Billy Nilsson skräder inte orden.
Landslagspetningen i måndags blev droppen. På twitter meddelade forwarden att han stänger igen landslagsdörren så länge Jan-Erik Vaara är förbundskapten.
Jag kan förstå hans frustration.
Han vann poängligan ifjol och även om poängtakten inte varit densamma i år, så håller jag nog med honom. Han har förtjänat att få chansen i blågult, speciellt i ett VM-kval där det testas nytt.
– Han (Vaara) har ratat mig i två, tre år och kommer inte ringa till VM. Han skiter i mig. Nu är jag helt ratad och känner att jag kan snacka ut om det här, sa Billy Nilsson nyss och fortsatte:
– Jag förstår inte vad som händer. Nu testas nya spelare och jag får inte chansen. Det är bedrövligt. Katastrof.
Nåväl, Billy Nilsson gör vad han kan för att visa sin klass på plan i alla fall.
Sex poäng mot Granlo i söndags.
Fem poäng mot Linköping idag, när Sirius sensationellt vände 2-5-underläge till 6-5-seger efter övertid.
Nilsson avlossade stora kanonen flera gånger. Han gjorde både 5-5 och 6-5. Sista målet, det avgörande, var lite soloshow. Vann bollen bakom buren, vandrade runt och bombade sedan in bollen.
Det såg enkelt ut.
– Det är som det ska vara. Jag skjuter inte så ofta som jag borde men idag sköt jag väl fem, sex gånger och bollen går in fyra gånger. Det är kul, sa Nilsson.
Kul, ja.
För Nilsson.
Men kanske framförallt för Sirius.
I söndags förmiddag var Sirius bara ett plusmål från att ligga på nedflyttningsplats. Nu är samma avstånd fem poäng och 15 plusmål.
Snacka om annorlunda scenario.
– Det händer mycket på en vecka. Nu har vi lite andrum och är inne i ett bra stim. Nu finns en glädje utan att vi behöver forcera fram saker, sa Nilsson.
Sirius har förbättrat läget för att förnya SSL-statusen rejält.
Tacka Billy Nilsson för det.
Elva poäng på två matcher från hans klubba. Fem av sex möjliga poäng för laget. Succévecka, minst sagt.

***

Dalen!
Går från klarhet till klarhet, slog tillbaka Granlo med solklara 10-3, och det var inget snack alls.
Umeålaget är i kanonform just nu, det är bara att konstatera. Nu lossnade ju också delar av offensiven, och att laget hade hela sju målskyttar – exklusive lirare som Ketil Kronberg och Alexander Bodén – var säkerligen ett glädjebesked för coachen Jonatan Brolin, som säkert gärna ser att det börjar spraka lite mer framåt än det gjort tidigare.
Spelare som Marcus Berglund, Jim Johansson och Fredrik Edholm – nyligen tillbaka efter stora skadebekymmer – fanns bland målspottarna, spelare som kanske inte levererar massor annars, men som är viktiga för att Dalen ska ha bredd framåt.
Dalen är kvar som trea i tabellen och avståndet ner till niondeplatsen har vuxit till åtta poäng. Slutspelsplatsen närmar sig.
Granlo?
Blytungt.
Inte nog med att man torskade stort i den här matchen, men fick också se Sirius vända och vinna efter övertid mot Linköping vilket innebär att Johan Samuelsson-flocken nu, hux flux, har fem poäng upp till nedflyttningsstrecket.
Ett avstånd som i söndags var noll poäng.
Det går snabbt.
Repar sig Granlo från det här?
Tveksamt. Men gör man det så är det en väldigt stark prestation.

***

Tio raka matcher. Sedan tog Växjös svit med poängmatcher slut.
Pixbo vann med 4-3 på hemmaplan.
Det var inte stjärnorna som sprakade mest, istället utkristalliserade sig det hela till en kamp mellan lagens tredjekedjor. Pixbos formation med Mikael Harrysson, Linus Henriksson och Alessandro Agus låg bakom tre av fyra hemmamål, Växjös enhet med Oliver Johansson, Niklas Ramirez och Christopher Holmér satte ett av tre bortamål – båda enheterna skapade en hel del, hade bra rull, och satte under långa perioder motståndarna under press.
Det var gnuggarna som imponerade mest, alltså.
Men det var en superstjärna som avgjorde.
Patrik Malmström – som inte alls varit den mål- och poängkung i år som vi vant oss vid – dunkade in 4-3-målet med ett vasst skott bakom en skymd keeper.
Ingen orättvis seger alls. Pixbo växte in i matchen och var snäppet bättre under den andra halvan, tycker jag.
Men Växjös slutforcering var imponerande. Och det var väldigt, väldigt nära att Valdemar Ahlroth kvitterade i slutet.
En annan reflektion:
Två riktigt bra målvakter i Jon Hedlund och Eero Kosonen.

***

Tung skalp av Karlstad som vann med 4-3 mot Mullsjö.
Välförtjänt, dessutom.
Karlstad var bättre i två perioder, hade en bättre energi, en större beslutsamhet, och var distinkta när lägena väl kom.
Självförtroendet och självsäkerheten växte i takt med att laget fick en perfekt start målmässigt, med både 1-0 och 2-0 innan sju minuter var spelade, och sedan 3-0 genom yrvädret Daniel Gonzales Palm i power play efter knappa 16 minuter.
Mullsjö vaknade inte förrän i sista perioden, men det var för sent.
Ett furiöst kämpande Karlstad – som jag beskyllt för att ha tom bensintank, men som bevisade att så verkligen inte var fallet – höll undan.
Återigen är det bara att lyfta på hatten för succémålisen Nicklas Nilsson. Vilken säsong han gör. Han har stor del i värmlänningarnas framgångar.
Tre raka nederlag för Mullsjö.
Som inte är i någon vidare form, alltså.
Någon Adam Fransson-effekt blev det inte heller.

***

En match igår också, som jag är skyldig er.
Där AIK till slut, efter mycket möda och stort besvär, lyckades vinna mot jumbon Gävle med 6-5.
Ett sanslöst effektivt Gävle ledde med 4-2 efter första och 5-3 efter andra, innan AIK lyckades knapra ikapp under sista tredjedelen.
Stekhete Patrik Hagberg, som vräker in poäng just nu, smackade in 5-5.
Och sedan slog elegante bolltrillarbacken Kevin Lieback Asp till med ett backskott som betydde 6-5 och blev matchvinnande. Lieback Asp hade inte bombat in något mål på hela elva matcher, så det var sannerligen ett bra tillfälle att slå till.
AIK trivs ju helt uppenbart inte mot Gävle i alla fall.
Förlust i första matchen, och en riktig batalj nu.
Då hade Gävle ändå tömt en hel del av energin mot Warberg i matchen innan, där man gjorde en bra insats.
Har Gävle börjat närma sig konkurrenterna?
Kanske.
Men det räcker inte. Än, i alla fall.

***

Mer innebandy imorgon. Storvreta mot Falun, alltid intressant, dels på grund av Rudd-gate, dels på grund av att Falun torskade senast, dels på grund av att Storvreta vid förlust kan halka ner under slutspelsstrecket. Plus Helsingborg mot Warberg då, med en poängkung i Linus Nordgren, en rekordjagande Magnus Svensson och en Niklas Jihde som sargvakt.
På tal om Jihde, det där vadet som han nu uppfyller lyfter ju upp Henrik Larsson-hajpen till ytan igen.
Undrar hur bra Henrik Larsson hade blivit om han satsat på innebandyn istället för fotbollen… ? En person tror han hade dominerat. Håll utkik imorgon.
Själv stänger jag in mig i en hockeybunker och missar hela festen. Men bloggar under senkvällen.