Oj, oj, oj!
Mullsjö – Falun 5-1.
Ja, ni läste rätt, och då ledde Mullsjö med 5-0 efter drygt 57 minuter, innan Alexander Egebrant skottade in en boll i klykan bakom den för kvällen närmast nog omänsklige Benjamin Löfdahl.
Löfdahl ja, mannen som jag rankade som slutspelets sämsta målvakt innan kvartarna drog igång, men som är den klart hetaste bollstopparen hittills.
Han var rena väggen mot Falun.
Han fick mycket att se enkelt ut med sin placering och sitt härliga flyt, men han svarade också för en radda akrobatiska och osannolika räddningar som var helt otroliga. Han är verkligen i zonen.
Vad är det då som händer i den här matchserien, där uträknade Mullsjö skulle bli slaktade av tokfavoriten Falun?
Det är en bra fråga.
Men det finns en tydlig skillnad mellan lagen: viljan.
Det brinner verkligen i ögonen hos Mullsjös spelare. Lagets form var urusel inför slutspelet, spelet var naivt, man gick bort sig alldeles för enkelt i offensiven vilket gav spelvändningar bakåt. Nu har västgötarna gått tillbaka till grunderna: prioriterar defensiven, gör klart försvarsarbetet, och vänder sedan spelet – istället för att försöka föra spelet.
Det täcks något ofantligt med skott. Laget har stängt och låst boxen framför mål, Falun klarar inte peta in någon boll i myllret av ben och klubbor, utan tvingas spela runt och ta distansavslut, och där har Mullsjö hittills varit otroligt bra på att ligga i linjen och täcka skott.
Butiken har varit stängd i två matcher, helt enkelt.
Falun ägde mest boll i den här matchen, men saknade tempo, vilja att öppna upp för kompisarna och arbetet i backcheckingen var mer eller mindre obefintligt. Den där gnistan, den rätta viljan, fanns inte där.
Den där viljan som har varit synonym med vinstmaskinen de senaste åren har hittills lyst med sin frånvaro.
När Mullsjö vann bollen och med ilande fart stack på kontring så lunkade Falunspelarna tillbaka.
5-0-målet var talande: Falunspelarna fastnade offensivt, Mullsjö vände spelet, David Gillek missade sin passning men bollen gick ändå fram till framrusande Kasper Hedlund som dunkade in bollen.
Kort sagt: allt studsade Mullsjös väg.
Falun var otroligt passiva.
Kasper Hedlund fick stå helt allena i slottet vid 1-0, Emil Johansson gjorde precis som i första matchen ett dundermisstag vilket gav David Gillek friläge och 2-0, Isaac Rosén petade in 3-0 vid bortre stolpen och Arvid Wibring-Lindqvist vräkte in 4-0 efter en kvick vändning.
Hittills har Mullsjö raderat ut Falun tack vare större vilja, en uppoffrande defensiv och blixtrande kontringar.
Falun-coachen Thomas Brottman testade det mesta. Drog fram tombolan och kastade om. Men hittade inga motmedel.
2-0 i matcher till Mullsjö.
Mästarna Falun är pressade.

***

Hade det inte varit för slakten i Nyhemshallen så hade fajten mellan Dalen och Växjö varit dagens största snackis.
För vad var det som hände i Umeå egentligen?
Efter en första match som var något av ett sömnpiller, så hade dammdörrarna öppnats den här gången, och det var två spelsugna lag som bjöd upp till underhållning, och det svängde rejält.
Men det som etsar sig fast är så klart den galna upplösningen:
19:41: En patenterad Johan Roos-rush öppnade upp Dalen, passningen skar bort till Valdemar Ahlroth som dunkade in 6-5 för Växjö, ett mål som såg ut att avgöra matchen.
19.53: Efter avverkad timeout fick Dalen bollen, Alexander Bodén slog en magisk crosspassning till stekhete Jim Johansson som slog in 6-6.
Sinnessjukt.
I sudden death hade David Östergren en superchans att avgöra för Växjö, men skottet mot öppet mål täcktes upp i taket av backen Mattias Ljunggren, som fick en stor, fet kyss av keepern Måns Parsjö-Tegnér som tack för den osannolika räddningen som höll liv i matchen.
Istället för Växjö-vinst så tog Jonas Svahn tag i bollen, sprang över hela plan och drog på ett slagskott (!) rakt upp i krysset. Bara 17 sekunder från ett straffavgörande, dessutom.
7-6 till Dalen, alltså.
Den slutminuten med de två målen, den sinnessjuka räddningen av Mattias Ljunggren, och det solomålet av Jonas Svahn – det är bara galet.
Det är innebandy.
Känslan var väl annars att Växjö borde ha vunnit den här matchen. Man skapade mer, bättre. Hade en uppsjö powerplay-lägen efter klantiga, snudd på idiotiska, hemmautvisningar, inte minst i andra perioden. Men Dalen har en sjuhelskottas moral. En fantastisk defensiv, sylvassa spelvändningar.
Dessutom planens hetaste lirare i succémannen Jim Johansson. Han inte bara sköt tre mål inklusive 6-6-bollen, utan lyste av självförtroende. Han vågade hålla i bollen, dribbla, göra det oväntade. Härligt med lirare som inte fastnar med handlederna i cement när det gäller som mest.
Två sudden-vinster för Dalen nu.
Den första avgjordes av Ketil Kronberg.
Den andra av Jonas Svahn.
Det känns inte som tillfälligheter. De är navet i Dalen. Motorn som får hela ekipaget att rulla. De spelar kopiöst mycket, tar ansvar över hela banan, uppträder med sådan auktoritet och självklarhet att det liksom blir givet för resten av laget att följa efter.
Båda borde få en staty i Umeå.
Dalen har kopplat ett järngrepp om den här serien.
Men hade Mattias Ljunggren inte gjort den där otroliga skottäckningen i sudden, så hade Växjö plockat den här matchen, och det hade varit ett helt annat läge.
Större är inte marginalerna.
Den här serien lever i högsta grad.

***

Martin Östholm är den enskilt viktigaste spelaren för Pixbo – och i den andra kvartsfinalen, när serieettan vann mot Linköping med 6-3 och kvitterade matchserien till 1-1, var han tungan på vågen.
Han visade vägen, precis som han måste göra.
Den skottstarke backen matade in ett hattrick i den andra perioden och vände därmed underläge till ledning.
Östholms skott är något i hästväg, vilket man verkligen fick se här. Det bara smäller liksom.
Som i spelvändningen som gav 3-3-målet. En två mot etta där det inte var något snack, Östholm tog avslutet själv och fullkomligen dundrade in bollen bakom Robin Laakso som inte hade en chans.
Alla vet hur och var han skjuter – men det går liksom inte att försvara sig mot, om det så hela livet hängde på det.
Och så fort han tar skott så är det målchans, antingen via skottet i sig, eller via returerna och oredan som projektilerna skapar.
Rollen för stjärnan var också reviderad jämfört med match ett och nu fick han en friare, offensivare boll när Pixbo hade bollen, och kom således i fler lägen. Med bollkontroll sjönk istället Daniel Calebsson ner i banan och skötte uppspelen, samtidigt som Östholm kunde arbeta sig in i ytor där han fick användning av sitt skott.
Pixbo och nye coachen Per Tjusberg har ju arbetat för att hitta fler alternativ, fler verktyg, i spelet. Att kunna rotera pjäserna i förstafemman är ett av de verktygen – och det gav ju sannerligen resultat här.
Sedan stoppade Tjusberg också in boxplay-specialisten Linus Andersson i spel, och han tackade för förtroende genom att sopa in dubbla bollar i den sista perioden, en efter en retur, en i tom bur.
Tjusberg visade fingertoppskänsla.
Han har säkert fler ess i rockärmen.
De där essen som alltså inte fanns ifjol.
Linköping öppnade annars den här matchen bäst, stärkta av den första matchen, men Pixbo tog över allteftersom, och var bäst när det gällde som mest i den sista perioden, där man på ett imponerande skickligt sätt stängde ner ett jagande hemmalag.
Trollgubben Christian Mattsson fick sitta en del i sista akten – oklart varför, om det var skada, materialfel eller helt enkelt en bänkning – men det var när han stoppades in i slutet igen som det började spira lite om Linköpings offensiv. Han trädde fram ett par urläckra passningar, men ska vi vara ärliga så var Linköping aldrig riktigt nära. Pixbo var för bra den här kvällen.
Den här matchserien är lika tät och tajt som förväntat.
1-1 i matcher.

***

Magisk start på det här slutspelet. Imorgon smäller det igen.