Ingen spelare eller tränare i Warberg lär ta ordet i sin mun, men visst är Warberg i kris just nu.
Hur ska vi annars tolka det här:
* Åtta raka förluster.
* Målskillnaden 20-51 på de matcherna, alltså -31.
* Förstafemman är splittrad och Rikard Eriksson, Daniel Karlander och Mattias Kongstad – som normalt utgör toppenhet – har sammanlagt gjort sju mål och tio assist på de åtta senaste matcherna (att jämföra med 18 mål och 23 assist på de sju första matcherna).
* Avståndet upp till slutspel är nu sju poäng – och det är bara två poäng ner till en nedflyttningsplats.
Visst haltade laget under stunder av säsongen ifjol också, men så här beckmörkt var det aldrig, och nu har laget målskillnaden 2-16 på de två senaste matcherna.
Inte nog med att det förloras alltså, det rinner också iväg.
Rejält.
Förlusten mot Dalen i Umeå rann iväg till hela 7-1.
Matchen var typisk för ett lag i motgång.
För så här var det:
Dalen skapade typ tre chanser i första perioden, och gjorde mål på två av dem.
I den andra perioden sköt Anton Birgersson ett sylvasst skott i power play som Måns Parsjö-Tegnér gjorde en kalasräddning på, och i sekvensen efter kontrade Ketil Kronberg in 3-1.
Magnus Svensson lastade en boll i ribban och strax efter vispade Albin Andersson in 4-1.
Allt studsade emot.
Och efter 4-1 gick luften ur Warberg.
Det självförtroende som redan var nere i källaren sjönk ner i avgrunden.
Dalen gjorde 5-1 och 6-1 i andra perioden innan 7-1 kom i början av sista perioden.
Dalen var egentligen inte 7-1-bra.
Warberg var egentligen inte 7-1-dåliga.
Dalen var hypereffektiva i första perioden, fick ett övertag och växte med det, samtidigt som Warberg började sloka. Jag kan inte klandra dem: sju raka förluster, motståndarna gör två mål på två chanser, gör ytterligare två mål precis efter fantastiska chanser – jag hade också rasat ihop.
Undrat över vad som händer.
Warberg är inte så här dåliga, men brottas nu med ett mentalt spöke. Spelarna håller för hårt i klubban, gör misstag i sin överambition, börjar leka solostjärnor istället för att spela kollektivt.
Comebackande Magnus Svensson, som gjorde andra matchen, var en av Warbergs bästa spelare. Inget ont om Mange, men om han är bäst är det ett underbetyg till resten av manskapet.
Coacherna Oscar Lundin och Stefan Smedberg, ett på pappret ytterst väl sammansatt par med olika styrkor och svagheter, står inför en stor utmaning.
Någonstans har Warberg fastnat i en negativ spiral, nu gäller det att bryta mönster, glömma det som varit och börja om från scratch.
Det är enklare sagt än gjort, men det finns ingen annan utväg.
Jag gillar egentligen inte att använda begreppet, det känns ganska urvattnat, men oavsett vad någon säger:
Nu är det faktiskt kris i Warberg.

***

Dalen då?
Galet effektiva i första perioden på det lilla man skapade, och den utdelningen i kombination med Warbergs redan sargade självförtroende gjorde att man kunde ta över matchen mer och mer, vilket också skedde i den andra perioden.
Efter 4-1-målet var det inget snack.
Dalen ägde matchen.
Sista perioden var en defilering. Den kanske inte var speciellt underhållande för publiken, men Warberg fick inte en lillfingernagels chans att komma ikapp, en kombination av ett skickligt bollhållande hemmalag och ett överraskande passivt Warberg.
Dalen hade ett tag en absurd skadelista men den har börjat ordna upp sig, och att tredjekedjan bestod av Martin Tokos, Ville Turula och Albin Andersson är ett bevis för att bredden verkligen finns där.
Spelare som Jim Johansson och Marcus Berglund överraskar.
Måns Parsjö-Tegnér storspelar i kassen.
Dalen börjar se ut som ett slutspelslag.

***

På onsdag blir det sannerligen innebandyfest. Uppsnack kommer.