld, två giganter och en av tidernas största innebandymatcher.
Kan vi önska oss mer här och nu?

***

Iksu mot Kais Mora är en repris på fjolårets SM-final, men med en väsentlig och betydande skillnad:
Styrkeförhållandet är utjämnat.
Fjolårets Iksu-tränare Andreas Harnesk pratade inför förra säsongen om att Iksu skulle bli det bästa laget någonsin. Något som känns lätt att kasta ur sig, svårare att leva upp till och egentligen omöjligt att mäta.
När vi satt där med facit i hand vet i katten om vi ändå inte såg det bästa laget någonsin.
Iksu slog poängrekord i serien och var överlägsna i finalen.
Kais Mora hade faktiskt inte en chans.
Nu möts lagen igen.
Iksu har tappat ett gäng skickliga spelare – inte minst kaptenen Josefina Eiremo – och har inte alls samma bredd som man hade ifjol. Man är fortfarande fantastiskt bra, men har gått hårdare på materialet, är mer beroende av specifika spelare och har trots allt tappat en rejäl påse rutin.
Kais Mora har å andra sidan adderat ett gäng skickliga spelare, både spets- och breddmässigt. Förutom att My Kippilä, Frida Bäfve och Amanda Öhman värvats in och Amanda Wall gjort comeback, så fick man dessutom en bonusvärvning i stjärnan Jessika Eriksson och man har dessutom en Malin Andréason i full matchform vilket inte var fallet ifjol.
Förra säsongen var det en megafavorit mot en favorit.
I år är det en storfavorit mot en storfavorit.
Hade någon tvingat mig kasta in en slant på matchen så hade jag investerat de kronorna i Iksu.
Även om det var jämnt och tajt i semifinalen mot Pixbo så går det inte att komma ifrån att laget är obesegrat under 2018, slog alla toppkonkurrenterna i rad i januari, har svept sig genom slutspelet och står på mäktiga 19 (!) raka segrar.
Så många segrar i rad mäktade man inte ens med ifjol, trots att man bara tappade fyra poäng i serien och torskade en match i slutspelet.
Samtidigt har Kais Mora haft förtvivlat svårt att leverera i finalsammanhang.
Dalalaget är i sin femte raka final, men har bara vunnit en av de tidigare finalerna och det var det året när man var ett riktigt Real Mora med en hel hop med landslagsspelare.
Årets upplaga av Kais Mora snuddar vid guldlaget. Det kanske inte finns riktigt samma spets, men det tas igen av en skarpare bredd.
X-faktorn för Kais Mora?
Anna Wijk.
Världens bästa innebandyspelare som varit så dominant, men som haft så svårt när det vankats finaler.
Den så hyllade stjärnan som ifrågasatts för att inte ha klivit fram och varit som bäst när det gällt som mest.
Dunkar hon in ett par mål och en påse assist nu?
Det hade varit en duktig käftsmäll till alla kritiker, minst sagt.