Jag är väl sist på bollen – men här kommer min syn på dagens Djurgårds-soppa.

Att Stockholms-klubben, som en del hävdar ”dopade” sig in i SSL när man tog över Balrogs plats i högstaserien, haft ekonomiska problem har varit välkänt sedan länge. Var problemen grundar sig i vet jag inte, men misstänker att det handlar om en ledning som varit för optimistiska gällande marknads- och sponsorintäkterna. Det brukar låta så. Det är lätt att snacka om att knyta upp partners och sponsorer – desto svårare att göra, speciellt om man inte har heltidsanställt folk som jobbar med frågorna. Och när det väl är sålt så ska det levereras, följas upp och kvalitetssäkras. En krångligare och mer tidskrävande process än vad många naiva föreningsmänniskor tycks tro. Det är ytterst få företag som pumpar in pengar i något som inte ger något tillbaka – utan de ska ha valuta för pengarna. Att ”stödja klubben” är ett argument som inte håller längre.

Att Djurgården misslyckats att dra in tillräckligt med pengar är solklart. För man har ju vetat om sina kostnader  och har väl en budget som ska täcka dem?

Men eftersom man inte dragit in tillräckligt med pengar var det väl bra att det blev som det blev. Dra i handbromsen medan det går. Rädda ungdomssektionen. Man ska inte leka med pengar man inte har.

Det är förbannat tråkigt, men bättre än en konkurs.

Många ropar att det är för jävligt att man haft ersättning till tre spelare i truppen – Emelie Lindström, Sandra Mattsson och Ranja Varli – medan andra inte fått ersättning.

Jag köper dock inte det argumentet: att de bästa spelarna får betalt medan breddspelarna inte får det är inte konstigt. Så fungerar det i alla sporter, de som är bättre, de som gör skillnad, har mer betalt än resten. Vilket är helt logiskt.

Men självklart måste man ha täckning för sina kostnader. En kostym som passar.

Det har Djurgården uppenbarligen inte haft.

Vad innebär då detta?

Nja, Djurgården har spelat in så många poäng att man ska överleva SSL-kontraktet. För så många fler poäng utan stjärntrion blir det inte. Även om lirarna som är kvar knyter näven i fickan och säger nu jävlar, så saknas en hel del kompetens och jag tror inte man tar några mer pinnar i år. Eller ja, det skulle förvåna mig.

Däremot är det ju ett smörgåsbord för övriga klubbar när tre superspelare nu helt plötsligt finns på marknaden. Att lösa en sponsor som ersätter en, två eller tre lirare de sista månaderna av säsongen tror jag inte är några problem. Inte när det handlar om den här digniteten på spelare.

Sandra Mattsson och Ranja Varli är snart signade någonstans. Endre har ju redan aviserat intresse.

Dock lite mer tveksam till Emelie Lindström som hade motivationsproblem redan i våras, men som valde att köra ett år till eftersom coachen Lars Jedheim blev kvar i klubben. Jag skulle inte bli förvånad om superstjärnan ledsnar och lägger klubban på hyllan. Men jag hoppas att jag har fel.

Tänk om något lag signar alla tre.

Ett lag som Täby skulle exempelvis helt plötsligt segla fram som ett allvarligt hot i kampen kring SM-guldet. Galet och kittlande på en och samma gång.

***

Just det, klart med comeback för veteranen Peder Bodén i Dalen. Fint tillskott. Men ingen frälsare, tror jag.

Men det skrev jag å andra sidan om Rickie Hyvärinen också.